Tag Archives: My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1985

”Like a Virgin”, ”Wake Me Up Before You Go-Go”, ”I Want to Know What Love is”, ”Money for Nothing”, ”Take On Me”, ”We Built This City”, ”The Power of Love”, ”We are the World”, och signaturmelodierna från Miami Vice och Snuten i Hollywood förstås. 1985 har förmodligen årtiondets största hitkavalkad, och jag kommer faktiskt ihåg alla dessa hits från när det begav sig. Men mitt goda långtidsminne i all ära, det finns en helt vanlig förklaring till det, och den förklaringen stavas V-H-S. Ja, ’85 var året vi skaffade video, och så fort SVT visade någon musikvideo tryckte vi på REC. Sedan satt vi där och tittade på de små konstverken, om och om igen, oavsett om vi gillade dem eller ej.

Idag lyssnar jag inte på någon av nämna låtar, men någonstans på de där videokassetterna, mitt bland alla powerballader, blonderade kalufser och slap-basar, gömde sig också ett litet troll med tuperat svart hår och vitmålat ansikte. Han skulle komma att förfölja mig ett tag, blekare och läskigare för varje år, tills han slutligen lindades in i spindelväv och jag knappt vågade titta, för blotta tanken på jättespindeln som måste gömma sig i närheten var för mycket för lilla mig. Jag pratar förstås om Robert Smith och The Cure. ”Lullaby” heter spindellåten från 1989, men redan fyra år tidigare förevigades ”In Between Days” på en av våra videokassetter.

The Cure skulle hela tiden finnas i mitt medvetande under uppväxten, men till en början mest som någonting lite skrämmande, som dessutom gillades av de där på skolan som såg lika läskiga ut som trollet själv. När jag sedan i högstadiet upptäckte indiepopen och dess blandning av finstämt och skevt, insåg jag att man inte behövde vara gothare för att uppskatta Robert Smiths talanger. Uppenbarligen var det fler som tänkte likadant, oavsett vilken subkultur man bekände sig till, för i gymnasiet skulle de komma att bli bandet som förenade alla oss ”alternativa”. Synthare, gothare, hardcore-veganer, indiepopare, till och med en och annan hårdrockare – alla älskade vi The Cure. Och om det är någon låt som kan sammanfatta varför, så är det ”In Between Days”. Sprittande gitarrer, storslagna synthar, och Smiths desperata röst, sjungandes den tragisk texten till en perfekta popmelodi.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1984

Jodå, mina föräldrar spisade många klassiska gubbar på skivtallriken när jag var liten. När jag var fyra flyttade vi till ett alldeles nybyggt hus på andra sidan järnvägen, och ett av mina första minnen därifrån är Springsteens ”Born in the U.S.A.” som dånar på hög volym i allrummet (som vi av någon för mig okänd, men ganska trevlig, anledning brukade kalla TV-rummet). Och nyss skrev jag om Tom Waits. Men allra populärast av de äldre herrarna från den här tiden var nog ändå tjusige kanadensaren Leonard Cohen. 1984 släppte han en av sina allra vackraste kompositioner, ”Hallelujah”. Tyvärr är produktionen mer än lovligt daterad, även om framförandet är fint så har instrumenten en illa ringande klang av det plastiga 80-talet. Men liksom jag länge missuppfattade Springsteens nämnda låt som en patriotisk flaggviftare, trodde jag också i många år att det var så Cohen skulle låta. Inte visste jag att han en gång i tiden var en lågmäld singer-songwriter. Antagligen brydde jag mig inte heller om det som 4-åring, men långt därefter, någonstans i mitten av tonåren, skulle jag höra mästerverken ”Suzanne” och ”Famous Blue Raincoat” och nästan ramla av stolen.

Men det är en annan historia, och även om hans tre första skivor är för alltid ohotade på albumprispallen, så har Various Positions, sina 80-talistiska skönhetsfläckar till trots, några riktigt fina låtar. Och än idag minns jag hur Jennifer Warnes körsång på ”Hallelujah” och ”Dance Me to the End of Love” ekade vackert i allrummet.

Leonard Cohen - Various Positions - Hallelujah - 1984

4 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1983

Ett av helgens stora familjenöjen när jag var liten var att samlas framför TV:n och se på musikvideor. Jag är för ung för att minnas vad alla programmen hette, men jag kommer ihåg att musiken var blandad och att det fanns något för alla. Vi barn var dock inte lika toleranta som våra föräldrar, och det fanns ett par artister som vi ogillade så mycket att vi antingen gömde oss bakom soffan och höll för öronen, eller till och med lämnade rummet, när de dök upp i rutan, för det lät ju så hemskt. Allra värst var förstås Tom Waits, han såg ut som någon av de där galna gubbarna nere i centrum och, vad värre var, han lät som dem också!

Hur kunde man lyssna på något så fruktansvärt, frågade vi mamma och pappa upprepade gånger. Det skulle ta många år innan jag överhuvudtaget kunde försöka förstå det. Idag hör jag låtar som ”In the Neighborhood” och nästan myser åt Toms whiskeyröst. Den passar perfekt med de varma blåsinstrumenten, och sångmelodin är ju bara för fin. Att kvarteret jag växte upp i på 80-talet inte riktigt liknade det som beskrivs i texten, det gör ingenting, Waits har ändå en särskild plats i mitt hjärta. Men pass på nu, för här kommer refrängen. Ni som inte gillar det, göm er bakom soffan!

In the neighborhood
In the neighborhood
In the neeeigh-booor-hood

Tom Waits - Swordfishtrombones - In the Neighborhood - 1983

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1982 (& cover #22)

På sin första skiva led Depeche Mode av Vince Clarkes überkäcka låtar. Lyckligtvis hoppade han av strax efter releasen 1981, och lämnade spelrummet fritt för Martin Gores talanger som kompositör. Det skulle dröja några år innan han förfinade sin förmåga, men redan på andra albumet, A Broken Frame från 1982, fick han till en fullträff med ”The Sun & the Rainfall”. Vi är fortfarande för långt tillbaka i tiden för att jag ska minnas något av detta, men faktum är att hela mitt musikaliska 80-tal präglades av det konstanta Depechandet på min brors stereo. Exakt när det började vet jag inte, men jag är säker på att det format min framtida musiksmak en smula.

Sexton år senare skulle jag återupptäcka låten när gymnasiefavoriterna Fireside (det förmodligen hårdaste bandet jag någonsin uppskattat – bara så ni vet var jag står i hårdrocksfrågan) spelade in en riktigt fin version av den för samlingen Hello Kids. Det här var i slutet av 90-talet, jag hade flera vänner som var andra generationens Depeche-fans, och det kändes som att cirkeln var sluten.

Depeche Mode - A Broken Frame - The Sun & the Rainfall - 1982

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1981

Tidigt 1980-tal är på många sätt en usel musikperiod. Hall & Oates, Steely Dan och Journey, kan det bli mer känslokallt? Och STYX och REO Speedwagon – det är så man stavar till smaklöst.

Nu är det där topplistegenrer jag aldrig skriver om, men inte heller bland det jag kallar kvalitetsmusik såg det jätteroligt ut 1981. Punken hade mynnat ut i postpunk, men inte riktigt utvecklats till personlig pop ännu. The Cure hade påbörjat sin kolsvarta period, med skivor som idag låter lite för kompakta och händelselösa (åtminstone för en som upptäckt dem med kristallklara Wish). Depeche Mode hade fortfarande Vince Clarke i bandet. I Glasgow höll Edwyn Collins och grabbarna i Orange Juice visserligen på att så fröna till det sound som The Smiths skulle förfina några år senare, men hur roliga är ett par frön? Så Blondie då? Eller Bowie? Nä, faktum är att de hunnit bli både tråkiga och svulstiga när decenniets andra år tagit sin början. Vilket för övrigt är det minsta man kan säga om gamlingar som Stones och Dylan.

Herregud, vilken gnällig 1-åring, tänker ni nu. Vadå, säger jag, är det inte meningen att man ska gallskrika och bråka i den åldern? Men nåväl, något positivt ska jag väl kunna hitta. Långt borta i amerikanska södern, i lilla staden Athens, hade en kvartett som, sånär som på några dagar, var jämngammalt med mig hunnit släppa sin första singel. Och medan andra band kunde ta år på sig att blomma ut, så hade de redan skapat en klassiker med denna debut. ”Radio Ga Ga” hette den inte, men väl ”Radio Free Europe”. Fem år senare var de alla collegenördars favoritband, tio år senare hade de globala hits, femton år senare kallades de världens största band, och trettio år senare lade de ner, efter en tids kvalitetsdalande. Men 1981 hade R.E.M. världen vid sina fötter.

Och just det, då hade Michael Stipe, till skillnad från mig, hår på huvudet!

R.E.M. - Radio Free Europe - 1981

2 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1980

Ungefär vid tiden för min födelsedag i april 1980, knappt en månad innan Ian Curtis tog livet av sig, släppte Joy Division en av pophistoriens vackraste låtar. Men att påstå att kärleken kommer slita oss sönder och samman känns som ett lite väl mörkt sätt att inleda den här resan. Vi skippar det. Bruce Springsteens The River är förvisso inte heller den gladaste laxen i dammen, men på skivan finns ändå en del hoppingivande inslag. Ni vet, låtar som handlar om att medge att livet kan vara hårt, men att i ljuset av det ändå kämpa för att få känna något äkta, något genuint, något lustfyllt i vardagen. Som ”Jackson Cage”.

You can try with all your might
But you’re reminded every night
That you been judged and handed life
Down in the Jackson Cage

Just waiting to see some sun
Never knowing if that day will come
Left alone standing out on the street
Till you become the hand that turns the key
To the Jackson Cage

Bruce Springsteen - The River - Jackson Cage

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

Have you forgotten – My life in music

Ett bloggprojekt kallat My Life in Music, hur roligt låter inte det? Helt svindlande roligt, om du frågar mig! Det är Fripps filmrevyer som startat det, och jag upptäckte det via ypperligt trevliga Fiffis filmtajm. Idén är enkel – skriv om en låt eller en skiva från varje år du levt. Enda kravet är att verket säger något om dig själv, beskriver din personlighet, uttrycker någonting som finns inom dig, ja, ni fattar.

Sedan kan man ju välja att ta musik man lyssnade på när det begav sig, eller sånt som upptäckts i efterhand. Jag kan tycka att det tidigare är roligare, annars blir det liksom mer musikhistoria än livshistoria. Å andra sidan lyssnar man ju inte aktivt på musik under de första levnadsåren, det var syskon och föräldrar som styrde skiv- och bandspelare. Och det jag själv lyssnade på mellan, säg 5 och 10, känner jag mig inte så sugen på att posta här, Gary Moore-ballader, Bon Jovi-rökare och Roxette-hits i all ära. Kalla mig snobb, men var sak har sin tid, och jag har inte så mycket att säga om de där sångerna idag.

Det får bli en kompromiss. Första tolv åren kommer, med vissa undantag, handla om sånt jag upptäckt i efterhand. 1993 kommer sedan pendeln svänga. Förutom att jag blev tonåring då, så gick också min utflyttade brors CD-spelare sönder, och jag tog chansen att låna hem ett tjog indieplattor. Man kan lugnt konstatera att livet aldrig blev detsamma igen. Därifrån och framåt tänker jag därför välja jag den musik som spelats mest i mina egna musikanläggningar under varje år. Som sagt, ett svindlande roligt projekt.

Och just det. Jag har valt låtar, inte album. Inte för att jag inte är någon albumkille, men på något sätt känns det lite väl ambitiöst att påstå att ett helt album säger något om en själv. Nog för att det säkert finns flera härliga temaalbum från tidigt 80-tal, men, nä, låtar får det bli. Och om ingen har några fler frågor, så tycker jag vi startar resan nu. För att undvika att sitta och fila på en riktig mastodonttext under flera veckors tid kör jag ett inlägg för varje år. Först ut, 1980!

Här finns spellistan, som fylls på kontinuerligt.

(För knappt ett år sedan var det många bloggar som körde A Life in Movies, vilket kort och gott var samma idé, men med film istället för musik. Tyvärr var det ungefär då jag gick in i någon slags bloggkoma, vilket kan ha hängt ihop med att jag sa upp mig från det jobb jag haft i fem år och bara ”ville vara fri”, men kanske jag i någon slags bättre-sent-än-aldrig-anda tar upp den stafettpinnen en dag. Nu är det dock musik som gäller.)

14 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music