Tag Archives: Covers

Innocence & Despair

Det är någonting med körsången hos Beach Boys, ni vet de där ba-ba-ba-barbershop-basrösterna och den nästan bisarra falsetten, som får mig att undra hur en vuxen människa kan ta musiken på allvar. Så ironiskt då, att de kanske allra vackraste versionerna av Brian Wilsons kompositioner görs av en barnkör.

I mitten på 70-talet får Hans Fenger, musiklärare i en grundskola utanför Vancouver, idén att föreviga sina elevers framförande av några samtida rockhits och ett par örhängen från föregående årtionde. Två fullängdare blir resultatet, som släpps 1976 respektive 1977 med det gemensamma namnet Langley Shools Music Project. Inte helt oväntat går de både musikpress och publik obemärkt förbi. Men två och ett halvt decennium senare kommer en entusiastisk skivsamlare över inspelningarna och ser till att ett någorlunda stort bolag (amerikanska Bar/None Records, kanske mest kända som Yo La Tengos tidigare hemvist) släpper en samling med alla låtarna – fint döpt till Innocence & Despair.

Ytterligare fem år efter detta återsläpp hör jag först talas om Langley School-projektet, när det börjar hajpas i lilla indie-sthlm. Och även om jag då inte riktigt kan förstå hur alla dessa ”barnsliga” versioner kan höjas till skyarna av så många, fastnar jag ändå för Beach Boys-tolkningarna. ”Good Vibrations” har aldrig låtit så drömsk, och ”Help Me, Rhonda” och ”I Get Around” får blomma ut som de galet kolorerade, skiftande sångfester de verkligen är. Och allra finast, förstås, ”God Only Knows”, befriad som den är från alla Pet Sounds-skojfriska arrangemang.

Men sedan läggs albumet på hyllan hos mig, som så lätt sker efter en hajp, och glöms bort i ytterligare några år. Till nu. 2014. När alltihop plötsligt fått en helt ny innebörd.

Jag sitter med min dotter i knät, ”Good Vibrations” har just klingat ut och en udda klang av lite ostämd gitarr, keyboard, xylofon och något som låter som bjällror, försiktigt tassar fram i mina högtalare. Och så de berömda raderna:

I may not always love you
But long as there are stars above you
You’ll never need to doubt it

Barnkören, de där orden, och det underskönt lågmälda ackompanjemanget. Min dotter som tittar på mig medan jag sjunger med. Det är bara för mycket. Tårarna rinner.

Andra versen, och ja, God only knows vad jag vore utan dig. Låten fortsätter, tassar lika lugnt hela tiden, men mitt hjärta slår starkare och starkare. Sista refrängen anländer, nästan obemärkt minskar instrumenten i intensitet, medan kören fortsätter. Så ökar gitarr och bas lite. Körerna sjunger mot varandra. ”What would I beeee without you” ekar det, i stereon, i mina öron, i mitt huvud. Ett sista pling från keyboarden, eller är det xylofonen? Utan att jag märkt det är låten plötsligt slut, och jag undrar om musik kan bli vackrare än så här.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

(Keep Running) Down (That) Colorful Hill

Detta måste vara den mest oväntade musikupplevelsen hittills under 2013. En italiensk hyllningsskiva till Red House Painters klassiska debutalbum Down Colorful Hill! Den har fått namnet Oldness Comes with a Smile (efter refrängen till ”24”) och totalt är det tolv band som samsas om de sex låtar som utgör originalskivan. Lyssna här!

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill – Italian Style

Mark Kozeleks musik är ju rätt svår att tackla från början, mest med tanke på de personliga texterna, men också för att det krävdes en kvartett med genialiska musiker för att komma undan med de både extremlånga och ultralångsamma låtarna. Såvitt jag vet är det inte många kända band som ens vågat försöka. Jenny Owen Youngs har gjort en meningslös version av ”Have You Forgotten”, några andra kan jag inte komma på så här på rak arm. YouTube är översvämmat med fansens egna tolkningar, men de lider av precis samma problem som de etablerade artisternas – ingen vågar tillföra något eget, och då blir det bara tomma, lånade ord, ackompanjerade av opersonliga akustiska gitarrer.

