Tag Archives: Cats On Fire

Bäst 2015: Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

Släkt med Lotta Svärd

Att höra Vasas flora och fauna för första gången är ett sånt där sällsynt tillfälle då popmusik låter bekant men ändå helt ny, unik. Precis som när jag hörde Kent och bob hund för 20 år sedan, vet mina öron att det är pop på svenska, men förnuftet vill inte riktigt tro det. Kan musik låta så här?

Och nog klingar he lite falskt
När jag försöker förklara
De int nå jävla hem till gården

Och nej, det är inte att Mattias Björkas och Iiris Viljanen sjunger på finlandssvenska. Det är vad de berättar, att de säger saker som aldrig sagts i Sveriges pophistoria. Men det är också hur de berättar det, språket de använder. Tidigare nämnda band revolutionerade svensk poplyrik med sättet de vände ut och in på orden, meningarna. Sinsemellan är de ganska olika, men båda har ett smått pretentiöst tilltal, en beskrivning som omöjligen kan användas om Vasas flora och fauna. På Släkt med Lotta Svärd slår texterna förvisso an en unik ton, men det är inget ansträngt eller svårt med dem. Varje sång är sin egen lilla berättelse, eller betraktelse, men de har något gemensamt – teman, stämningar – och precis som novellerna i Alice Munros samlingar, bildar de en enhet. Det kan förstås sägas om många novellister, men känslan av att befinna sig långt bort från händelsernas mitt känns igen från just Munro. Där den kanadensiska författarens karaktärer ofta lever utanför samhället, eller åtminstone i en avlägsen avkrok, står dock Viljanens och Björkas personer bara lite vid sidan av. De kommer sent och utan present till en namngivningsfest, de går på gamla kärlekars bröllop, de följer med på meningslösa helgupptåg trots att de vet från början att de inte borde, för ja, tvivel är det enda de känner konsekvent. Förutom Munro känns sinnet för utanförskapets detaljer också igen från Morrissey. En tröttsam referens måhända, varje gång någon popmusiker framstår som litterär, eller bara låter lite självömkande, kommer ju folk dragandes med gamla Stephen Patrick. Men här är liknelsen verkligen giltig, och precis som Manchester-sonen (ja, i alla fall om vi pratar hans första tio, femton år) gör Björkas annat än att tycka synd om sig själv. Däremot har han en god dos självdistans, och en svart humor med vilken han förmår göra komik av tragik, och tragik av komik.

Vasas flora och fauna 2

Nu pratar jag kanske för mycket om orden. Inget av det där skulle vara viktigt om inte musiken bar upp texterna. Men det gör den ju. Musiken inte bara lyfter lyriken till nya dimensioner, den kastar den dit språket ensamt inte når. På ”Prisma”, ett av de tillfällen då Björkas faktiskt tangerar det bittra, blir de öppnande textraderna närmast chockerande med den mjuka pianoballaden som inramning.

Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat

Den magnifika melodin är hämtad från ”Our Old Centre Back”, förstaspåret på Cats on Fires senaste album, men medan den i klassisk gitarrbandssättning får låta väldigt mycket The Smiths, så har Björkas och Viljanen här varit kloka nog att skala av musiken för att ge orden extra kraft. Just kombinationen minnesvärda melodier och enkla men snillrika arrangemang är det som definierar Vasas flora och fauna. Björkas är en skicklig men lite traditionell låtskrivare medan Viljanen är en vansinnigt begåvad multiinstrumentalist, och tillsammans har de tagit fram det absolut bästa hos varandra. Dessutom har de båda starka och personliga röster – de korta stunder de får sjunga ihop är rent magiska. Att Viljanen sedan valt att hoppa av projektet är en musikalisk tragedi av ofantliga mått, men jag försöker ta det med ro. I det långa loppet kan det bidra till att göra albumet mer mytomspunnet – underskatta inte vetskapen om att en liknande samling sånger aldrig kommer fångas på skiva igen! Och när 2010-talets musik ska sammanfattas kommer det kanske finnas flera historier om vad som egentligen hände med duon och hur det går att hitta ledtrådar i musiken. Säkert kommer det sägas, att Släkt med Lotta Svärd inte bara var 2015 års bästa musik, utan också ett av 2000-talets allra finaste verk. På en gång gammalt, nytt och unikt.

Vasas flora och fauna

1 kommentar

Filed under Musik

Cats on Fire – All Blackshirts to Me

Cats on Fire - All Blackshirts to Me (2012)

Finland’s Finest Burning Hearts gjorde med Extinctions en av fjolårets bästa skivor. Men vad jag helt missade var att kollegorna i Cats on Fire med All Blackshirts to Me gjorde detsamma. Det är över tio år sedan Österbottenbandet bildades och fem sedan de släppte sin 80-talsinspirerade debut, och jag har aldrig riktigt höjt på ögonbrynen åt någon av deras låtar. Men nu har jag insett att de med senaste skivan tagit ett par gigantiska kliv upp på kvalitetsstegen. Var och varannan låt känns ju som en potentiell hit, och där finns tre otroliga verk som till och med passerar Go-Betweens och når rena Smiths-höjder. Lyssna bara på makalösa ”My Sense of Pride”. Tempot är framåtlutat, en ekande elgitarr spelar den vemodiga melodin och Mattias Björkas låter som en nerbruten anti-hjälte i någon bortglömd skotsk poporkester. Han liksom slingrar sig runt orden, de skamsna, sorgsna orden.

Lash me with your leather
I’ve made a fool of myself

Nothing is shaking and I
Want to have my job back
This time my sense of pride
Won’t stand in the way
I’ve lost that long ago

Sättet som han fraserar den där sista raden gör mig alldeles vimmelkantig. Precis som den bästa popmusiken ska göra, känns den lätt som en fjäder men träffar rakt i magen, hårt. Det gör även ”The Sea Within You”, en midtempo-komposition med en mjukt plockande akustisk gitarr, tassande trummor och återigen en magnifik melodi, perfekt levererad av Mattias – när han under refrängen glider upp i registret från versens låga toner är det ren popmagi.

Och så ”1914 and Beyond”, protestvisa, pianoballad, domedagsprofetia, kalla den vad ni vill. Pianot är svårmodigt och lekfullt och får mig att tänka på Vapnets allra finaste stunder. Och precis som nämnda jämtländska band har Cats on Fire en lika klarsynt och uppgiven syn på det omänskliga i vårt bankägda samhälle.

Greece, don’t pay your debts, don’t bother with the debts
Iceland, go on and cover us in ashes
Look at how the gross misdeeds of a few is entertainment for you

Det finns fler minnesvärda låtar på All Blackshirts to Me, “Smash It to Pieces” och “Well Well What Do You Know” är några, men det är dessa tre mästerverk som verkligen får mig att älska det här bandet. De må låta som 1985, men de berör här och nu. Gör världen en tjänst och berätta om Cats on Fire, den behöver dem.

Missa inte heller Vasas flora och fauna, sångaren Mattias och keyboardisten Iiris andra band, och deras lika melankoliska som oumbärliga låt ”Di tror int när jag säger”.

1 kommentar

Filed under Musik