Tag Archives: Leonard Cohen

My Life in Music – Have you forgotten 1984

Jodå, mina föräldrar spisade många klassiska gubbar på skivtallriken när jag var liten. När jag var fyra flyttade vi till ett alldeles nybyggt hus på andra sidan järnvägen, och ett av mina första minnen därifrån är Springsteens ”Born in the U.S.A.” som dånar på hög volym i allrummet (som vi av någon för mig okänd, men ganska trevlig, anledning brukade kalla TV-rummet). Och nyss skrev jag om Tom Waits. Men allra populärast av de äldre herrarna från den här tiden var nog ändå tjusige kanadensaren Leonard Cohen. 1984 släppte han en av sina allra vackraste kompositioner, ”Hallelujah”. Tyvärr är produktionen mer än lovligt daterad, även om framförandet är fint så har instrumenten en illa ringande klang av det plastiga 80-talet. Men liksom jag länge missuppfattade Springsteens nämnda låt som en patriotisk flaggviftare, trodde jag också i många år att det var så Cohen skulle låta. Inte visste jag att han en gång i tiden var en lågmäld singer-songwriter. Antagligen brydde jag mig inte heller om det som 4-åring, men långt därefter, någonstans i mitten av tonåren, skulle jag höra mästerverken ”Suzanne” och ”Famous Blue Raincoat” och nästan ramla av stolen.

Men det är en annan historia, och även om hans tre första skivor är för alltid ohotade på albumprispallen, så har Various Positions, sina 80-talistiska skönhetsfläckar till trots, några riktigt fina låtar. Och än idag minns jag hur Jennifer Warnes körsång på ”Hallelujah” och ”Dance Me to the End of Love” ekade vackert i allrummet.

Leonard Cohen - Various Positions - Hallelujah - 1984

4 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

Leonard Cohen – Nancy (live)

Eftersom det inte går att få nog av Leonard Cohen, kommer här lite mer. Den här gången han själv, i egen hög person, och en stämningsfull liveversion av ”Seems So Long Ago, Nancy” från Live Songs. Riktigt vem låten handlar om verkar oklart, vanligtvis sägs det att huvudpersonen är en Nancy från Montreal som 1961 tog sitt liv efter att hennes familj tvingat henne adoptera bort sin son, men Cohen har vid senare tillfällen påstått att den bara handlar om en kvinna han någon gång mött. Jag ger inte alltid så mycket för upphovsmännens berättelser om sina egna verk, och nog känns den förra historien närmare texten. Men själv brukar jag tänka på Nancy Priddy, en folksångerska som körade på Cohens första skiva och släppte sitt (såvitt jag vet) enda album You’ve Come This Way Before 1968. Hon är kanske mer känd som mamma till Christina Applegate (ni vet, Kelly i 90-talets flaggskepp på TV3/världens mest deprimerande serie), men vänner av 60-talsfolk kan kolla upp nämnda skiva (och då särskilt de två sista, icke namngivna låtarna).

Så, i alla fall, här är först liveversionen av ”Nancy”, följd av en annan Nancy. Thank you and good night!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

My Brightest Diamond – Bird On the Wire (cover #20)

Ikväll såg jag Martin Scorseses gamla pärla Alice Doesn’t Live Here Anymore. Det var uppfriskande att följa något annat än de vanliga boxare, maffiosos och andra motbjudande män den karln brukar skildra. Nu är det visserligen ett par våldsamma män i den här filmen också, men sedda ur en helt annan synvinkel.

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om en film, utan en ny version av Leonard Cohens ”Bird On the Wire”. Så varför detta snack om Alice…? Jo, för att Kris Kristofferson har en ganska stor biroll i den, och det var han som en gång sa att de första raderna i Cohens låt skulle pryda hans gravsten. En komplimang om det någonsin funnits någon.

Till senaste numret av engelska gubbrocktidningen Mojo (eller var det förra? jag köper inte den blaskan så ofta) medföljer en skiva med femton covers på den gode kanadickens låtar, och för ovanlighetens skull är det en ganska stabil samling tolkningar. Inte så att den kryllar av mästerliga framföranden, men den är inte så mediokert brokig som 95% av alla coveralbum brukar vara. Ja, banne mig om det inte går att lyssna på den från början till slut, utan att någon gång vilja kasta sig på nästa-låt-knappen.

Sedan kan man förstås fråga sig om världen behöver fler Cohen-covers. Har vi inte redan fått nog? Jo, förmodligen. Jag menar, hur många gånger har en manlig singer-songwriter bjudit in någon kvinnlig kollega och gett sig på ”Hey, That’s Now to Say Goodbye”? Men bortsett från den (som Michael Kiwanuka ändå lyckas någorlunda med) gör Field Music ett dugligt jobb med ”Suzanne”, liksom Liz Green med ”Sisters of Mercy”. Will Oldham (som Palace Songs denna gång) lyckas blåsa nytt liv i ”Winter Lady” och buttre kollegan Bill Callahan mumlar fram en ”So Long, Marianne” som lyckas vara över sju minuter och ändå kännas lakonisk.

