Tag Archives: Beachwood Sparks

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 10-4

The Crookes - Hold Fast

10) The Crooks – Hold Fast

Av 00-talets rockvåg är det inte mycket kvar. The Strokes spelar numera förskräcklig musikermusik och White Stripes är splittrade sedan länge. The Von Bondies och Vue vet jag inte var de tog vägen. Men svallvågorna efter dessa gäng spolar fortfarande fram ungefär ett hajpat rockband varje år, ibland har de skrivit några bra låtar, men oftast med ganska kort livslängd. Jag är till exempel redan trött på The Vaccines och har inte ens orkat lyssna på deras senaste skiva. The Crookes har funnits i ett par år, men för mig är de ändå årets rockhajp. Musiken befinner sig någonstans mittemellan det tidiga 00-talets New York-scen och lite mer poppiga band från decenniets andra halva, som Girls. Bara det att låtarna inte är riktigt så bra som den beskrivningen lovar. ”Where Did Our Love Go?”, ”American Girls” och en handfull andra låter sådär trevligt mjuka med naggade kanter, resten av materialet är lite mer mediokert.

Bat for Lashes - The Haunted Man

9) Bat for Lashes – The Haunted Man

Vissa album slår sig in på årsbästalistor enbart på grund av en handfull låtar, som är så starka att de kompenserar för att resten av materialet inte är av toppkvalitet. The Haunted Man hamnade här på grund av ”Lilies”, ”Winter Fields”, kanske ”Marilyn” också. Men framförallt ”Laura”. Såklart. En av 2012 års allra bästa låtar, utan tvekan den finaste balladen. Versen i moll, Natashas ömtåliga och kraftfulla röst, bryggan går över till dur, och så – pam-pam – bastonerna på pianot. Refrängen. Så vacker. ”You’re the train that crashed my heart… Ooh Laura, you’re more than a superstar”.

Markus Krunegård - Mänsklig värme

8) Markus Krunegård – Mänsklig värme

Jag gillade verkligen Markus debut, ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” måste vara en av 00-talets absolut bästa låtar. Sedan blev det betydligt tråkigare med de där två tvillingalbumen, och Serenades, bandet han hade med Shout Out Olenius, var aldrig så kul. Men nu är Norrköpingssonen äntligen tillbaka i gammal god form, med känslosamma poplåtar om Stockholm, mamma, musik och en hel massa andra livsviktiga ämnen.

Taken by Trees - Other Worlds

7) Taken by Trees – Other Worlds

När jag först läste om nya Taken by Trees och kombinationen Hawaii, reggae och anemisk indie lät det inte så kul. Det var kanske inte i klass med hemskheter som metal-hiphop eller ananas på pizza, men jag trodde inte riktigt att kombon skulle funka. Nu var det ju Victoria Bergsman vi talade om, en av de få artister som verkligen lyckats med sina musikaliska resor, så naturligtvis hade jag fel. Efter förra skivans utflykt till Afghanistan har hon faktiskt lyckats överträffat sig själv igen med söderhavsplattan Other Worlds.

Den består av idel briljanta poplåtar som gungar fram i ett underbart makligt tempo. Det är nästan häpnadsväckande hur musik kan vara så svängig och tillbakalutad, nästan svävande, på samma gång. Mycket är förstås de tajta musikernas förtjänst, men mer än något annat är det Bergsmans låtskrivarförmåga och, förstås, röst som lyfter den här skivan rakt in på 2012 års topp 10. Och efter att ha sett en underbar (och kort) konsert med bandet på ett vinterprytt Södra teatern kvällen innan lucia, kan jag konstatera att musiken fungerar minst lika bra på vintern som under de varma sommardagar den annars målar upp bilden av. As good as it gets!

Burning Hearts - Extinctions

6) Burning Hearts – Extinctions

Finland’s finest, har gjort det igen. Den synthiga popduon har en märklig förmåga att, trots de inte så stora variationerna i själva låtskrivandet, lyckas byta skepnad mellan så gott som varje litet framförande på sina album. Ett enkelt men genialt grepp – för det räcker ju inte med att bara skriva en till låt om ens band bara spelar den likadant som de andra låtarna. På debuten hämtade de smart kompet från Bowies ”Ashes to Ashes” på ”We Walked Among the Tress” och Cures ”A Forest” på nästföljane ”Sea Birds”. Två sinsemellan ganska olika stilar, men som funkar perfekt ihop i händerna på Jessika Rapo och Henry Ojala. Den här gången hör jag inga lika uppenbara lån, men det spelar ju heller ingen roll. Jag vaknar långsamt upp med monotona öppningen ”The Last Day of the Decade”, börja röja till poppiga ”Into the Wilderness”, dansar till ”The Swallows”, fånler åt temposkiftningarna i ”Burn Burn Burn”, och varvar till sist ner med avslutande balladen ”Deep Waters”. En lika härlig som skiftande resa.