Så mycket mer förvånande då att några av dessa italienska band faktiskt gör ett hyfsat jobb. Mimes of Wine inleder trevande, men ganska vackert, med sin tolkning av ”24”. Den ligger visserligen nära originalet, men har ändå tillräckligt med egen karaktär för att jag åtminstone ska orka lyssna vidare. Low Adventures in Lo-Fi fortsätter sedan med ”Medicine Bottle”, och bjuder på en trevlig sångduett även om övrig instrumentering spretar väl mycket. Det ska väl sägas att det är tur att banden gett sig på just Down Colorful Hill, som ju består av enbart demoinspelningar. Originalens primitiva sound gör det möjligt för dessa nya versioner att låta förfinade utan att faktiskt ändra eller lägga till så mycket.

Resten av låtarna fortsätter i samma spår, avviker lite från originalen med en trummaskin här och en keyboard där, men utan att sluta låta som Red House Painters-covers. I slutändan finns förstås ingen anledning att lyssna på det här albumet istället för originalet, men har man spelat det senare sönder och samman, fungerar delar av Oldness Comes with a Smile som en trevlig tillbakablick.

Givetvis finns några bottennapp att hålla sig undan från också. Första versionen av ”Japanese to English” och andra av ”Medicine Bottle” bjuder på vedervärdig emo-rock, och ett par spår, främst Delawaters ”Michael”, är svåra att stå ut med på grund av sångarnas uppenbara brist på förståelse för vad de sjunger. Det klumpiga uttalet har jag inget problem med – med tanke på hur många svenska indieartister jag gillar som totalt omfamnat svengelskan vore det ju hyckleri – men förstår man texterna så dåligt att man utelämnar viktiga ord ur meningarna, då kan det bara bli patetiskt.

På det hela taget är jag ändå överraskad att det här projektet inte var så dåligt som jag föreställt mig. Jag menar, ett band som heter Tequila Funk Experience… Att de faktiskt lyckas spela igenom den snillrika Smiths-pastischen ”Lord Kill the Pain” utan några större skönhetsfläckar (grunge-stämmorna är väl de enda) är ett smärre mirakel. Sedan är det en annan sak att jag inte lär lyssna på någon av dessa låtar igen. En rolig resa var det, trots allt.

För den som ännu inte upptäckt originalens storhet finns min egen guide till Kozeleks musik här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

RAC – 1979 (cover #31)

Jag vet inte ett jota om remixkollektivet RAC, och ännu mindre om sångerskan Liz Anjos, men deras ett år gamla version av Smashing Pumpkins nu sjutton år gamla hit är ett bevis, så gott som något, på att ”1979” är en av historiens bästa poplåtar. Punkt.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Nina Simone – Mr. Bojangles (cover #30)

Och jag som trodde att ”Mr. Bojangles” bara var en tråkig standard. En låt med en intressant historia, förvisso, men också en sån där som alla från Kristofer Åström och Bob Dylan till mindre kända pubtrubadurer och rent vedervärdiga artister framfört, utan att någonsin kunna blåsa liv i den. Men det var innan jag hörde Nina Simones version.

Jag vet inget om inspelningen, annat än att den är hyfsat sen i hennes karriär (början av 70-talet) och inte någon av de framföranden som brukar nämnas som hennes bästa. Och visst, den är inte lika dramatisk som ”Wild Is the Wind” eller ”Sinner Man”, men i jämförelse med, säg ”My Baby Just Cares for Me” eller någon annan lite mjukare sång, står den sig minst lika väl idag.

