Tag Archives: Mark Kozelek

Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

Jag har inte mycket att säga om Benji, Sun Kil Moons senaste alster. Lyriken är omvartannat sorgsen och banal, med lite för mycket betoning på det senare, men framförallt är musiken en skugga av sitt forna jag, och på större delen av skivan sjunger Mark Kozelek som en kratta.

Inledande ”Carissa” stör jag mig dock inte på, det är en gripande historia, om än musikaliskt ganska medioker. Och ”Micheline” är faktiskt riktigt bra, för 10-15 år sedan skulle det varit ett dugligt albumspår på valfri Kozelek-platta. Men ingen av dem har tillräckligt med styrka för att rädda albumet från en snabb och säker död i min dators papperskorg. Nä, det enda som håller min uppskattning av Benji vid liv är ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”. Om resten av skivan sträcker sig från dålig till hyfsad, så är det en låt i en mästarklass för sig. För herregud, så fin den är, denna 10 minuter långa introspektiva resa genom en artists liv.

Över ett samtidigt drömskt och frenetiskt gitarrplock, någonstans mellan Red House Painters ”Trailways” och flamenco-influenserna på Admiral Fell Promises, sjunger Kozelek på toppen av sin numera utslitna rösts förmåga. Och orden som rinner ur honom är ett fascinerande flöde av minnen, som tar sin början i konsertfilmen om barndomshjältarna i Led Zeppelin, fortsätter via döda släktingar, melankoli, skolgårdsbråk och slutligen landar i ett tack till mannen som gav Red House Painters deras skivkontrakt med 4AD. Melodin har släktskap med gamla ”Have You Forgotten” och ”Wop-A-Din-Din” och mellan de långa, långa verserna hörs en märklig kör som inte bara blir till hjärnspöken i Kozeleks ögonblicksbilder, utan också ekar av tidiga verk som ”Evil” och ”24”. Musiken är så på en gång vacker och suggestiv att jag inte kan kalla den annat än magisk, och texten hoppar så lätt mellan det enkla och det hjärtskärande.

”I Watched the Film…” vore ett fullgott, rentav briljant, låtval att avsluta sin karriär med. En tillbakablick på och sammanfattning av det som utgjort Marks Kozeleks ”beautiful, beautiful musical world”. Men hans musikaliska resa kommer inte stanna där, det vet jag. Han kommer fortsätta spotta ur sig sina nya banala vardagsobservationer och tonsätta dem med oinspirerande melodier och rutinmässigt gitarrspel. Och det är okej med mig. Så länge han då och då skriver låtar av den här kalibern är allt annat oviktigt. Jag kommer glatt fortsätta betala för skivorna (här).

1 kommentar

Filed under Musik

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

SC - SP

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 MK & JL

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 VF W

1) Veronica FallsWaiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 20-11

Plats 20-11, i alfabetisk ordning, eftersom alla nästan är bra nog att nå topp 10 och inte alls borde förpassas ens i närheten av bubblarna:

ARS

Au Revoir Simone – Move in Spectrums
Mer smittande analog synthpop från Williamsburg-trion. De har haft svårt att nå upp till samma höjder som på The Bird of Music, men med ”Crazy” och ”Navitron” kommer de bra nära. Och jag är fortfarande lika glad nu som 2007 över att det finns elektroniska popband som varken har rötter i Depeche Modes mörker eller Pet Shop Boys distanserade ironi. Au Revoir Simone vill liksom bara skriva låtar om livet, utsmyckade med tv-spelssynthar, snygga harmonier och förträffliga beats. Det räcker för mig.

Au

Austra – Olympia
Man riskerar väl att åka på hipster-stryk för såna kommentarer, men det är så här jag önskar att The Knifes skivor lät. Katie Stelmanies röst är inte ljusår från Karin Dreijers, men framförallt är det de svängiga och melodiösa poplåtarna som får mig att tänka på göteborgsduons över tio år gamla hits.

CO

Camera Obscura – Desire Lines
Camera Obscura blev slagna på fingrarna av She & Him i kategorin årets Camera Obscura-poplåt. De senares ”I’ve Got Your Number, Son” skulle gjort sig bra på Glasgow-bandets tidigare mästerverk Let’s Get Out of This Country och My Maudlin Career. Camera Obscura själva var dock inte långt efter med ”Troublemaker”, och ”Fifth in Line to the Throne” är en sån där tårdrypande ballad som bara Tracyanne Campbell kan skriva. Ändå kunde jag inte låta bli att känna det som att Desire Lines var ett album gjort på rutin, på halvfart. Förvisso en rutin stark nog att kvalificera sig på årets topp 20, men ändå.

Da

Daughter – If You Leave
Storslaget vemod. Kanske bara lite för storslaget ibland. Daughter är ett band fullt av kreativitet, de stämmer om gitarrerna, sätter capo på basen, spelar med stråke på elgitarren – problemet är bara att de intressanta nyansskiftningar sådana idéer skapar försvinner i den bombastiska produktionen. Och nästan varannat spår känns som en kopia på det föregående, på grund av de förvillande lika ljudexplosionerna. Med det sagt är ”Youth” ändå en av årets låtar.

HS

Haiku Salut – Tricolore
På ”Watanabe” låter det som att någon i den engelska instrumentaltrion Haiku Salut spelar fyrhändigt med Chico Marx. Det är en enkel liten poplåt, men så storslaget och frenetiskt framförd att den känns som en hel symfoni när man tänker på den – trots att det bara är fyra minuter av piano. Resten av Tricolore är kanske inte lika briljant, men full av underbara infall som hela tiden håller sig på rätt sida av gränsen mellan pop- och konstmusik. Haiku Salut gör musik för de som börjat tröttna på postrockens förutsägbara gitarrutbrott men samtidigt tycker att band som Detektivbyrån känns lite för mycket knätofs…

Lw

Low – The Invisible Way
En gång i tiden var Low världens långsammaste band. Rent bokstavligt. Låtarna flöt fram i extremt låg fart, som om man slagit på en gammal Joy Division-vinyl på kanske en tredjedel av hastigheten. En knasig idé på pappret, men med Alans och Mimis himmelska stämsång svävandes över alltihop lät det övernaturligt vackert.

I nästan lika låg hastighet, men stadigt och med samma otroliga precision, har Low ändå lyckats utvecklas under alla år som gått sedan debuten I Could Live in Hope från 1994. Och även om den magiska känslan från de första skivorna inte finns kvar, så kan de fortfarande skriva starka låtar, som ”Amethyst”, ”So Blue” och framförallt ”Just Make It Stop”.

MK & Ds

Mark Kozelek & Desertshore – Mark Kozelek & Desertshore
Förutom de sedvanliga livealbumen som ingen orkar hålla koll på, släppte Mark Kozelek inte mindre än tre riktiga fullängdare i år. En fantastisk, en dödstrist och så den här, som var ganska trevlig. Utan riktiga höjdpunkter kanske, men med fantastiska musiker, en och annan rolig textrad (den ironiska dissningen av Wilcos gitarrist Nels Cline, eller hyllningen till gamla Steve McQueen-filmen Papillon) och genomgående starka melodier. Om bara Mark hade orkat med några fler omtagningar på sången, och hoppat över några av de lite väl hastigt påkomna texterna, så kanske det blivit en topp 10-placering också.

MS

Mazzy Star – Seasons of Your Day
Att lyssna på Mazzy Stars första skiva på 15 år kändes först lite oroligt, men det behövdes inte mer än ett par sekunder av inledande ”In the Kingdom” för att förstå att allt stod rätt till i vårt rockuniversums parallella slow motion-värld. Cellon i titelspåret och slide-gitarren i ”Lay Myself Down” är årets vackraste instrumentala passager.

mbv

My Bloody Valentine – mbv
Den, av alla musikkritiker, mest efterlängtade skivan de senaste 22 åren kunde väl bara bli ett antiklimax? Nja, på ett sätt kanske, men den dök upp helt utan förvarning och lät som en helt logisk fortsättning, rent av en förlängning, av Loveless. Tio månader efter min recension känner jag lite starkare för mbv, men i stort sett är känslorna de samma. Kul att de är tillbaka, men lite synd ändå att de inte blåser bort mig på samma sätt längre. ”In Another Way” är i alla fall fenomenal mjukpop i en taggtrådskostym så vass att öronen börjar blöda av njutning vid bara tanken på den.