Beachwood Sparks - The Tarnished Gold

5) Beachwood Sparks – The Tarnished Gold
The Tarnished Gold är den logiska fortsättningen med Chris Gunsts countryrockband efter hans underbara flumutflykter med sidoprojektet Mystic Chords of Memorys impressionistiska pop. Hans röst är lika bräcklig som jag mindes den, pedal steel-gitarren smeker försiktigt mina öron och countrykompet dunkar optimistiskt i mitt hjärta. ”Forget the song that I’ve been singing”, sjunger Gunst på första spåret. Inte en chans, det här är minst lika bra som Byrds varmaste lägereldssånger!

Echo Lake - Wild Peace

4) Echo Lake – Wild Peace
Om alla låtar på Wild Peace inte är lika välskrivna kompositioner som ”Another Day”, så är de i alla fall minst lika vackra ljudlandskap att försvinna i. Och ibland, som i ”Last Song of the Year” eller ”Just Kids”, är de både och. Att lyssna på Echo Lakes debutalbum är lite som att befinna sig i en vaken dröm. Gitarrerna, trummorna, rösterna är alla där, men just när det känns som att du vet var du har dem, till och med kan ta på dem, börjar de lösas upp i konturerna. Och när du sedan tror att du bara drömmer, är på väg att tyna bort, så dyker en genial popmelodi upp, klar som kristall och helt verklig.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

California Dreamin’ (Cover #3 & #4)

Chris Gunst är mest ihågkommen som bakåtsträvande sångare i Beachwood Sparks. Ett band som hyllades och kritiserades omvartannat, oftast med samma motivering. De lät ju (och såg ut) exakt som Byrds och Buffalo Springfield.

Det må vara sant att de lånade lite från sina äldre Los Angeles-grannar, men Gunst hade fler än tolv strängar på sin lyra. I början av 90-talet spelade han i atmosfäriska hardcore-bandet Strictly Ballroom med Jimmy Tamborello, numera känd som den andre i The Postal Service (tänk Chris Lowe). I slutet av samma decennium var han med och startade The Tyde. Och efter att Beachwood Sparks somnat in 2002 bildade han Mystic Chords of Memory med flickvännen Jen Cohen.

Av alla album dessa projekt resulterade i är Mystic Chords of Memorys självbetitlade debut det mest minnesvärda. Orglar, mellotroner och försiktiga akustiska gitarrer dominerar ljudbilden, och låtarna liksom trevar sig fram. Det hörs att projektet började som jamsessioner, utan något riktigt mål. Ändå är musiken långt från den typiska trögflytande kaliforniska psykedelian. Cohens bakgrund i Aislers Set, och de bådas förkärlek för brittiska sångsmeder som Lloyd Cole och Roddy Frame, har lärt dem bygga minnesvärda låtar. Just när de instrumentala bitarna håller på att dras ut för långt, svävar några ljusa, fjäderlätta stämmor förbi, sjungandes små, enkla melodier. Det är tidlös pop, i ordets mest drömska bemärkelse.

Om jag måste välja ut de verkliga höjdpunkterna i Gunsts låtskatt är det, originaliteten till trots, två covers som hamnar högst på listan. ”By Your Side” var en hit med Sade under tidigt 00-tal. En tjusig kärleksballad uppbyggd av lugnande och tröstande ord från den säkrare parten i ett förhållande. Beachwood Sparks version beskrevs av Andres Lokko som en önskan att få tröstas av dessa ord. En intressant tolkning, som grundade sig i att Gunst har en ganska svajig röst. Men vem har sagt att man måste sjunga perfekt? Ibland är det så mycket vackrare med falsksång. Hör bara hur hans stämma spricker halvvägs in i låten.

And if you want to cry
I am here to dry your eyes
and in time you’ll be fine

 

 

Mindre känd är ”We Could Send Letters”. En komposition full av hisnande tonartsbyten, halsbrytande gitarrsolon och klatschiga trummor, hämtad från 1983 års ”High Land, Hard Rain”, Aztec Cameras debutalbum. Mystic Chords of Memory har sänkt tempot, bytt trumstockar mot vispar och elektriska gitarrer mot akustiska. De vassa kanterna har filats till det låter nästan impressionistiskt. Och jag har aldrig hört något liknande. En musiker är inte bättre än vad den gör av sina influenser, och Chris Gunst är en fantastisk uttolkare.

 

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik