Etikettarkiv: Covers

My Life in Music – Have you forgotten 1982 (& cover #22)

På sin första skiva led Depeche Mode av Vince Clarkes überkäcka låtar. Lyckligtvis hoppade han av strax efter releasen 1981, och lämnade spelrummet fritt för Martin Gores talanger som kompositör. Det skulle dröja några år innan han förfinade sin förmåga, men redan på andra albumet, A Broken Frame från 1982, fick han till en fullträff med ”The Sun & the Rainfall”. Vi är fortfarande för långt tillbaka i tiden för att jag ska minnas något av detta, men faktum är att hela mitt musikaliska 80-tal präglades av det konstanta Depechandet på min brors stereo. Exakt när det började vet jag inte, men jag är säker på att det format min framtida musiksmak en smula.

Sexton år senare skulle jag återupptäcka låten när gymnasiefavoriterna Fireside (det förmodligen hårdaste bandet jag någonsin uppskattat – bara så ni vet var jag står i hårdrocksfrågan) spelade in en riktigt fin version av den för samlingen Hello Kids. Det här var i slutet av 90-talet, jag hade flera vänner som var andra generationens Depeche-fans, och det kändes som att cirkeln var sluten.

Depeche Mode - A Broken Frame - The Sun & the Rainfall - 1982

Annonser

Lämna en kommentar

Under Covers, Musik, My Life in Music

Damon & Naomi – Song to the Siren (cover #21)

Jag har ganska svårt för både pappa Tim och son Jeff Buckley, av samma anledning som jag ogillar klassiska sångare, eller Robert Plant, för den delen. Det är för teatralt, för högtravande, och alldeles för mycket vibrato på de stackars ansträngda stämbanden. Men vackra låtar kunde de tragiskt bortgångna Buckleys skriva, det tänker jag inte förneka. Och vackrast av dem alla är förstås ”Song to the Siren”.

Damon & Naomi, även kända som rytmsektionen i Galaxie 500, är väl så långt ifrån det teatrala och pompösa man kan komma. De intresserar sig för stämningsskapande genom monoton musik som bara ändrar skepnad till ljuden och klangerna. Och det passar den gamla mördarballaden perfekt. Parets röster är underbara ihop, och på den här versionen (som även finns på liveskivan med samma namn som låten) gästas de också av japanska folkbandet Ghost, som gör ytterligare under för atmosfären.

Long afloat on shipless oceans, I did all my best to smile
Till your singing eyes and fingers drew me loving to your isle

Now my foolish boat is leaning
Broken, lovelorn, on your rocks

2 kommentarer

Under Covers, Musik

My Brightest Diamond – Bird On the Wire (cover #20)

Ikväll såg jag Martin Scorseses gamla pärla Alice Doesn’t Live Here Anymore. Det var uppfriskande att följa något annat än de vanliga boxare, maffiosos och andra motbjudande män den karln brukar skildra. Nu är det visserligen ett par våldsamma män i den här filmen också, men sedda ur en helt annan synvinkel.

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om en film, utan en ny version av Leonard Cohens ”Bird On the Wire”. Så varför detta snack om Alice…? Jo, för att Kris Kristofferson har en ganska stor biroll i den, och det var han som en gång sa att de första raderna i Cohens låt skulle pryda hans gravsten. En komplimang om det någonsin funnits någon.

Till senaste numret av engelska gubbrocktidningen Mojo (eller var det förra? jag köper inte den blaskan så ofta) medföljer en skiva med femton covers på den gode kanadickens låtar, och för ovanlighetens skull är det en ganska stabil samling tolkningar. Inte så att den kryllar av mästerliga framföranden, men den är inte så mediokert brokig som 95% av alla coveralbum brukar vara. Ja, banne mig om det inte går att lyssna på den från början till slut, utan att någon gång vilja kasta sig på nästa-låt-knappen.

Sedan kan man förstås fråga sig om världen behöver fler Cohen-covers. Har vi inte redan fått nog? Jo, förmodligen. Jag menar, hur många gånger har en manlig singer-songwriter bjudit in någon kvinnlig kollega och gett sig på ”Hey, That’s Now to Say Goodbye”? Men bortsett från den (som Michael Kiwanuka ändå lyckas någorlunda med) gör Field Music ett dugligt jobb med ”Suzanne”, liksom Liz Green med ”Sisters of Mercy”. Will Oldham (som Palace Songs denna gång) lyckas blåsa nytt liv i ”Winter Lady” och buttre kollegan Bill Callahan mumlar fram en ”So Long, Marianne” som lyckas vara över sju minuter och ändå kännas lakonisk.