WS

Widowspeak – Almanac och The Swamps EP
Med Mazzy Star tillbaka i stan kunde man ju tro att Widowspeak skulle bli överflödiga, men inte bara tog de ett par kliv framåt med Almanac, ett par månader senare ändrade de kursen ytterligare med EP:n The Swamps. Om debuten var långa bilfärder i Twin Peaks-granskogar, så låter det verkligen som att Widowspeak 2013 begav sig ut i träskmarkerna. Men med melodikänslan i behåll och bluesen bara som en stämningsskapande inspirationskälla. Lyssna på ”Theme from the Swamps” och ”Brass Bed” och dröm dig bort till den djupa södern.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have You Forgotten 2013: Skivorna – bubblare & besvikelser

BUBBLARE:

FBH

Future Bible Heroes – Partygoing
Stephin Merritt har inte varit i högform senaste åren, men han har i alla fall tillräckligt med hantverksskicklighet och humor för att den tredje skivan med sido-synthprojektet Future Bible Heroes nästan ska kvalificera sig på 2013 års topp 20. (Precis som med Magnetic Fields förra året, alltså.)

LotL

Lanterns on the LakeUntil the Colours Run
Fin och storslagen drömsk pop. Om alla låtar var lika starka som ”Another Tale from Another English Town” skulle de förmodligen nått min topp 10, men resten av skivan är lite för anonym.

S&H

She & Him – Volume 3
Zooeys röst är lika otroligt som vanligt och ”I’ve Got Your Number, Son” är en förstklassig popdänga. Tyvärr är den först på albumet och därefter finns ingen låt i samma klass. Inget dåligt, men inte heller något som får mig att vilja lyssna igen.

BESVIKELSER

MK - LRMark Kozelek – Like Rats
Usla låtval brukar inte hindra Mark Kozelek från att lyckas med sina covers. Men Like Rats är väl undantaget som bekräftar regeln. Danzig, Bruno Mars, Ted Nugent… Hua! Tolkningen av ”I Got You Babe” är i alla fall lite gullig, men förlorar ju helt på att den inte görs till en duett.

AFArcade Fire – Reflektor
Någon sa att Reflektor låter som disco av ett band som inte gillar disco. Det stämmer kanske inte helt och hållet, jag tror faktiskt Arcade Fire gillar disco, och dessutom är det väl inte så mycket disco över skivan? Men andemeningen håller jag med om. Reflektor är ljudet av ett band som försöker hitta nya idéer. Problemet är bara att de måste tro så jävla hårt på varje idé, och basunera ut den som en sanning. Och sedan står jag bara inte ut med stomptempot i ”Joan of Arc”. Det förbannade kompet låter lika illa oavsett om det kommer från Arcade Fire, Marilyn Manson eller någon svensk schlagerartist…

KVKurt Vile – Wakin On a Pretty Daze
Zzzz… Oj! Inte sova! En ny låt nu… Jaha, okej, samma sak i tio minuter till? Tack och godnatt!

 

2 kommentarer

Filed under Musik

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle – Perils from the Sea

Kozelek & Lavalle - Perils from the Sea - recension

Singer-songwritern Mark Kozelek, till vardags fastvuxen vid sin akustiska gitarr, har vid enstaka tillfällen lånat ut sin röst till något litet elektroniskt projekt, men ärligt talat har det aldrig låtit särskilt intressant. Inte förrän nu, när han slagit sina ensamma påsar ihop med The Album Leaf-mannen Jimmy Lavalle och skapat skivan Perils from the Sea. Kozelek har stått för sång och text, medan Lavalle skrivit det mesta av musiken, spelat alla instrument (mest gamla synthar, keyboards och trummaskiner) och producerat.

Det är en omställning att höra Marks ensliga stämma i dessa helt nya ljudlandskap, men öronen vänjer sig snabbt. Sånginsatserna är förvisso långt från fläckfria (en dålig vana Koz lagt till sig med de senaste åren), och märkligt nog låter hans röst som mest utsliten och trött på första spåret ”What Happened to My Brother”, som också är det musikstycke Lavelle utsmyckat med allra mest NES-doftande blipp-bloppsynthar. Men efter den väl aparta inledningen börjar produktionen kännas mer organisk, med mjukare keyboards, vacker orgel och en och annan försiktigt plockad gitarr. Och någonstans i höjd med låt nummer fyra, ”Baby in Death Can I Rest Next to Your Grave”, känns det som att allt faller på plats. Den monotona sångmelodin, det mjukt dunkande beatet och de malande syntharna smälter perfekt ihop med Kozeleks resedagbok från turnéer världen över.

