Tag Archives: Bruce Springsteen

My Life in Music – Have you forgotten 1980

Ungefär vid tiden för min födelsedag i april 1980, knappt en månad innan Ian Curtis tog livet av sig, släppte Joy Division en av pophistoriens vackraste låtar. Men att påstå att kärleken kommer slita oss sönder och samman känns som ett lite väl mörkt sätt att inleda den här resan. Vi skippar det. Bruce Springsteens The River är förvisso inte heller den gladaste laxen i dammen, men på skivan finns ändå en del hoppingivande inslag. Ni vet, låtar som handlar om att medge att livet kan vara hårt, men att i ljuset av det ändå kämpa för att få känna något äkta, något genuint, något lustfyllt i vardagen. Som ”Jackson Cage”.

You can try with all your might
But you’re reminded every night
That you been judged and handed life
Down in the Jackson Cage

Just waiting to see some sun
Never knowing if that day will come
Left alone standing out on the street
Till you become the hand that turns the key
To the Jackson Cage

Bruce Springsteen - The River - Jackson Cage

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

Årets skivor 2010: plats 10-6

10. Bruce Springsteen – The Promise
Okej, Bruce bortglömda album var inte den heliga graal. Inte ens en av hans bättre skivor. Men ändå, 22 tidigare aldrig utgivna (eller versioner av tidigare utgivna) låtar på en gång. Det räcker mer än väl för att platsa på årets topp tio-lista. Min enda invändning mot projektet är att den 61-årige Bruce lagt ny sång på flera av låtarna. Det kanske är bättre än de ofärdiga och halvhjärtade tagningarna från 70-talet, men bortsett från att han var en så mycket starkare sångare då blir det också lite komiskt att höra honom sjunga rader som ”we ain’t got no money” idag. Mest av allt är jag dock bara glad att få höra den hoppfulla popmusiken som skapades parallellt med den hårda rocken på Darkness on the Edge of Town. Att ”Outside Looking In”, ”Save My Love” och framförallt ”Rendezvous” aldrig släppts på skiva tidigare är i det närmaste en skandal.

9. Sambassadeur – European
Jag hade nästan glömt bort Sambassadeur efter den anonyma andra skivan, men 2010 återtog de sin plats i Sveriges absoluta popelit. European förgyllde den underbara våren efter vad som kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Det börjar med en bris från ett fjäderlätt piano, sedan ekar det från trummorna och när stråkarna till sist tar vid är det vackert nog att smälta glaciärer. Eller åtminstone mitt hjärta. Resten av albumet håller också vad inledningen lovar – en sprakande popfest från början till slut, med sin absoluta höjdpunkt i ”Sandy Dunes”.

8. The National – High Violet
Alligator var ett av mina favoritalbum 2005, men efterföljande Boxer, som också blev The Nationals stora genombrott, var en stor besvikelse. Med undantag av ”Fake Empire” kändes den bara kall och fantasilös. Men nu är de tillbaka i gammal god form (ja, det är faktiskt deras femte fullängdare). Matt Berningers djupa röst låter starkare än någonsin och ramas snyggt in av cello, piano och dova trummor, medan gitarrerna tassar försiktigt i bakgrunden. ”Bloodbuzz Ohio” är en stark kandidat till årets låt.

7. The Drums – The Drums
Det bästa med The Drums är inte att deras debutalbum är fullt av poppärlor. Nä, det är att de med sina ah-ah-ah står för första steget mot ett internationellt erkännande av Håkan och Broder Daniel. Det unga Brooklyn-bandet anger The Tough Alliance som en av sina största influenser, och ja, ni förstår kopplingen. De har också, likt sina inspiratörer från Göteborg, lyssnat en del på The Cure. Öppningslåten ”Best Friend” hade gjort sig perfekt på både Kiss Me Kiss Me Kiss Me och The Head on the Door.

6. Eux Autres – Broken Bow
Portlands stoltheter fortsätter göra det de gör bäst – minimalistisk garagepop på engelska och franska. Varje låt är kanske inte perfekt, men de är aldrig sämre än bra. Och om inte Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” släppts redan 2009, på en obskyr hyllningsskiva, hade jag kallat den årets låt. Heather Larimer, som sjunger på de flesta låtarna, har lagt trumstockarna åt sidan, till förmån för ett piano. Det innebär ett lite mer konventionellt komp, men som kompensation kryddas nästan varje låt av ett perfekt klinkande. Keep doing that thing you do, Eux Autres!

6 kommentarer

Filed under Musik

Badlands


På fredag är det julafton för alla Bruce Springsteen-fans, då släpps den omtalade Darkness on the Edge of Town-boxen.

Lagom till det kommer här ett litet klipp från originalskivans öppningslåt ”Badlands”. Denna liveversion spelades dock in 4 november 1980, dagen efter att Ronald Reagan valts till president. Det hörs inte på den officiella utgåvan (Live/1975-85, alltså), men Bruce inleder med att säga:

I don’t know what you guys think about what happened last night, but I think it’s pretty frightening. You guys are young, there’s gonna be a lot of people depending on you coming up… so this is for you!

Någonstans mellan hopp och förtvivlan sparkar han och E Street Band sedan igång den samtidigt ilskna och euforiska sången. Och idag, 30 år senare, låter det fortfarande lika fantastiskt.

Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you’ve gotta pay

2 kommentarer

Filed under Musik

Cover #1

”My Love Will Not Let You Down” är en av Bruce Springsteens många outtakes. Efter att ha spelats in till både ”Nebraska” och ”Born in the U.S.A.”, men ändå ratats, fick den till sist se dagens ljus på samlingen ”Tracks” 1998 (i sin Born in the U.S.A.-kostym). Det är en av Springsteens starkaste låtar, men tyvärr har han lite väl mycket whiskeyröst på inspelningen.

Lyckligtvis gör Portland-duon Eux Autres en fantastisk version av den på ojämna men trevliga hyllningsskivan ”Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool”. Soundet är betydligt mer sparsmakat än på föregångaren, men de lyckas ändå bibehålla låtens driv. Trummorna dundrar fram, pianoslingan sätter sig direkt i skallen, och Heather Larimers röst är lika cool som alltid.

 

1 kommentar

Filed under Covers, Musik

Vackra förlorare

Jag tillhör de som går igång på orden ”outtakes” och ”previously unreleased”. Visst, dessa överblivna låtar slopades oftast av en anledning, men anledningen var inte alltid låg kvalitet. Kanske passade de bara inte in, de var för långsamma, för snabba, lät för mycket som de andra, för lite som de andra.

Ibland hittar man dem i andra sammanhang. ”Verkligen” tyckte Kent så mycket om att de döpte sitt andra album efter den. Ändå lämnades den utanför, och fick nöja sig med en plats på ”Gravitation”-singeln.

”Positively 4th Street” släppte Dylan som singel direkt, han orkade inte vänta på ett nytt album. När sedan ”Blonde on Blonde” kom ut hade den blivit för gammal. Samma sak med Oasis och ”Whatever”. Och det finns fler exempel inom britpopen, tänk bara på låtar som ”Popscene”, ”Stay Together”, ”Razzmatazz” och ”Today Forever”. Singeln har alltid varit ett starkt format i England, och som med så mycket annat, är det väl Beatles som ligger bakom alltihop. Med ”Strawberry Fields Forever” och ”She Loves You” skrev de pophistoria, och ändå fick de aldrig plats på något album.

Men singlar och b-sidor i all ära, det är inte de som verkligen får mitt skivsamlarhjärta att bulta. Jag vill ha någonting mer. Någonting mytomspunnet. Låtar som överhuvudtaget inte släppts på (någon officiell) skiva. Som artisten glömde, gav bort, inte ville kännas vid.

”The Promise” sägs vara den första låten Bruce Springsteen skrev efter ”Born to Run”. Den finns i en studioversion från ”Darkness on the Edge of Town”-sessionerna, men det är liveframförandena från 1976 man ska leta efter. Inte för att de är svårare att hitta, utan för att de är så mycket vackrare. Bara Bruce ensam vid pianot, och några toner från ett klockspel.

Kanske är det New Jersey-sonens allra vackraste låt, en felande länk mellan de ungdomliga äventyren på ”Born to Run” och ilskan och uppgivenheten på ”Darkness on the Edge of Town”. Han har just börjat se sambanden mellan sina älskade förlorare och deras klasstillhörighet. I ”Thunder Road” lämnade de hemstaden bakom sig, här är den tragiska fortsättningen.


Thunder Road, here’s one for the lost lovers and all the fixed games
Thunder Road, here’s one for the tires rushing by in the rain
Thunder Road, I remember me and Billy, we’d always say
Thunder Road, we were gonna take it all then throw it all away

 

 

(Ja, Håkan Hellström lånade den där sista raden när han sjöng om Broder Daniel i ”Rockenroll, blåa ögon – igen”)

2 kommentarer

Filed under Musik

En lång, lång tid

Darkness on the Edge of Town

I november är det äntligen dags för en gammal Bruce Springsteen-skiva att ges ut i omstöpt form, fem år efter ”Born to Run – 30th Anniversary Edition”. Med den följde en konsert-DVD från en klassisk spelning i London 1975, som ingen (och då menar jag ingen, inte ens någon i E Street Band) visste fanns fångad på film. Det var mer än tillräckligt för att starta rykten om vilket fantastiskt bonusmaterial som skulle kunna följa med en eventuell nyutgåva av ”Darkness on the Edge of Town” För något år sedan hittade jag en artikel om att man tänkte skapa en ”Lightness on the Edge of Town”, med överblivna studioinspelningar från tiden, men det visade sig vara ett ovanligt ambitiöst påhitt av ett fan med lite för livlig fantasi.

Det krävs en hyfsad dos besatthet för att orka skriva en sån text. Och det är två saker som orsakat denna besatthet, varav den första är en skiva som aldrig existerat. 1975, efter att ”Born to Run” släppts, råkade Bruce ut för en del juridiska problem som resulterade i ett slags skivbolagslimbo. Nya låtar skrevs mest hela tiden, men det skulle dröja två, nästan tre år innan han och bandet gick in i en inspelningsstudio. Väl där hade flera av dessa låtar hunnit bli gamla, eller utvecklats till någonting annat. ”Darkness on the Edge of Town” är inte skivan som Bruce hade i sitt huvud 1976.

Men, det finns otaliga bootlegs från både det och året efter där de omtalade låtarna framförs live. Och mängder av oanvänt material från de efterföljande studiosessionerna har sipprat ut till allmänheten, på ett eller annat sätt. Det är tillräckligt för inbitna fans att spekulera och fantisera om hur den aldrig utgivna mellanskivan kunde låtit. ”The stuff that dreams are made of”, heter det visst.

Den andra anledningen till besattheten kring ”Darkness” är Turnén. Turnén med stort T. När Bruce äntligen fått släppa sin skiva, efter så många års kamp, begav han sig ut i Amerika. Mellan maj 1978 och nyårsdagen 1979 besökte han arenor, konserthus och universitet under vad som kan ha varit rockhistoriens allra starkaste turné. Jag vet inte säkert, jag var inte där. Jag var inte ens född. Men många av kvällarna var lokala radiostationer på plats, och deras sändningar spelades naturligtvis in av entusiastisterna. Och förevigades inte konserten via radion kan man vara säker på att någon, eller några, i publiken smugglat dit inspelningsutrustning. I bästa fall kände de (eller lärde känna) ljudteknikern och kunde koppla upp sig mot ljudbordet, i värsta fall fick de placera ut mikrofoner i lokalen. Många av dessa inspelningar florerar än idag på skivbörsar och på nätet, och oavsett ljudkvalitet är de lika överväldigande nu som då.

Springsteen, Agora, 78

Tre timmar och någonstans mellan 20 och 30 låtar per kväll. Material från de fyra första albumen varvas med covers på rock-, soul- och R&B-klassiker. E Street Band spelar som om varje natt vore den sista (en klyscha, visst, men det kan nästan kännas som det var här uttrycket myntades). Bruce flyger omkring på scenen, river av glimrande gitarrsolon och sjunger helt makalöst bra. Mellansnacket är oöverträffat, ingen kan introducera en låt som han. Ibland riktas en känga mot mamma och pappa Springsteen i publiken, och vi får höra hjärtskärande berättelser om uppväxten i New Jersey, andra gånger improviserar han fram surrealistiska historier om varulvar och snåla bilmekaniker. ”Growin’ Up” är lika hisnande som scenerna i Woodys barndomshem under bergochdalbanan i Annie Hall. Till och med de i konsertsammanhang så tröttsamma bandmedlemspresentationerna är underhållande.

Och så är det ”Backstreets”, förstås. Mästerverket från ”Born to Run” förlängs med flera minuter, där Bruce spinner vidare på den tragiska historien om förlorad vänskap och brustna hjärtan. Långsamt byggs klimax upp. Änglalikt klockspel och piano, en åskmullrande bas som växer och växer, och Bruce som till slut bara skriker ”we’ve gotta stop!”. ”Stop! Stop! Stop! Stop!”. Några sekunders plötslig tystnad, och så tillbaka igen. ”Hiding on the backstreets, hiding on the backstreets”. Herregud, jag får gåshud av bara tanken på de versionerna.

I mitten av åttiotalet släpptes ”Live 1975/85”, en livesamling med flera låtar hämtade från ”Darkness”-turnén. Men hur bra den än lät jämfört med alla bootlegs, var det inte samma sak som att höra en hel konsert från början till slut. Jag menar, mellansnacket var ju inte ens med. Och värst av allt, av någon anledning som förblivit oklar, hade de extra minuterna av ”Backstreets” klippts bort.

Så i början av sommaren, 24 år efter ”Live 1975/85”, annonserades det till sist ut att ”Darkness”-nyutgåvan var på väg. Bonusmaterialet skulle bestå av 10 låtar och en dokumentär om skivinspelningen. Kul att höra, trevligt rentav. Om än kanske inte riktigt det som alla sett fram emot. Men igår, 26 augusti, dök en lite mer informativ artikel upp på Backstreets.com – Bossens nyhetssajt nummer ett. Och ja, vad ska man säga? Väntan är över nu. Jag antar att det var så här Stanley kände när han hittade Dr Livingstone…

http://www.backstreets.com/news.html

2 kommentarer

Filed under Musik