Tag Archives: Kaleidoscope UK band

Have you forgotten Kaleidoscope?

Kaleidoscope, finns det något mer Summer of Love-doftande ord än det? När det begav sig fanns det faktiskt inte bara ett, utan två band som ansåg sig tillräckligt färgsprakande för att kalla sig det. Borta i Amerika var det bandet som ackompanjerade Leonard Cohens kompositioner på hans mästerverk till debutalbum. De hann släppa ett par egna skivor med sin mellanösterninfluerade musik också – lite av en föregångare till Beirut, men tyvärr utan låtar som lämnar några större avtryck. I England däremot, där fanns ett gäng skickliga låtskrivare, vars skimrande musik, och lyrik också för den delen, hjälpte till att lägga grunden för den psykedeliska eran. 1967 släppte de sitt första och enda album, en ofta förbisedd juvel kallad Tangerine Dream. (Om namnkrocken med kollegorna på andra sidan Atlanten gjort publiken förvirrad under åren, så lär det knappast ha blivit bättre av att det finns ett tyskt band som heter Tangerine Dream, som dessutom bildades just 1967.)

23 år senare skulle shoegazekungarna Ride döpa andra spåret på sin debutskiva Nowhere till just ”Kaleidoscope” – en låt som spelades tusentals gånger i mina lurar under tonåren. Jag behövde inte höra mycket av Tangerine Dream för att inse att Andy Bell och Mark Gardener måste haft inte bara det färgglada 60-talet, utan också ett särskilt band, i tankarna när de skrev låten. Ringande, svajande 12-strängade gitarrer, mullrande bas och tuffa trummor. Och så de urbrittiska, skönsjungande stämmorna. Det är exakt samma sömniga och samtidigt kristallklara sound som gav Nowhere sin klassikerstämpel på 90-talet. Och liksom Ride hade Kaleidoscope – till skillnad från många andra psykedeliska band från samma tid, typ Pink Floyd (sorry, Syd!) – riktigt starka låtar att backa upp sitt tunga sound.

Som hos flera kollegor i psykedelian, och den närliggande folkrocken, är Dylan-influenserna ganska tydliga hos Kaleidoscope. Inte bara i rena parafraser på trubadurens texter (”through the smoke rings of our time” sjunger de i ”Dive into Yesterday”), utan också i sättet som orden ibland bara flödar fram, i sig själva smått obegripliga, men ändå stämningsskapande. Albumets höjdpunkt, ”The Sky Children”, är åtta minuter lång, utan ett enda längre instrumentalt parti, och skulle mycket väl kunna ses som ett brittiskt svar på drömska, slingrande kompositioner som ”Desolation Row” och ”Mr. Tambourine Man”.

Hela albumet, inklusive bonusspår, finns på Spotify, men köp hellre nyutgåvan på CD från 2005, eller jaga original-LP:n på en skivmässa nära dig. Men börjar med att scrolla ner här och avnjut ”The Sky Children” och öppningslåten, som förresten heter, ja just det, ”Kaleidosciope”!

Och så en liten bonus: Rides låt. Ja, alltså, den med samma namn.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Musik