Men finare än dem alla tillsammans är My Brightest Diamond, som tillsammans med skicklige folkgitarristen Marc Ribot gör den själfulla versionen av ”Bird On the Wire”. Ribot imiterar Cohens flamenco-inspirerade fingerplockande (se ”Avalanche” och ”The Partisan”) och när Shara Worden (som hennes riktiga namn lyder) sjunger de gravstensvärdiga öppningsraderna är gåshuden nära. När hon sedan sträcker sig efter de högsta tonerna i refrängen, är gåshuden befintlig och det känns som att mitt hjärta hoppar över varannat slag.

Herregud, så länge det kan produceras så här fina covers på Cohens evergreens är väl svaret givet: hey, why not ask for more?

4 kommentarer

Under Covers, Musik

Tashaki Miyaki – All I Have to Do is Dream (cover #19)

Jag skulle ju skippa namedroppingen och låta Tashaki Miyaki stå för sig själva, men när de gör en cover på en gammal evergreen som ”All I Have to Do is Dream” och får den att låta som The Crystals kompade av The Jesus & Mary Chain – då kan jag inte låta bli. Gee wiz, how sweet it sounds!

3 kommentarer

Under Covers, Musik

The Unthanks – You are My Sister (cover #17), m fl

Miljöns betydelse för musiken, en svår fråga. Långsamma ballader skrivna av träden i skogen? Sorgsna röster formade av regnet? Stråkar som gör entré likt den första frosten? Nä, att göra kopplingar till geografiska sammanhang är att ge sig ut på hal is, oftast avslöjar det bara vilka fördomar som gömmer sig bakom den egna pennan. Men, med det sagt påverkas ju ändå artister av sin omgivning. Och det finns faktiskt de som värnar om sin hemstad, vill lyfta fram det lokala arvet, istället för att flytta till huvudstaden och smälta in bland vilka människor som nu råkar befinna sig där.

Northumberland and the Unthanks

Northumberland är Englands nordligaste och mest glesbefolkade grevskap, ett ömsom kargt ömsom naturskönt område utan stora städer, om inte avskuret så åtminstone bortkopplat från övriga landet. Härifrån kommer systrarna Rachel och Becky Unthank, kärnan i folkmusikbandet Rachel Unthank & the Winterset, sedermera The Unthanks. När jag lyssnar på deras tidlösa, avskalade ballader kan jag se de karga landskapen framför mig, med sjömän på väg ut till havs i ”Here’s the Tender Coming” och trötta arbetare ner i kolgruvan i ”The Testimony of Patience Kershaw”. Andra låtar målar upp oändliga gröna kullar och hisnande havsutsikter. När det kommer till nordengelska band är den vanliga historien den om en längtan bort, kanske till London, kanske till andra sidan Atlanten. Men faktum är att systrarna Unthanks hållit sig kvar i sin hemtrakt och velat förvalta sitt northumberländska arv. De sjunger urgamla lokala sånger, på sin egen dialekt, kallar sin skiva The Bairns (dialektalt för The Kids eller The Children) och anordnar till och med sångweekends – mindre semestrar som i korthet går ut på att besöka Northumberland, ta in landskapet, äta maten trakten erbjuder, och sjunga för glatta livet.

The Unthanks and Northumberland

Men samtidigt, hur äkta Northumber de än är, så finns det ju mängder av andra folkmusikartister som skulle kunna beskrivas i liknande ordalag, och flera som är ännu mer regionala och platsbundna. Och förmodligen också mer traditionella. Men det är den verkliga storheten med The Unthanks. De har ett lokalt och uråldrigt anslag, men där finns ändå något som känns angeläget för människor utan intresse för norra Englands landsbygd, något som hindrar Becky och Rachel från att bara låta museala. De väljer sina visor med omsorg. Tidigare nämnda ”The Testimony of Patience Kershaw” handlar om en ung flicka som tvingades jobba stenhårda dagar i kolgruvan för att försörja sin familj, och hennes ord är lika viktiga idag som på mitten av 1800-talet, då hennes vittnesmål skrevs ner. Med dessa äldre kompositioner blandas också tolkningar av (förhållandevis) mer moderna artister, som Bonnie ’Prince’ Billie, King Crimson, Nick Drake och Tom Waits. Och på nysläppta liveskivan också Robert Wyatt och Antony Hegarty. Unthanks plockar fritt från sin egenskrivna musikhistoria, väljer det som tilltalar dem, och framför det sedan på samma självklara och själfulla vis, oavsett om låtarna behandlar sociala orättvisor, känslokalla karlar eller systerlig kärlek.

