Tag Archives: Otto Preminger

Angel Face

En lyxvilla uppe bland Hollywoods kullar. Catharine, fru till författaren Charles Tremayne, har nära nog gasats ihjäl. För ambulansföraren Frank Jessup (Robert Mitchum) är det en vanlig dag på jobbet, men på väg ut fångas han av en vemodig melodi från en annan del av huset. Det är styvdottern Diane (Jean Simmons), en mörk och mystisk skönhet, som sitter vid flygeln och spelar. De börjar prata och det dröjer inte länge förrän Frank fastnat på hennes krok. Bara en dag senare är han anställd som familjens privata chaufför och har mer eller mindre lämnat sin gamla flickvän.

Angel Face från 1952 kan bäst beskrivas som ett noirdrama. För regin står Otto Preminger (Laura, Anatomy of a Murder) och jag imponeras av hans sätt att skildra Frank som en självsäker man som tror att han har full kontroll över Diane, när det i själva verket är precis tvärtom. Någonstans anar Frank också detta, vilket resulterar i örfilar och annat obehagligt, men Diane biter ihop och fortsätter långsamt mot sitt mål. Att vi som åskådare inte riktigt vet om målet är att få honom till medbrottsling i försöken att röja styvmor Catharine ur vägen, eller bara göra honom till sin man, är ytterligare ett smart drag av Preminger.

Filmen bjuder inte på samma klassiska spänning som i samtida noirer, utan bygger istället upp en kuslig atmosfär. Dels genom huvudkaraktärernas destruktiva förhållande, men också med hjälp av långa scener där vi bara ser Diane ensam i det stora huset. Ibland går hon långsamt runt i korridorerna, öppnar dörrar och kikar in i de olika rummen, ibland sitter hon vid flygeln och stirrar likgiltigt framför sig, spelandes samma gamla sorgsna stycke. Dimitri Tiomkins filmmusik är stämningsfull, och flätas tjusigt ihop med Dianes pianospel.

Angel Face är kanske inte den första filmen av Preminger jag skulle rekommendera, men har man sett annat av samme regissör får man inte missa denna. Fotot och den makabra historien är klassisk noir, men den mörka kärlekshistorien doftar snarare melodram. Samtidigt är skildringen av Dianes besatthet förvånansvärt osentimental. Det är en svårklassificerad film som kommer finnas kvar både på min näthinna och i mina tankar ett tag framöver.

Betyg: 4-

 

(Och till sist en fotnot för alla Twin Peaks-nördar. I Laura gladdes jag förutom åt Laura själv, också åt Waldo och Jacoby. I Angel Face är det namnet Catharine Tremayne som känns bekant.)

6 kommentarer

Filed under Film

Elva filmer i oktober

Här kommer då min genomgång av några påstådda filmklassiker, presenterad i åldersordning, från äldsta till yngsta.

 

The Treasure of Sierra Madre (1948)

John Huston var en skicklig regissör och Humphrey Bogart, Walter Huston och Tim Holt duktiga skådespelare. Och historien om hur sökandet efter rikedomar långsamt stiger en människa åt huvudet är tidlös. Ändå är det här en hopplöst daterad film. Pang-pang-scenerna på tåget känns mest märkliga, och när skådespelarna ansträngt skrattar unisont (tänk Tintin) vill jag bara gömma mig. Det finns en anledning till att det mest är barnfilmer som använt det berättargreppet de senaste 30 åren.

Betyg: 3

 


The Asphalt Jungle (1950)

En dussin-noir som antagligen mest är ihågkommen för Marilyn Monroes biroll. Själv kommer jag mest minna den för att den tyske mästerskurken har samma namn, Riedenschneider, som försvarsadvokaten i världens bästa moderna film noir, The Man Who Wasn’t There. I övrigt finns där inte mycket intressant att hämta.

Betyg: 3

 



Le salaire de la peur (1953)

Alla som är uppvuxna med Kalle Anka & c:o vet att nitroglycerin är livsfarligt. Jag minns ett avsnitt i tidningen där Kalle tvingades köra en lastbil full med nitroglycerin längs en smal bergsväg med rangliga broar. Le salaire de la peur (svensk titel: ”Fruktans lön”) är ungefär samma historia och emellanåt riktigt nagelbitande. Men Kalle-tidningen tog fem minuter att läsa, Henri-Georges Clouzots film är två och en halv timme lång. De 40 minuterna innan huvudpersonerna börjar köra sina lastbilar känns föga engagerande, och när det är ungefär en halvtimme kvar har man hunnit tröttna.

Filmen förtjänar ändå en trea, för dess skarpa kritik mot oljebolagens obrydda sätt att utnyttja fattiga människor för sina smutsiga jobb.