Men finare än dem alla tillsammans är My Brightest Diamond, som tillsammans med skicklige folkgitarristen Marc Ribot gör den själfulla versionen av ”Bird On the Wire”. Ribot imiterar Cohens flamenco-inspirerade fingerplockande (se ”Avalanche” och ”The Partisan”) och när Shara Worden (som hennes riktiga namn lyder) sjunger de gravstensvärdiga öppningsraderna är gåshuden nära. När hon sedan sträcker sig efter de högsta tonerna i refrängen, är gåshuden befintlig och det känns som att mitt hjärta hoppar över varannat slag.

Herregud, så länge det kan produceras så här fina covers på Cohens evergreens är väl svaret givet: hey, why not ask for more?

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Have you forgotten the 60s – Lucka 23

Det är något med Leonard Cohens musik som får folk att vilja spela honom på både bröllop och begravningar, och rista in hans ord på sina gravstenar. Den är högtidlig och enkel, ödmjuk och oändligt djup. Berättelser om tro och tvivel, med smäktande mandoliner och gråtande fioler. Han är hopplöst romantisk och permanent ärrad av motgångar.

Orden är personliga, ofta riktade till en specifik människa, men tonsatta så allmängiltigt enkelt och direkt att de når hjärtat utan omvägar. De skulle kunna vara hitlåtar, schlagers, kanske rentav barnvisor, men Cohens närvaro inger dem en märklig, bohemisk karaktär. Som vore han någon slags extravagant gatumusikant, utbränd, lite smutsig, men stilig med näsduk i bröstfickan och fjäder i brättet, och mynt och blommor strödda omkring sig från varje förbipasserande. En vacker förlorare.

So long, Marianne
It’s time that we began
To laugh and cry, and cry and laugh
About it all again

r

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

John Cale – Hallelujah (cover #7)

Walesaren John Cales meritlista är svårslagen, kanske till och med oöverträffad inom popmusiken. Han var en av Velvet Undergrounds originalmedlemmar, har producerat (debut)skivor åt The Stooges, The Modern Lovers och Patti Smith, och varit med och förgyllt Nick Drakes Bryter Layter (han spelar celesta och viola på ”Northern Sky” och ”Fly”). Som soloartist är han kanske inte lika betydelsefull, med en liten inspelning som lysande undantag.

Myten säger att Cale träffade Leonard Cohen på en fest någonstans under 90-talets första år. Han berättade då om sin plan ett spela in en version av ”Hallelujah”, en av de bättre låtarna från kanadensarens glättiga 80-talsalbum, vilket ska ha gjort Cohen så exalterad att han genast faxade (!) över låtens alla verser till Cale. Faxet sägs ha varit 15 sidor långt – Leonard var ju poet innan han började spela in skivor, och hade för vana att skriva några extra verser till sina redan ganska långa sånger. Vad som verkligen orsakade den omtalade upphetsningen förtäljer inte historien, men kanske anade Cohen att hans åtta år yngre kollega skulle kunna hitta den kärna i kompositionen som han själv aldrig riktigt lyckats komma åt.

Det var i alla fall vad Cale gjorde. Han valde ut fem verser, varav ett par inte fanns med på originalinspelningen, och såg till att skala bort all onödig instrumentering och utsmyckning från musiken. Precis som på Cohens äldsta och bästa skivor räcker det med sång och ett instrument – i Cales fall piano istället för gitarr – för att nå verkets kärna.

Idag har låten blivit något av en standard, men det förtar inget av känslan i Cales tolkning. I vanliga fall går pompösa röster mig mest på nerverna, men det finns undantag, vissa låtar kan inte sjungas av vem som helst. Cale har alltid haft en djup stämma, men 1991 var han närmare 50 år och hade fått den kraft i sin röst som ett trovärdigt ”Hallelujah” kräver. Vid jämförelse låter Jeff Buckley som en töntig glamrockare och Rufus Wainright som en eländig gnällspik (de bådas versioner av låten bygger ju helt och hållet på Cales framförande). John Cale befinner sig på en helt annan nivå, och hans ”Hallelujah” berättigar honom ett helt eget kapitel i musikhistorien, oavsett hans tidigare meriter. Som i alla riktigt starka låtar är text och musik oskiljaktiga. ”Vad vet du om kärleken, förrän du förgäves hatat den?” sjunger Håkan Hellström i ”Brännö serenad”. Cale vet allt om det när han lovsjunger kärleken, den underbara, förrädiska kärleken, som kan orsaka så mycket olycka, hat och bitterhet, men i slutändan ändå frälser.

It’s not a cry you can hear at night,
it’s not somebody who’s seen the light,
it’s a cold and it’s a broken hallelujah

[Om du vill gräva fram John Cales ”Hallelujah” på skiva finns den på otaliga soundtracks, men från början spelades den in till hyllningen I’m Your Fan från 1991 – bortsett från Cales bidrag ett typiskt coveralbum med stora, spännande namn som gör små och tråkiga tolkningar. Finns inte på Spotify.]

1 kommentar

Filed under Covers, Musik