The Unthanks - Rachel & BeckyI slutändan handlar det kanske bara om vad varje enskild lyssnare läser in i musiken. Vill du höra Northumberland i Unthanks musik så gör du det, vill du hellre att det ska ackompanjera vimlande storstadsgator, eller bara livet innanför ditt rums fyra väggar, går det lika bra. Men oavsett vad som hörs, så hyser jag en stor respekt för artister som väljer att gå sin egen, grusbelagda väg. Vågar de göra sin egen tolkning av något så personligt som Antonys ”You are My Sister”, tyder det på både mod och originalitet, oavsett var de kommer från och var de befinner sig. Om de dessutom gör den hårresande bra – då har de något alldeles, alldeles särskilt.

Lämna en kommentar

Under Covers, Musik

Have you forgotten the 60s – Lucka 13 (& cover #15)

1965 släppte The Ronettes den monumentala ”Be My Baby”. Bara trumintrot är historiskt, refrängen i det närmaste episk – om nu popmusik kan vara episk – och texten en perfekt illustration av att falla handlöst för någon.

Oh, since the day I saw you
I have been waiting for you
You know I will adore you
‘til eternity

Men året därefter kom ”I Wish I Never Saw the Sunshine”, och det förhållande som började så bra har nu slutat i tårar. Musiken är minst lika storslagen, men den här gången handlar det om olycklig kärlek. Och jag vet faktiskt inte om jag någonsin hört en så olycklig kärlekslåt (tro mig, jag har lyssnat på ett par…). Bara texten kan få vilken cyniker som helst att gråta floder.

Every day is just like the day before
All alone a million miles from shore
All of my dreams I dreamed with you
Now they will die and never come true

Det är som om hjärtat vill gå sönder av sorg, och när refrängen, om möjligt ännu mer grandios än Be My Babys, väller fram i stereon så fullkomligt skenar slagen innanför bröstet. Herregud! Jag önskar verkligen att jag aldrig sett solskenet.

Som en liten Lucia-bonus gör jag en kort avstickare från 60-talet och bjuder på Beth Ortons nedtonade cover på Ronettes låt. Här i ett fantastiskt framförande tillsammans med multiinstrumentalisten Ted Barnes på något för mig okänt stränginstrument. Man kan nästan höra skuggorna ruva…

Lämna en kommentar

Under Covers, Musik

Have you forgotten the 60s – Lucka 10 (cover #14)

At the dark end of the street
that’s where we’ll always meet
you and me

Countryrocken var fortfarande ung 1969, när före detta Byrds-medlemmarna Gram Parsons och Chris Hillman släppte sin första skiva under namnet Flying Burrito Brothers, men den blev aldrig vackrare än på deras version av ”Dark End of the Street”. Slidegitarren låter som den gråter, pianot klinkar nonchalant och stämsången sitter så där klockrent som den bara kunde göra i Kalifornien på 60-talet. Och även om James Carrs originallåt får klassas som soul, så osar texten av både countryns klassiska hjärta/smärta och rockens loserromantik, vilket passar den utlevande Parsons som hand i handsken. Burrito-bröderna kom att spela in en till skiva med honom, men sedan sackades han, och därefter hanns det inte med mer än ett soloalbum (och en början på ett andra) innan han dog av en överdos, blott 26 år ung.

Vid tiden för inspelningen av ”Dark End” var Parsons inte mer än 22, men det hindrade honom inte från att kunna förstå och sjunga låten som den vore hans egen – sorgsen och resignerad inför sitt öde, men ändå hoppfull.

If you should take a walk downtown and find some time to look around
If you should see me and I walk on by
Oh darling please don’t cry
Tonight we’ll meet at the dark end of the street
You and me

Lämna en kommentar

Under Covers, Musik, Popjulkalender 2011