Tag Archives: Belle and Sebastian

Årets skivor 2010: bubblare och plats 15-11

Bubblare:
Azure Ray – Drawing Down the Moon
Isobel Campbell & Mark Lanegan – Hawk
Jenny and Johnny – I’m Having Fun Now
Jim O’Rourke – All Kinds of People Love Burt Bacharach
Surfer Blood – Astro Coast
The Vatican Cellars – The Same Crooked Worm
Wild Nothing – Gemini

15. The Magnetic Fields – Realism
Stephin Merritt avslutar sin albumtrilogi med temat akustiskt, eller realistiskt om man så vill. Efter åtminstone sex års turnerande med enbart akustiska spelningar känns det kanske inte som århundradets mest originella idé, men frågan är hur många som egentligen bryr sig om vilka teman Merritt väljer. Så länge han utökar våra redan väldigt långa Magnetic-låtlistor med spår som ”You Must Be Out of Your Mind” och ”The Dada Polka” är vi nöjda.

14. Joanna Newsom – Have One On Me
Tredje fullängdaren av underbarnet från Nevada är en trippel. Av naturliga skäl är det långt ifrån lika helgjutet som de två tidigare albumen, men där finns ändå några riktiga höjdpunkter. ”’81” är typisk bedårande Newsom och ”Go Long” är en åtta minuter lång ballad som inte känns en sekund för lång.

 
 

13. Sun Kil Moon – Admiral Fell Promises
Husguden #2 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Mark Kozeleks klassiska gitarrspel är vackert att lyssna på, men hans fingerfärdighet verkar ha stått i vägen för låtskrivandet – kanske hade det varit bättre med ett helt instrumentalt album. Lyssna bara till den första minuten av inledande ”Ålesund” och de sista två minuterna av avslutande ”Bay of Skulls”. Så smäktande och samtidigt så melankoliskt.

12. Belle and Sebastian – Write About Love
Husgudarna #1 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Stuart Murdochs melodier är fortfarande i en klass för sig, även om arrangemangen ibland är lite överdrivna. Och hur som helst behövs det alltid lite Belle and Sebastian i vår hårda värld.

 

11. Beach Fossils – Beach Fossils
Beach Fossils sound är som sinnebilden av tidig 90-talsindie. De ekande gitarrslingorna, de loja rösterna, låttitlarna (”Sometimes”, ”Daydream”) – allt luktar smalrandiga t-shirts och skostirrande (på Puma Suede eller Adidas Gazelle, förstås). Låtskrivandet är inte riktigt i nivå med Andy Bell, Andreas Mattsson eller Norman Blake, men en trevlig nostalgitripp likväl.

2 kommentarer

Filed under Musik

Best of the Best

Att skapa en Belle and Sebastian-spellista är å ena sidan meningslöst. Det är ju bara att lyssna på något av de tre första albumen, eller den eminenta EP-samlingen ”Push Barman to Open Old Wounds”.

Å andra sidan vet jag, som gammal blandbandsfetischist, inget roligare än just spellistor. Så här kommer en liten länk ändå. Det här är 28 av de sköraste, ömmaste och allra finaste poplåtar som någonsin spelats in. Lyssna och njut, gråt, dansa, dröm, eller vad ni vill.

(Som med alla Spotify-spellistor kommer också denna med brasklappen att vissa album saknas. Här är det ljuvliga ”The Boy With the Arab Strap” som, av någon outgrundlig anledning, inte finns tillgänglig. ”Sleep the Clock Around” och ”Ease Your Feet in the Sea” fick alltså utelämnas. Och likaså ”The Rollercoaster Ride”, låten som bättre än någon annan sammanfattar Belle and Sebastian.)

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Write About ”Write About”

Write About Love

”Write About Love” är Belle and Sebastians sjunde studioalbum och deras hittills sämsta. Kanske inte helt oväntat, inte många band kan fortsätta hålla samma höga kvalitet efter 15 år tillsammans. Men föregående ”The Life Pursuit” verkade som en nytändning efter formsvackan med ”Dear Catastrope Waitress” och soundtracket till Storytelling. Den hade ett par riktiga bottennapp, men också några av 00-talets allra bästa poplåtar (”Another Sunny Day” och ”To Be Myself Completely”), och den underbart sorgliga ”Dress Up in You”.

Några såna toppar kommer bandet inte ens i närheten av på ”Write About Love”. Materialet pendlar mellan medelmåttighet och rena gäspningar. Låt vara att det bara är på en låt, Norah Jones medverkan säger ändå det mesta. Det kan verka som ett märkligt val av gäst innan man hört skivan, men precis som hennes egen musik låter det kompetent, moget och högst opersonligt. Inte ens den pålitlige Stevie Jackson, gitarristen som brukar bidra med en fantastisk låt per skiva (tänk George Harrison), har något vettigt att komma med. Hans ”I’m Not Living in the Real World” känns bara flamsig. Enda gången den sedvanliga B&S-värmen glimtar förbi är på ”Ghost of Rock School”, mest tack vare Mick Cookes alltid lika vemodiga trumpet. På ”If You’re Feeling Sinister”, bandets allra finaste stund, var den förmodligen det enskilt viktigaste instrumentet. Tillsammans med stråkar och blockflöjter var den kryddan som gjorde bandets på en gång naiva och sofistikerade sound. Men lyssna på ”Read the Blessed Pages” – flöjterna är tonsäkra och proffsigt inspelade, och det låter mest bara frikyrkligt.

Alla stjärnor dalar till slut, och någon gång ska det väl vara Belle and Sebastians tur också. Men jag vill gärna tro att detta bara är en ny formsvacka i deras redan ganska långa karriär. Kanske har det hårda arbetet med först ”The Life Pursuit” och sedan God Help the Girl (som ju i princip är samma band med nya sångerskor) tagit lite för hårt på deras kreativitet. Vi säger så, och lyssnar på ”Another Sunny Day” och ”Come Monday Night” en gång till.

Lämna en kommentar

Filed under Musik