Tag Archives: Beach House

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 3-1

Så har vi till sist nått finrummet. Crème de la crème. The icing on the cake. Eller skivorna som räddade 2012 från att bara bli ett popår i mängden, om man så vill. Två redan klassiska album, som båda anlände ganska tidigt på året, och som lämnade resten av musikvärlden långt bakom sig. Ja, förutom en riktigt fin EP också, som kanske inte riktigt klarade att hänga med i klassikerspåret, men åtminstone var värd en hedrande tredjeplats på årsbästalistan.

Eux Autres - Sun Is Sunk

3) Eux Autres – Sun Is Sunk
Portlandduon fortsätter att ytterligare förfina sitt koncept. De träffade rätt från allra första början med sin primitiva garagepop, även om låtskrivartalangen kanske inte riktigt blommat ut på debuten Hell Is Eux Autres. Men sedan dess har bandet med varje nytt släpp presenterat ett par låtar som närmat sig popperfektion. ”The Deadball Era” och ”When I’m Up” på Cold City, Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” på Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool, ”Cover Rights” och ”You’re Alight” på Broken Bow. Och så nu, fyra till på Sun Is Sunk.

Eux Autres

Heather & Nicholas

Inledande ”Right Again” kunde inte fått ett bättre namn. Allting är rätt, Heathers patenterade skeva men svängiga trumkomp, Nicholas simpla men ack så geniala gitarrslinga, och den enkla lilla melodin, stencoolt sjungen av Heather. Sedan går triumftåget vidare med den lite rakare, men minst lika starka ”Broken Record”, med Nicholas på sång, och därefter knappa en och en halv minut långa ”Call It Off”, som på något märkligt sätt lyckas göra en briljant kombination av några försiktiga ackord på pianot och ett rått Bo Didley-komp på trummorna. Det är just där Eux Autres genialitet ligger, musiken svänger ordentligt och produktionen är ganska rå, men samtidigt är allting så väldigt mjukt, på gränsen till bedårande. ”Call It Off” sammanfattar den känslan perfekt. Och den fungerar dessutom som en perfekt övergång till fantastiska ”Home Tonight”, som är ett enda långt lyckorus, och förmodligen bandets största stund på skiva.

Tyvärr avslutas EP:n med två spår som inte är mer än OK. Hade de bara slopat dem skulle jag mer än en gång under året kallat Sun Is Sunk årets skiva. Men en tredjeplats på min lista blir det ändå, och det är ju inte svårare än att bara trycka på stopp efter ”Home Tonight”. Ja, eller lägga till de fyra fenomenala låtarna i Best of Eux Autres-spellistan och bara lyssna om och om igen.

First Aid Kit - The Lion's Roar

2) First Aid Kit – The Lion’s Roar
I mitt huvud har jag alltid haft en uppfattning om country som rimmat illa med den egentliga genren. De sorgsna men samtidigt livsbejakande texterna om förlorad kärlek och livsläxor slår sällan fel, men hur kloka och fina de än är står jag inte ut med rösterna. Det där eländiga svajet på stämbanden, det kan driva mig till vansinne. Och så är det hela inramningen också. Blotta tanken på att genomlida en Country Music Awards från de senaste 35 åren (har de hållits så länge?) känns som tortyr. Den bästa countrylåten som någonsin spelats in är i mina öron fortfarande ”Big Gay Heart”, ett vackert avbrott i Lemonheads klassiska tuggummituggande indiepop på Come On Feel från 1993. Det är den känslan jag vill åt, någon som säger något som betyder något, till en minnesvärd melodi. Kanske med ett arrangemang som stryker medhårs, men utan att bli så drypande att strykandet bara irriterar. De så kallade altcountrybanden, också från 90-talet, försökte väl uppnå ungefär det med sin musik, men nä. De får mig visserligen inte att rysa av obehag, men lyckas inte heller framkalla särskilt positiva känslor, om några alls. Mycket till livsvisdomar har de ju inte att komma med.

First Aid Kit - Klara & Johanna

Klara & Johanna

Aldrig hade jag väl kunnat ana att två unga stockholmare, den ena inte ens utanför tonåren, skulle bli de som till sist lyckades leverera den perfekta countryskivan, med både verkliga visdomsord och rakt igenom mästerlig musik. Men så är det. Jag har inte ett negativt ord att säga om First Aid Kits The Lion’s Roar. De sjunger helt vansinnigt fint, första albumets känsla av att sångarrangemangen överansträngts är som bortblåst, systrarna Söderberg låter nu bara som de inte har något annat val än att sjunga. Lyssna på hur Klara nästan går sönder i ”New Year’s Eve”, eller hör Johannas ”Yes, I might have lied to you, but you wouldn’t benefit from knowing the truth” och känn hjärtat smälta.

Men den stora skillnaden från tidigare är ändå inte rösterna, utan låtarna. Debuten hade några riktigt starka, men de når knappt upp till hälarna på det material Söderbergarna skrivit till The Lion’s Roar. Det är titellåten, det är ”Blue”, det är ”King of the World”. Och det två riktiga mästerverken, som redan är en del av svensk musikhistoria, ett i dur, ett i moll. ”Emmylou” är en perfekt poplåt, insvept i en ljuvligt melankolisk countryskrud, och ”To a Poet” är en enorm ballad, full av så mycket visdom att den nära nog spricker. Men precis som Klaras röst gör den aldrig riktigt det, den balanserar bara på gränsen, som den skickligaste lindansare. När låten tagit sig fram till den sista versen och musiken tonas ner känns det som att jag måste hålla andan.

And so I ask where are you now
Just when I needed you
I won’t ask again
Because I know there’s nothing we can do
Not now, darling, you know it’s true

Att höra Klaras röst nå som allra högst och sedan trummorna, basen, stråkarna komma in igen, det gör det omöjligt att värja sig. ”To a Poet” är större än ord kan säga. Så sorglig, och så livsbejakande.

Beach House - Bloom

1) Beach House – Bloom
Efter den hyllningen kan det väl inte finnas plats för en ännu bättre skiva? Nä, kanske inte. Det går inte att tävla i musik, man kan inte säga att ett mästerverk är mer mästerligt än ett annat. Ordningen på topp 2 kunde lika gärna varit omvänd, egentligen. Men det blev ändå Bloom som till sist knep förstaplatsen, och förmodligen har det något att göra med att jag älskat Beach House i många år nu. Det är svårt att slå känslan av att en ny skiva med ett favoritband anländer och sedan visar sig vara allt man gått och hoppas på, och lite till. Nyförälskelser i all ära, men det är det som verkligen får mitt pophjärta att dunka, och mitt musikintresse att leva vidare. Kanske säger det något om mig också, jag vet inte.

Beach House

Victoria & Alex

Konserten på Berns i november är en av de bästa jag upplevt på flera år, precis som på skiva tornade låtarna upp sig på horisonten, varsamt och försiktigt, innan de plötsligt exploderade i ansiktshöjd. ”Myth” var förstås den klarast lysande stjärnan, men varje låt på Bloom förtjänar att nämnas. Från första till sista sekund är musiken en fröjd för öron, hjärta och själ. Tack, Beach House, för att ni gjorde 2012!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Best of Beach House-playlist

Som en liten bonus efter konsertinlägget kommer här en spellista med Beach House allra bästa låtar. Inte lätt att göra en sådan med ett band som har ett så konsekvent sound och så konsekvent hög kvalitet. Men, jag fick döda några älsklingar på vägen, och till slut var det en timme musik kvar. Ungefär som en Greatest Hits-skiva, alltså. Eller Softest Hits kanske. Enjoy, The Very Best of Beach House!

Spellista - det bästa med Beach House

Hela listan:

1. Zebra
2. Wild
3. Wedding Bells
4. Used to Be
5. New Year
6. Heart of Chambers
7. Walk in the Park
8. Other People
9. Turtle Island
10. Norway
11. Wishes
12. Gila
13. Take Care
14. Lazuli
15. Astronaut
16. Silver Soul
17. Myth
18. 10 Mile Stereo
19. D.A.R.L.I.N.G.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – Berns 20121107

Som konserter med favoritband ofta kan göra, börjar Beach House på Berns lite trevande. Förväntningarna hos publiken är enorma, och det är idel bra låtar, säkert framförda. Men det lyfter inte. Kanske är det för att bandet får för mycket på köpet utan att anstränga sig. Varje liten gitarrpedal är exakt finjusterad, keyboarden har rätt inställningar, och även om de har en riktig trummis, så är det också en hel del förinspelade beats. Victoria Legrands röst är förvisso häpnadsväckande stark, men precis som allt det andra låter den väldigt mycket som på skiva.