Det planlösa turnerandets baksida är ett tema Kozelek snuddat vid tidigare, på låtar som ”Tonight in Bilbao”, och det genomsyrade hela Among the Leaves. Men på Perils from the Sea har det förfinats och förvandlats till något mer än det som förr mest känts som bitter ensamhet. I ”Baby in Death…” målas den aldrig upphörande resan upp, enkelt och effektivt, från flaxande duvor utanför hemmet i San Francisco, via beväpnade ungdomar i Israel, till en missad vallfärd till en kändisgrav i Australien. Tillbaka till amerikanska kontinenten, från Florida till Vancouver och Calgary. Och så Japan, Sydkorea, Singapore. Hela tiden med bara gitarren som sällskap. Sökandet efter en egen plats, ett permanent hem, krockar hela tiden med nya turnéer, och Mark slungas våldsamt runt jorden som en motvillig global uppdatering av On the Road.

I nästföljande ”Celing Gazing” är vi tillbaka i den egna lägenheten igen, Mark är nattvaken av jetlag, med blicken fäst i taket, och med betydligt mer personliga minnesbilder på näthinnan. En vacker liten orgelfigur upprepas under verserna, medan han beskriver familjerelationer, begravningar, och de syskonbarn i hembygdens Ohio som gör ensamheten uthärdlig. När refrängerna (som vi får kalla dem, i brist på bättre ord) kommer är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är förmodligen en av de mest känslomässiga texter Mark någonsin skrivit, vilket inte vill säga lite med en artist som levt med sina känslor utanpå huden de senaste tjugo åren.

Därefter följer de lättare och luftigare ”You Missed My Heart” och ”Caroline”, det närmaste skivan kommer några hits. I ett annat sammanhang skulle de inte kunnat beskrivas som något annat än gammal hederlig synthpop, och det må vara märkligt att höra från 90-talets mest sorgsna sadcore-musiker, men icke desto mindre vackert, och ett tacksamt uppehåll innan den vemodiga resan, via Tokyo och Skandinavien (Stockholm omnämns två gånger!), fortsätter. Tyvärr börjar det halta lite framåt spår nio och tio, men det kompenseras mer än väl med avslutande ”Somehow the Wonder of Life Prevails”. En ambitiös titel, visst, men med sin drygt tio minuter långa berättelse över Lavalles melankoliska men varma ljudlandskap, lever den också upp till vad den lovar. Ett värdigt slut på en lika storslagen som detaljerad resa, som ibland må bli monoton, men på det stora hela är så överväldigande att den lämnar mig stum av förundran.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

(Keep Running) Down (That) Colorful Hill

Detta måste vara den mest oväntade musikupplevelsen hittills under 2013. En italiensk hyllningsskiva till Red House Painters klassiska debutalbum Down Colorful Hill! Den har fått namnet Oldness Comes with a Smile (efter refrängen till ”24”) och totalt är det tolv band som samsas om de sex låtar som utgör originalskivan. Lyssna här!

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill – Italian Style

Mark Kozeleks musik är ju rätt svår att tackla från början, mest med tanke på de personliga texterna, men också för att det krävdes en kvartett med genialiska musiker för att komma undan med de både extremlånga och ultralångsamma låtarna. Såvitt jag vet är det inte många kända band som ens vågat försöka. Jenny Owen Youngs har gjort en meningslös version av ”Have You Forgotten”, några andra kan jag inte komma på så här på rak arm. YouTube är översvämmat med fansens egna tolkningar, men de lider av precis samma problem som de etablerade artisternas – ingen vågar tillföra något eget, och då blir det bara tomma, lånade ord, ackompanjerade av opersonliga akustiska gitarrer.

Så mycket mer förvånande då att några av dessa italienska band faktiskt gör ett hyfsat jobb. Mimes of Wine inleder trevande, men ganska vackert, med sin tolkning av ”24”. Den ligger visserligen nära originalet, men har ändå tillräckligt med egen karaktär för att jag åtminstone ska orka lyssna vidare. Low Adventures in Lo-Fi fortsätter sedan med ”Medicine Bottle”, och bjuder på en trevlig sångduett även om övrig instrumentering spretar väl mycket. Det ska väl sägas att det är tur att banden gett sig på just Down Colorful Hill, som ju består av enbart demoinspelningar. Originalens primitiva sound gör det möjligt för dessa nya versioner att låta förfinade utan att faktiskt ändra eller lägga till så mycket.

