Tag Archives: Andreas Mattsson

When Debbie’s Back from Texas

Stina Nordenstam - And She Closed Her Eyes

Jag vet inte vad Stina Nordenstam gör idag, men oavsett om det kommer någon ny skiva från Fisksätras största snille eller inte, så har hennes album en helt eget kapitel i musikhistorien. Och bäst av dem alla är nummer två, med det litterära, nej, filmiska, nej, magiska namnet. And She Closed Her Eyes. Det kan liksom skrivas med tre punkter både för och efter, som hon själv sa i intervjun i det där gamla numret av POP. Det låter som ett synopsis till en fransk film, skrev Andres Lokko om hennes beskrivning av albumets avslutande titellåt. Detsamma kan egentligen sägas om de flesta låtarna på And She Closer Her Eyes, men aldrig blir väl inspirationen från olyckliga, men odödliga kärlekshistorier – filmiska eller litterära – som på öppningslåten. Jag menar, bara namnet – ”When Debbie’s Back from Texas” – målar ju upp hundratals bilder, av stillsamma öppningsscener, dramatiska avslutningar, en bil som rullar in på garageuppfarten, en tallrik som tappas, en människa som står fastfrusen utanför ytterdörren, en annan som lägger sig gråtande på köksgolvet.

I’m standing by the window, suddenly feeling so small
Cars go by and life, I feel like I could try just a little more

Musiken är så sorgsen, så bräcklig, så otroligt vacker. Det monotont skavande ackordet i versen, Stinas spröda röst, Andreas Mattssons ljuva men lika spröda stämma i refrängen, och den lilla kakafonin av akustiska gitarrer när den sorgliga kärlekshistorien når sitt klimax, sitt slut. Ett fulländat mästerverk på fyra minuter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

I am Seventeen

Det har redan sagts tillräckligt om att Andreas Mattsson åldrats med mer värdighet än sina Swindie-kollegor. Självklart har han det, Popsicle spelade alltid i en annan liga än Brainpool, This Perfect Day och Wannadies. Lacquer låter fortfarande, 19 år efter att den släpptes, lika rak, kompromisslös och enhetlig. Och uppföljaren Abstinence, lite luftigare, lite mjukare, men lika genuin.

Då var de två skivorna soundtracket till mitt liv, jag spelade in dem på kassett, och med min walkman i jeansjacksfickan blev de ljuset i de mörka högstadiekorridorerna, pulsen som mitt blyga hjärta slog efter.

Words kept circling high above us
I never had the power to bring them down

På så sätt är de daterade till en del av mitt liv, men musiken är samtidigt så förbannat bra att jag aldrig kunnat sluta lyssna på den. Mattssons tidlösa melodier, de rusande arrangemangen, Fredrik Norbergs rundgångsgitarrer – allt är i världsklass. Teenage Fanclub hade inte lika bra låtar, Ride lät för trögflytande, och Pavement lyckades aldrig riktigt beröra.

Resten av Popsicles skivor var inte samma sak. Mattsson fann en ny vän i Atomic Frisk och smittades av dennes intresse för klassisk rock och soul. Jag fortsatte ändå tro på underverk ett tag till, men någon gång efter deras Sweet Chariots-skiva gav jag upp hoppet om höjderna från de första åren.

Långt, långt senare damp så solodebuten ner, och plötsligt var indielågan vid liv igen. Hans röst, en fin gammal vän, betryggande i mina lurar. Och en fantastisk låt om att gå på konsert själv – vad mer kan man begära?

Nu är andra soloskivan, Kick Death’s Ass, här. Precis som på debuten varvas en del lättglömt material med några riktigt starka spår. ”The Taste of Big Cities” är en långsam, detaljrik ballad och ”Parklands” en mogen indie-hit. Men allra finast är avslutande ”I am Seventeen”, Mattssons (och min, förstås) resa till tonåren.

I see you off and with your number in my pocket
I walk home, thinking about us

Och så tillbaka igen, på samma gång nostalgiskt och lakoniskt konstaterandes att allt och ingenting hänt mellan 17 och nu.

It’s an eternity before we get old /…/
I am 17 and here’s what I know
From this to 43 the road isn’t long

Tack Andreas, oavsett hur lång resan blir kommer du alltid vara min vän.

Lämna en kommentar

Filed under Musik