Beach House på Berns i Stockholm 20121107

För varje låt växer dock musiken en smula, trumslagen känns starkare, gitarrslingorna glimrar vackrare, Legrands stämma imponerar mer och mer, och ungefär en halvtimme in i spelningen känns allting plötsligt helt levande. ”Heart of Chambers” lyfter flera meter över ursprungsversionen på Devotion. Med lite varmare kläder och förfinad fingertoppskänsla rider bandet skickligt vidare på sin låtskatt. ”Zebra”, ”A Walk in the Park”, ”Wishes”. Och slutligen ”Myth”. Herregud! När de sista tonerna av dess majestätiska gitarrsolo klingar ut, skulle det inte göra mig, eller någon annan i lokalen, något om bandet hoppade över extranumren – för nu kan det väl omöjligt bli bättre?

Men till publikens enorma jubel kommer de tillbaka, och även om de inte kan nå över den perfektion som är ”Myth”, lyckas de hålla sig kvar på samma svindlande höjder. ”Turtle Island” är så långsam och ljuvligt melankolisk att man bara vill snyfta, och ”10 Mile Stereo” känns i varje del av kroppen när trummisen dundrar på sina pukor och cymbaler medan Legrands röst ekar över hela Stockholm.

It can’t be gone, we’re still right here
It took so long, can’t say we felt it all
Limbs parallel, we stood so long we fell
Love’s like a pantheon, it carries on forever

När kvällen är slut har förhoppningarna om någonting stort infriats. Beach House, Berns, Stockholm, 7:e november 2012. Utan tvekan ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – om Bloom & Myth

Vårkväll, tidig april, jag har haft körkort i knappt två månader, men det här är vår första riktiga biltur. E4:an norrut. Det har börjat skymma, stereon spelar en hembränd CD med moderna klassiker. ”Like Dylan in the Movies”, ”The Sweetest Thing”, ”Heaven Knows I’m Miserable Now”. Men så dyker något obekant upp.

Ett inledande tickande, som en digital koklocka. Och så några glittrande ljud, gitarrer och synthar, tror jag.

– Vad är det här? frågar du mig.

– Jag vet inte, svarar jag och undrar hur någonting okänt kan ha råkat slinka med på skivan.

Vi hinner fundera någon sekund, sedan drar musiken igång, trummorna startar och en fint mörk röst sjunger de första raderna.

– Beach House, säger vi i munnen på varandra.

Förstås. Den nya singeln, vi vet båda vilken det är, inget annat band låter ju så här. Men sedan sitter vi tysta, lyssnar i ren andakt.

– Shit, vad bra den är! tänker jag, och rent instinktivt vet jag att du tycker likadant.

När den sista refrängen tonar ut, efter fyra minuter, och det storslagna gitarrsolot tar vid, är det så fint att jag aldrig vill lämna den här bilen, det här ögonblicket. På en öde motorväg, i aprilsolnedgången, ensam med mitt livs kärlek, är ”Myth” den vackraste musik jag någonsin hört.

Och när de sista tonerna klingar ut säger du precis vad jag tänker:

– Spela den igen!

(Albumet, som nu äntligen släppts, har inte fått några översvallande recensioner i landets stora tidningar. Aftonbladet, DN, Nöjesguiden och SvD, alla delar de ut medelbetyg. Men tro inte på såna slentrianomdömen, Bloom är mycket mer än bara den fina ljudmatta de trötta recensenterna tjatar om. Från början till slut låter skivan verkligen som godis för öronen, men minst lika mycket för duons låtskrivande som deras känsla för produktion. Även om övriga låtar kanske inte når upp till samma nivåer som ”Myth”, är de långt mer än bara en fin och glättig yta.)

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – Myth

Missa inte den nya Beach House-låten ”Myth”, som kan avnjutas på bandets egna hemsida! Syntharna är lika hypnotiska, beatet lika släpigt, och Victoria Legrands röst lika … ähum … grandios, som vanligt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The VaselinesSex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade FireThe Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.

1 kommentar

Filed under Musik