Resten av låtarna fortsätter i samma spår, avviker lite från originalen med en trummaskin här och en keyboard där, men utan att sluta låta som Red House Painters-covers. I slutändan finns förstås ingen anledning att lyssna på det här albumet istället för originalet, men har man spelat det senare sönder och samman, fungerar delar av Oldness Comes with a Smile som en trevlig tillbakablick.

Givetvis finns några bottennapp att hålla sig undan från också. Första versionen av ”Japanese to English” och andra av ”Medicine Bottle” bjuder på vedervärdig emo-rock, och ett par spår, främst Delawaters ”Michael”, är svåra att stå ut med på grund av sångarnas uppenbara brist på förståelse för vad de sjunger. Det klumpiga uttalet har jag inget problem med – med tanke på hur många svenska indieartister jag gillar som totalt omfamnat svengelskan vore det ju hyckleri – men förstår man texterna så dåligt att man utelämnar viktiga ord ur meningarna, då kan det bara bli patetiskt.

På det hela taget är jag ändå överraskad att det här projektet inte var så dåligt som jag föreställt mig. Jag menar, ett band som heter Tequila Funk Experience… Att de faktiskt lyckas spela igenom den snillrika Smiths-pastischen ”Lord Kill the Pain” utan några större skönhetsfläckar (grunge-stämmorna är väl de enda) är ett smärre mirakel. Sedan är det en annan sak att jag inte lär lyssna på någon av dessa låtar igen. En rolig resa var det, trots allt.

För den som ännu inte upptäckt originalens storhet finns min egen guide till Kozeleks musik här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Mark Kozelek + Album Leaf = sant

Oj oj, det kommer ännu mer från Mark Kozelek och Sun Kil Moon nästa år! Nyligen skrev jag om coverskivan som är planerad att släppas i februari nästa år. Nu har ytterligare ett projekt annonserats ut, och ett betydligt mer intressant sådant. En känsla som både jag och andra fans haft efter Kozeleks senaste konserter i Sverige är att han måste börja se sig om efter nya kollaboratörer, det blir för likgiltigt – för både Kozelek själv och publiken – med bara den ensamma akustiska gitarren.

Så vad har den buttre San Francisco-bon nu i kikaren? Jo, ett samarbete med semi-instrumentala enmansbandet The Album Leaf. Min spontana reaktion på denna nyhet var väl inte total upphetsning, men inte heller ointresse. Det skulle liksom kunna bli bra. Men kanske inte jättebra. Eller? Jag har alltid tyckt att de låtar med The Album Leaf som innehållit sång varit ganska mediokra, men å andra sidan har de instrumentala varit både stämningsfulla, vackra och melodiösa. Frågan är bara hur väl det passar en artist som Mark Kozelek.

Oavsett resultatet ser jag betydligt mer fram emot denna skiva, Perils from the Sea, än ännu en samling skickligt fingerplockade visor av Mark. Och jo, ju mer jag tänker på det, desto bättre tror jag det här kommer bli. Album Leafs Jimmy LaValle är en mästare på att kombinera akustiska och elektroniska ljud och få dem att låta som gjorda för varandra. Lyssna bara på ”The Light” och ”Shine” från 2006 års In a Safe Place (för övrigt mitt återkommande soundtrack när jag plöjde de tre delarna av 1Q84 ifjol – musik som gjord för läsning). Stödd av Marks ödsliga röst och starka låtskrivarförmåga (och vackra gitarrspel? det återstår att se) skulle LaValle kunna skapa någonting riktigt, riktigt vackert.

Det här är förresten inte Marks enda samarbete med andra artister just nu. Under året har han gjort en del spelningar i USA tillsammans med pianisten från skivbolagsgrannarna Desertshore, och tidigare i höstas medverkade han i Late Night with Jimmy Fallon och framförde tre låtar tillsammans med husbandet The Roots. Inga häpnadsväckande framträdanden (delvis beroende på låtvalet, ska sägas), men jag är säker på att dessa kollaborationer gör underverk för Kozeleks kreativitet. Den 14:e maj 2013 får vi höra resultatet av mötet med herr LaValle. Jag kommer sitta spänd av förväntan fram till dess.

Här följer då ”The Light” och ”Shine” med The Album Leaf, ”Turtle Pond” med Desertshore & Mark Kozelek, och till sist en The Roots-kompad ”Mistress”. Varsågoda! Och just det, spår tre på kommande skivan heter ”Gustavo”. Bara en sån sak.

Lämna en kommentar

Filed under Musik