Öppna fönstret, släpp in solen och vrid upp volymen. Ett sommarsoundtrack blir inte vackrare än så här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Donna Lynn – I’d Much Rather Be with the Girls (cover #29)

”I’d Much Rather Be With the Girls” är en bortglömd 60-talspärla med Donna Lynn, märkligt nog (med tanke på titeln) skriven av Stones-radarparet Keith Richards och Andrew Loog Oldham. Rullstenarnas version kan höras på raritetssamlingen Metamorphosis, men nej, den är inget manifest för att sluta hänga med grabbarna, istället bräker Mick Jagger ”I’d Much Rather Be With the Boys”. Och förutom att det är ganska trist att höra gubbrockarnas gubbrockare proklamera att de hellre vill umgås med gubbgänget än några svekfulla tjejer, så är deras framförande ganska blekt. Särskilt i jämförelse med Donna Lynns lysande tolkning.

Jag vet inte särskilt mycket om nämnda kvinna, men hon släppte ett par singlar i mitten av 60-talet, varav ”I’d Much Rather Be With the Girls” är den bästa. Den är en också av många höjdpunkter på den eminenta samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. En fint utformad box med fyra cd-skivor fulla av fenomenal popmusik framförd av hyfsat okända kvinnliga sångerskor (och ibland mindre kända låtar av mer kända artister) från 60-talet. Det kommer garanterat finnas anledning att återkomma till denna box här, men tills vidare rekommenderar jag den eminenta texten på Feminist Music Geek, som förutom att hylla musiken också tittar på den subversiva kraften i lyriken. Och ingenstans är den kraften så tydlig som i ”I’d Much Rather Be with the Girls”.

Don’t put me on
It’s over now, it’s no good looking back
‘Cause I’d much rather be with the girls
Than be with you

Donna var tydligen inte mer än 14 år när hon spelade in låten, men orden betyder inte mindre för det, särskilt inte med den sånginsatsen. Körsången är lika stark den, faktum är att hela låten är underbart arrangerad och instrumenterad, från första lilla melodislinga. Allra mest gillar jag gitarrspelet i mitten och hur det låter som ett möte mellan The Byrds och The Supremes – med den lilla skillnaden att Donna är så oändligt mycket coolare än Diana Ross.

5 kommentarer

Filed under Covers, Musik

2x Rachel Goswell (cover #28)

Vad passar väl bättre för sena sommarkvällar än Rachel Goswells väna stämma? Oavsett om det är med Slowdive, Mojave 3 eller som soloartist är hennes röst alltid lika trollbindande. Inte helt unik, måhända, men med en rökig slöja över sig som mina öron inte kan motstå.

Nummer ett, en otroligt fin musikvideo som med lite fantasi kan kallas Twin Peaks-ig. ”Love Songs on the Radio” är nog Mojave 3:s bästa låt, och det är synd och skam att Rachel inte fick ta mikrofonen oftare än Neil.

Nummer två, en duett med min favorit Mark Kozelek. Tillsammans gör de John Denvers gamla ”Around and Around” andlöst vacker. Om ändå Rachels röst bara mixats lite högre.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Evan Dando & The Lemonheads (covers #23-27)

Med min förkärlek för covers är Evan Dando en given favoritartist. Den långe drasuten från Boston har spelat in fler tolkningar av andras låtar än jag kan räkna till, ibland under eget namn, men oftast som The Lemonheads. Bandets förmodligen största hit är Simon & Garfunkel-låten ”Mrs. Robinson”, men de gjorde sig ett namn redan i slutet av 80-talet med sin punkiga version av Suzanne Vegas ”Luka”, och för bara ett par år sedan spelade de in en hel skiva (Varshons) med covers på allt från ösiga punkdängor till gamla countryklassiker.

Men allra bäst blir det när Evan sätter sig ensam framför mikrofonen med en akustisk gitarr. Han är varken en extraordinär musiker eller sångare, men han vet precis hur enkelt man kan spela en låt rakt in i hjärtat på sin publik. Jag antar att det kallas talang, eller bara känsla.

