Tag Archives: Memoryhouse

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 20-16

Efter bubblarna har vi då kommit till den riktiga topplistan. Skivorna som faktiskt var bra nog att fortsätta lyssnas på.

Mellan plats 20 och 11 kunde jag inte förmå mig att göra någon ordentlig rangordning, så här kommer först fem inte riktigt lika jättebra album, på en odefinierad 20-till-16-position, och i nästa inlägg fem något bättre, som alla är värda en delad elfteplats. Blev det för krångligt? Strunt samma, musiken är viktigare än siffrorna.

Plats 20-16:

Blonds - The Bad OnesBlonds – The Bad Ones
Kanske är Blonds pampigt producerade rock inte tillräckligt stark för att fylla ut sina oversizekläder, men titellåten och ”Time” nynnar jag fortfarande på efter många månaders lyssning. Och Cari Raes röst, som ligger någonstans mellan Cat Powers rökiga stämma och Karen O:s lite rivigare uttryck, imponerar stort. Kan de bara skriva några fler hits lär nästa skiva bli magnifik.

Dum Dum Girls - End of DazeDum Dum Girls – End of Daze
Som vanligt med Dum Dum Girls finns här några fillers, men Dee Dee och gänget blir verkligen bara bättre och bättre för varje släpp. Surfkompet på ”I Got Nothing” är oemoståndligt, ”Lord Knows” är ännu en stabil midtempolåt, och ”Season in Hell” kan vara det bästa de spelat in hittills. Ett statiskt beat, en mullrande bas, några gnistrande gitarrer. Och så Dee Dees mässande om att äntligen nå fram, att börja se ljuset i det kompakta mörkret.

It’s been a season in hell
Baby don’t you know
A season in hell

Doesn’t dawn look divine

Jo, visst är gryningen med Dum Dum Girls i öronen himmelsk.

Benjamin Gibbard - Former LivesBenjamin Gibbard – Former Lives
Death Cabs senaste skivor har varit riktiga sömnpiller, men här finns ett par fina låtar, som de countryrockiga ”A Hard One to Know” och ”Broken Yolk in Western Sky”, och duetten med Aimee Mann, ”Bigger Than Love”. Synd bara att Gibbards röst blivit så påfrestande med åren. Jag föredrog när han var en anonym indiepojke som inte överansträngde stämbanden och vände ut och in på varje liten stavelse.

Memoryhouse - The Slideshow EffectMemoryhouse – The Slideshow Effect
Efter genomdrömska EP:n The Years har Memoryhouse med sin första fullängdare vågat sig på lite mer upptempo. Det är samma dåsiga grund, men med högre fart. Denise Nouvions röst är både behaglig och ganska speciell, medan musiken har många likheter med Real Estate – tyvärr också i svårigheten att hålla uppe intresset hos lyssnaren under ett helt album. Inledande ”Little Expressionless Animals” är en vacker ballad, och nästföljande ”The Kids Were Wrong” briljant pop, men redan med tredje spåret tappar jag suget, och det är faktiskt sällan jag orkat ta mig ända fram till ”Old Haunts”. Vissa band är bara bättre lämpade för EP-formatet.

James Yorkston - I Was a Cat from a BookJames Yorkston – I Was a Cat from a Book
Tio år har gått sedan debuten med Moving Up Country, och James Yorkston låter fortfarande precis likadant. Men inget ont i det, han är ju a) skotte och b) folkmusiker. Allting är med andra ord som det ska. Sångerna på I Was a Cat from a Book sträcker sig från riktigt mjuk folkpop (som i ”Catch” och ”A Short Blues”) till lite mer intensiv, men fortfarande mjuk, folkpop (som i ”Border Song” och ”I Can Take All This”). Mycket mer behöver man inte säga, musiken är lika vacker som vanligt. Bert Jansch hade varit stolt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Memoryhouse – This Will Be Our Year (cover #18)

Memoryhouse gjorde en av 2010 års finaste och mest drömska skivor. Sedan spelade de av någon anledning in samma låtar igen 2011, med lite bättre ljudkvalitet men inga direkta förbättringar i övrigt. En märklig och ganska onödig idé, om du frågar mig. Men nu har de i alla fall gjort en riktig ljuvlig cover på gamla Zombies-dängan ”This Will Be Our Year” (som kan laddas ner här). Och ny EP kommer ut om en dryg månad, samma dag som Eux Autres-EP:n, för övrigt.

För den som inte är bekant med The Zombies, så gjorde de en av 60-talets bästa skivor, Odessey and Oracle, som bland annat huserar ”Hung Up On a Dream”, en av världens bästa poplåtar. Jag har inte hört så många covers på deras låtar, men det finns säkert fler därute. Belle & Sebastian brukade spela ”Time of the Season” live, vilket vi lyckliga besökare på deras Cirkus-konsert 2002 fick erfara. Om någon hört någon annan cover får ni gärna tipsa om dem! Men nu vankas det Memoryhouse. Lyssna och dröm er bort!

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

10 Leftovers from ’10

När man väljer årets bästa skivor blir det alltid några stackars artister över som kanske spelade in en enda singel, en EP eller bara lyckades med en låt på deras i övrigt rätt trista album. För tio, femton år sedan kunde såna band lätt glömmas bort, men alltsedan musik började spridas på nätet har albumen som konstart minskat i betydelse. Det räcker med en eller ett par låtar för att nå framgångar, eller ja, åtminstone bli lite omtalade.

Så. Här kommer mina tio ”unika” favoritlåtar från 2010. Trevlig lyssning och läsning!

Bourgeois Heroes spelar psykedelisk pop i samma stil som Elephant 6-kollektivet, med den lilla skillnaden att de i första hand är intresserade av låtskrivande. Elephant-band som Olivia Tremor Control är bra på att låta som Beatles i ungefär en vers, sedan brukar de antingen flippa ur eller gå över till en ointressant refräng som låter betydligt mer E.L.O. än The Fab Four. Jag hoppas Bourgeois Heroes fortsätter skriva låtar i samma klass som på EP:n Musical Postcards, då kan det bli åka av under 2011. (Och förhoppningsvis dyker det upp fler videoklipp av dem på YouTube!)

Darker My Love kan bäst beskrivas som ett sämre Bourgeois Heroes. Samma 60-talsinfluenser, men sämre melodier. Men ”Rain Party” är en riktigt fin ballad med körsång av Maria Taylor från Azure Ray.

Fiveng är en San Francisco-kille som gör trevligt monoton (ja, det kan vara ett positivt ord!) musik på sin laptop. Han släppte två EP:s under 2010, Easy och Jonah. Och i likhet med 90-talets shoegazeband, som han säkert lyssnat en del på, handlar hans musikvideor mer om stämningsskapande än historieberättande.

High Places musik är minst lika drömsk som Fivengs, man skulle nästan kunna kalla den impressionistisk. Tyvärr var deras senaste skiva, High Places vs. Mankind, mer som en lång, sömnlös natt. Undantaget är öppningsspåret ”The Longest Shadows”, med en lätt bultande vers och en refräng som, när den hörs första gången efter två och en halv minut, är lika vacker som en blommande majdag.

Jens Lekman drar mer åt easy listening-hållet för varje år som går. Hans röst blir smörigare och smörigare, stråkarna smetigare och smetigare, och texterna mer och mer lättsamma. På ”The End of the World is Bigger than Love”, hans enda singel från 2010, testar han dessutom lite Phoenix-gitarrer (ett smörband i hipsterkläder). Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör den. Ljudet av det lilla pianotemat får mig att tänka på ”November Rain” och refrängen är helt enkelt för tjusig för att inte gilla. Lita på att den snart 30-årige Göteborgarens nästa album kommer bli rejält omskrivet – när det nu dyker upp.

Bästa spåret på Jim O’Rourkes märkliga hyllningsalbum till Burt Bacharach har precis det som Jens Lekman saknat på sina senare alster – något som skär emot det tillrättalagda. På klassikern ”Always Something There to Remind Me” är det Jims bandkollega Thurston Moore som sjunger. Han är allt annat än en smörsångare, men det gör bara att låtens vemod känns starkare. Efter att både Sonic Youth och My Bloody Valentine uttryckt sin uppskattning för Bacharach undrar jag bara när det kommer riktigt högljudda covers på hans gamla 60-talshits.

Memoryhouse är ännu ett av 2010:s många drömska band. På ”Lately (Deuxième)” samplar de, passande nog, gitarren från ”Phone Call” – en av de finaste kompositionerna från det undersköna soundtracket till Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Panda Bear gjorde ett av 2007 års bästa album, med sin uppdaterade och utflippade version av Beach Boys-soundet (Beach Boys må ha varit utflippade själva, men det hördes alltför sällan i deras musik). Under 2010 släppte han ett par singlar inför vad som förhoppningsvis blir en fullängdare under 2011. Ingen av dem var riktigt i klass med materialet på Person Pitch, men ”You Can Count on Me” har helt klart potential.

Summer Camp gör 80-talsdoftande poplåtar med textrader som ”We danced all night and held each other tight”. Vad passar väl bättre till det än bilder från Roy Anderssons tidlösa ungdomsskildring En kärlekshistoria. ”Round the Moon” är årets musikvideo.

Mark Kozelek (som är mannen bakom Sun Kil Moon och tidigare Red House Painters) har alltid varit en mästare på covers. 2010 släppte han förutom albumet Admiral Fell Promises också EP:n I’ll Be There, döpt efter Jackson 5:s klassiska ballad. Har man inte hört Kozeleks musik brukar såna tolkningar komma som lite av en chock. Själv har jag varit ett fan i snart 15 år, och under åren lärt mig att det inte finns en låt han inte kan göra om till en vacker vaggvisa, oavsett om upphovsmännen är Jacksonfamiljen eller AC/DC. På I’ll Be There gör han förutom titellåten också Casiotone for the Painfully Alones ”Natural Light” och Stereolabs kanske allra främsta verk, ”Tomorrow is Already Here”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor