Tag Archives: Hallelujah

My Life in Music – Have you forgotten 1984

Jodå, mina föräldrar spisade många klassiska gubbar på skivtallriken när jag var liten. När jag var fyra flyttade vi till ett alldeles nybyggt hus på andra sidan järnvägen, och ett av mina första minnen därifrån är Springsteens ”Born in the U.S.A.” som dånar på hög volym i allrummet (som vi av någon för mig okänd, men ganska trevlig, anledning brukade kalla TV-rummet). Och nyss skrev jag om Tom Waits. Men allra populärast av de äldre herrarna från den här tiden var nog ändå tjusige kanadensaren Leonard Cohen. 1984 släppte han en av sina allra vackraste kompositioner, ”Hallelujah”. Tyvärr är produktionen mer än lovligt daterad, även om framförandet är fint så har instrumenten en illa ringande klang av det plastiga 80-talet. Men liksom jag länge missuppfattade Springsteens nämnda låt som en patriotisk flaggviftare, trodde jag också i många år att det var så Cohen skulle låta. Inte visste jag att han en gång i tiden var en lågmäld singer-songwriter. Antagligen brydde jag mig inte heller om det som 4-åring, men långt därefter, någonstans i mitten av tonåren, skulle jag höra mästerverken ”Suzanne” och ”Famous Blue Raincoat” och nästan ramla av stolen.

Men det är en annan historia, och även om hans tre första skivor är för alltid ohotade på albumprispallen, så har Various Positions, sina 80-talistiska skönhetsfläckar till trots, några riktigt fina låtar. Och än idag minns jag hur Jennifer Warnes körsång på ”Hallelujah” och ”Dance Me to the End of Love” ekade vackert i allrummet.

Leonard Cohen - Various Positions - Hallelujah - 1984

Annonser

4 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

John Cale – Hallelujah (cover #7)

Walesaren John Cales meritlista är svårslagen, kanske till och med oöverträffad inom popmusiken. Han var en av Velvet Undergrounds originalmedlemmar, har producerat (debut)skivor åt The Stooges, The Modern Lovers och Patti Smith, och varit med och förgyllt Nick Drakes Bryter Layter (han spelar celesta och viola på ”Northern Sky” och ”Fly”). Som soloartist är han kanske inte lika betydelsefull, med en liten inspelning som lysande undantag.

Myten säger att Cale träffade Leonard Cohen på en fest någonstans under 90-talets första år. Han berättade då om sin plan ett spela in en version av ”Hallelujah”, en av de bättre låtarna från kanadensarens glättiga 80-talsalbum, vilket ska ha gjort Cohen så exalterad att han genast faxade (!) över låtens alla verser till Cale. Faxet sägs ha varit 15 sidor långt – Leonard var ju poet innan han började spela in skivor, och hade för vana att skriva några extra verser till sina redan ganska långa sånger. Vad som verkligen orsakade den omtalade upphetsningen förtäljer inte historien, men kanske anade Cohen att hans åtta år yngre kollega skulle kunna hitta den kärna i kompositionen som han själv aldrig riktigt lyckats komma åt.

Det var i alla fall vad Cale gjorde. Han valde ut fem verser, varav ett par inte fanns med på originalinspelningen, och såg till att skala bort all onödig instrumentering och utsmyckning från musiken. Precis som på Cohens äldsta och bästa skivor räcker det med sång och ett instrument – i Cales fall piano istället för gitarr – för att nå verkets kärna.

Idag har låten blivit något av en standard, men det förtar inget av känslan i Cales tolkning. I vanliga fall går pompösa röster mig mest på nerverna, men det finns undantag, vissa låtar kan inte sjungas av vem som helst. Cale har alltid haft en djup stämma, men 1991 var han närmare 50 år och hade fått den kraft i sin röst som ett trovärdigt ”Hallelujah” kräver. Vid jämförelse låter Jeff Buckley som en töntig glamrockare och Rufus Wainright som en eländig gnällspik (de bådas versioner av låten bygger ju helt och hållet på Cales framförande). John Cale befinner sig på en helt annan nivå, och hans ”Hallelujah” berättigar honom ett helt eget kapitel i musikhistorien, oavsett hans tidigare meriter. Som i alla riktigt starka låtar är text och musik oskiljaktiga. ”Vad vet du om kärleken, förrän du förgäves hatat den?” sjunger Håkan Hellström i ”Brännö serenad”. Cale vet allt om det när han lovsjunger kärleken, den underbara, förrädiska kärleken, som kan orsaka så mycket olycka, hat och bitterhet, men i slutändan ändå frälser.

It’s not a cry you can hear at night,
it’s not somebody who’s seen the light,
it’s a cold and it’s a broken hallelujah

[Om du vill gräva fram John Cales ”Hallelujah” på skiva finns den på otaliga soundtracks, men från början spelades den in till hyllningen I’m Your Fan från 1991 – bortsett från Cales bidrag ett typiskt coveralbum med stora, spännande namn som gör små och tråkiga tolkningar. Finns inte på Spotify.]

1 kommentar

Filed under Covers, Musik