Här kommer fem låtar, skrivna under fem olika årtionden, som Dando framför med perfekt balansgång mellan respekt för originalartisten och sig själv.

”Learning the Game” är inte Buddy Hollys kändaste låt, men kanske den bästa. Keith Richards brukar spela den live med Stones ibland, men givetvis är den bättre med Dando. På inte mycket mer än en minut sjunger han sig igenom den fantastiskt sorgliga texten om att lära sig få hjärtat krossat.

When you love her
and she doesn’t love you
you’re only learning the game

”Tribute to Hank Williams” är Tim Hardins odödliga hyllning till den alltför tidigt avlidne countrystjärnan. De båda sångarna levde hårda liv och dog av droger respektive alkohol. Dando identifierade sig troligen med de bortgångna artisterna under vad vi kan kalla hans ”mörka år”. 1998 var han starkt beroende av alla möjliga kemiska substanser och försvann helt från rampljuset. Tre år senare, och många kilo tyngre, släppte han äntligen nytt material på minialbumet Griffith Sunset, däribland hyllningen till Hank Williams. Det räcker med att höra några rader för att inse att orden är, om inte självupplevda, så åtminstone fulla av förståelse för Williams sorgliga liv.

Ja, ABBA har många bra låtar, och ja, de är alla töntigt framförda. Det kan börja med en fin melodi, men så kommer en ba-ba-kör där, och en umpa-bumpa-takt där, och jag pallar inte att lyssna längre. ”Knowing Me, Knowing You” är (liksom flera av bandets låtar, om jag förstått rätt) en ganska ledsam historia, en göra-slut-förklaring, kort och gott. Men kan någon bli berörd av det überkäcka arrangemang Bjern & Bönny gett låten? Inte jag, i alla fall. I visform med Evan Dando däremot, då blir det gripande. Som stilig popstjärna passar dessutom refrängens ”a-ha-a” honom som hand i handsken, och jag vill gärna tro att han sjunger sitt avsked till före detta partnern, vännen och bandkollegan Juliana Hatfield.

Skivan Sweet Relief: A Benfit for Victoria Williams släpptes för att samla in pengar till den MS-drabbade Williams, eftersom hon, likt de flesta icke-välbärgade amerikaner, inte hade någon sjukförsäkring. Uppsättningen är en riktig best-of-tidiga-90-talets-alternativa-rock, med bland andra Soul Asylum, Pearl Jam, Maria McKee, Buffalo Tom och Matthew Sweet. Och så Evan Dando. Hans version av ”Frying Pan”, från Williams debutalbum, är som hämtad från en strandfest, med sångaren sittandes framför lägerelden.

We’ve got mountains, yeah, we’ve got beaches
We’ve got love to make us mad, love that has to teach us

Och så det Williamska hoppet mellan storslaget och trivialt, som passar Dando så bra:

I looked in a frying pan, I sang a song
I looked at a dying man, he sang along

Jo, det var som skildrare av det triviala, som en slacker, Dando gjorde sig känd i mitten av 90-talet. Kläderna, håret, hippieframtoningen, drogliberalismen, sättet att prata, hans medverkan i Reality Bites – Dandos hela uppenbarelse bara utstrålade slacker. Och ingen låt sammanfattar den mentaliteten så bra som låtskrivarkollegan och vännen Tom Morgans ”Divan”. En knappt två minuter lång poppärla om att låta en vän krascha på din soffa.

In the morning I’ve got things to do
I’ve gotta be up and out by ten
But if you’re still asleep, I won’t wake you
You can crash out on my divan
Crash out on my divan

Morgans band Smudge har släppt låten i två mer eller mindre rockiga versioner på skivorna Tea, Toast & Turmoil och Manilow, men som ni nog redan förstått är det Dandos akustiska version, från Mrs. Robinson-singeln , som är att föredra.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik