Tag Archives: Nirvana

My Life in Music – Have you forgotten 1991

För oss som är födda i slutet av 70- och början av 80-talet är Nirvanas Nevermind det närmaste vi kommer en generationsskiva. Ni vet, en sån där som definierar om inte hela årskullar, så åtminstone en ganska stor grupp människor. Cyniker har hävdat att Seattle-trion inte började benämnas som historiska förrän efter Kurt Cobains död, men det är inte riktigt sant. De älskades kanske inte av alla, på samma sätt som, säg Beatles eller Elvis, men det var väldigt många som lyssnade på dem, och jag kan inte komma på en enda skiva som släpptes mellan 1988 och 1998, som ägdes av så många skol- och klasskamrater.

När ”Smells Like Teen Spirit” började spelas på MTV var jag bara elva, och inte riktigt redo för Nirvana. Gitarrerna larmade väl mycket och Cobains röst väldigt skrikig. Men för varje ny singel blev jag mer och välvilligt inställd, riffet i ”Come As You Are” lät riktigt häftigt och videon till ”In Bloom” var fantastiskt rolig. Sedan köpte både min bror och min bästa väns syster skivan, och när vi så småningom började högstadiet, hade Nirvana långsamt letat sig in i våra liv. Jag och min vän pratade om de svåra låttexterna, och på skolan gick snacket att den där Kurt var en märklig rockstjärna, så oglamorös och ändå så fängslande. Var och varannan kille odlade page, tjejerna började ha flanellskjortor och långärmade t-shirts, och snart var hela skolan fylld av små Cobainare.

Han var skolans idol, vilket gjorde nyheten om hans död än mer chockerande. Jag minns fortfarande hur jag den där ödesdigra lördagsförmiddagen fick upprepa beskedet säkert tre gånger för att killarna i fotbollslaget skulle sluta tro att jag skämtade. Innan träningen hade jag suttit klistrad framför TV:n, och som vuxen minns jag inslaget på MTV News minst lika väl som när SVT informerade att Barnjournalen var inställt för att statsministern mördats (i efterhand är det mest klippet med amerikanske Kurt Loder som brukar visas, men jag tror det var Steve Blame, eller möjligen Pip Dann, som framförde nyheten på europeiska MTV).

Under resten av högstadiet skulle jag och min andra bästis lyssna på Unplugged in New York så mycket att vi lärde oss hela mellansnacket utantill. ”And if I screw it up, these people will just have to wait.” ”What are they tuning, a harp?” Kurt hade en underbart torr humor som jag fortfarande skrattar glatt åt. Faktum är att jag än idag klassar Unplugged som en av världens bästa skivor. Men innan Nirvana körde akustiskt, och innan mörkret på In Utero, var det Nevermind. En spikrak, kompromisslös och vansinnigt energisk rockplatta. Det finns massor av låtar jag skulle kunna välja som en del av mitt livs soundtrack, ”Smells Like Teen Spirit” för att den hördes mest, ”Come As You Are” för att det var en av de första låtarna jag lärde mig på gitarr, ”On a Plain” för att den är så bra både på Nevermind och Unplugged. Men det får bli ”Drain You”, för att den är en magnifik explosion av distade gitarrer, bankande trummor och sockersöt popmelodi. Så kom igen alla 70- och 80-talister, jag vet att ni kan den!

One baby to another says
I’m lucky to have met you

Annonser

2 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

Forever Young

Det är inte många band som kan försvinna i över 20 år, sedan plötsligt göra comeback och låta precis likadant som när det begav sig. Särskilt inte om man har ett så naivistiskt och simpelt sound som The Vaselines. Men det går.

Landsmännen och vännerna i Teenage Fanclub brukar användas som det ultimata exemplet på ett konsekvent band, som bara fortsätter låta likadant i år efter år. Men även om det ligger något i det så har de utvecklat låtskrivandet, blivit duktigare på sina instrument och förfinat produktionen lite grann för varje skiva de släppt. Mognad, antar jag att det kan kallas.

Eugene Kelly and Frances McKee i Vaselines verkar inte ha mognat ett dugg. Deras låtar handlar fortfarande mest om sex, och lite om religion. Tränat på sina instrument har de definitivt inte gjort, tack gud! Istället för en flåsande gubbplatta låter det bara som om de tagit vid där de slutade, någon gång när 80-tal blev till 90-tal. Visserligen har de fått hjälp av Belle and Sebastians Bobby Kildea och Stevie Jackson (även känd som min dubbelgångare) vid inspelningen, men de är både för stora beundrare och för proffsiga musiker för att ta över produktionen.

Låtar som ”Turning It On”, ”Sex with an X” och ”Whitechapel” är underbara påminnelser om att det fortfarande finns en värld därute befriad från svulstighet. Om bara Kurt Cobain fått höra dem.

Då:

Nu:

Nirvana spelar sin version av ”Jesus Doesn’t Want Me for a Sunbeam”:

1 kommentar

Filed under Covers, Musik