Betyg: 3

 



Witness of the Prosecution (1957)

Om Anatomy of a Murder (nästa film på listan) åldrats med värdighet, så känns denna rättegångsfars betydligt mer förlegad. Charles Laughton och Marlene Dietrich är bra i huvudrollerna, men deras karaktärer känns alldeles för pompösa och teatrala för att lämna några bestående spår. Då spelar det ingen roll hur många smarta överraskningar som presenteras på slutet. En ”twist” gör inte en film.

Betyg: 3

 


Anatomy of a Murder (1959)
Av de klassiker jag sett senaste månaden är det Otto Premingers Anatomy of a Murder som bäst förtjänar sin höga status. James Stewart gör en av sina allra främsta rollprestationer (och det vill inte säga lite) och Premingers regi är mästerlig.

Paul Biegler (Stewart) är en avdankad åklagare som, mest för pengarnas skull, väljer att försvara Frederick Banion (Ben Gazzara) i ett mordmål. Banion dödade mannen som våldtog hans fru Laura (Lee Remick). Genom hela filmen slits man som åskådare mellan att ogilla och heja på Frederick. Å ena sidan är han ett svin, å andra sidan kan man förstå hans dåd. Å ena sidan kanske han ljuger, å andra sidan kan han inte dömas utan bevis. Visst är både Frederick och Laura manipulativa, men vad är inte åklagaren? Den mannen (spelad av George C Scott) är ju så känslokall att man bara måste ställa sig på Bieglers sida.

Men vad händer på slutet? Och vem har egentligen rätt? Finns det ens något riktigt svar på det? Nej, givetvis inte. Och just därför är Anatomy of a Murder det bästa amerikanska rättegångsdrama som spelats in. En mer mångbottnad historia får man leta efter.

En extra eloge också för att Preminger vågar ifrågasätta hur man överhuvudtaget kan lägga någon skuldbörda på Laura. Där var filmen årtionden före sin tid (och åtminstone flera månader före Clouzots La Vérité).

Betyg: 5

 


 

The Great Escape (1963)

En nästan tre timmar lång berättelse om hur en hel avdelning med allierade soldater planerade och genomförde en flykt från sitt tyska fångläger under andra världskriget. Rollistan är imponerande, Steve McQueen, Charles Bronson, Richard Attenborough, James Garner, James Coburn och Donald Pleasance i en och samma film är en bedrift i sig. Men liksom många andra matinéer från 50- och 60-talet känns det lite för käckt för att beröra och lite för tungt för att verkligen underhålla. En klar trea, varken mer eller mindre.

Betyg: 3

 


For a Few Dollars More (1965)
En av Sergio Leones många västernfilmer med Clint Eastwood i rollen som kolugn revolverman. Stabilt hantverk, men inte i klass med Leones största verk i genren, Once Upon a Time in the West och The Good, the Bad and the Ugly.

Betyg: 3

 


The Dark Knight (2008)
Uppföljaren till Batman Begins lämnade mig ganska likgiltig. Heath Ledger är duktig, men inte duktig. Och visst är det ganska spännande, men inte särskilt engagerande. Föregångaren var bättre och Batman Returns, Tim Burton-festen från 1992, är fortfarande ohotad som personlig favorit i serien.

Betyg: 3

 


District 9 (2009)
Inledningens dokumentära sätt att skildra utomjordingarnas ankomst till vår planet känns riktigt fräsch. Med handlingen placerad i Sydafrika och den omänskliga hanteringen av utomjordingarna känns kritiken mot apartheid ganska uppenbar. Men Distrikt nio kunde lika gärna vara en flyktingförläggning i vilket västeuropeiskt land som helst.

Vad som kunde blivit en modern science fiction-klassiker förvandlas tyvärr snabbt till renodlad action. Det må vara ganska välgjord sådan, men med inledningen i åtanke känns det bara fel. Filmen lägger liksom krokben för sig själv.

Betyg: 3

 


Inglourious Basterds (2009)
Första halvan av Quentin Tarantinos senaste film är helt överväldigande. Långa, långa tagningar, makalöst välkomponerat foto och en dialog lika säker som någonsin i hans filmer. När Shosanna (Mélanie Laurent) möter sin familjs mördare på Paris-restaurangen bultar mitt hjärta på ett sätt som det aldrig gjort under Tarantinos tidigare filmer. I andra halvan blir det mer action, vilket tyvärr betyder att filmen tappar lite av sin smarthet och skärpa. Synd, men det är ändå en mycket sevärd alternativ historieskrivning. Kanske det bästa denna galne amerikan gjort sedan Pulp Fiction.

Betyg: 4

 


Shutter Island (2010)
Martin Scorsese har gjort några oförglömliga filmer, men också många ytliga. Han är skicklig på scenografi, foto och att fånga en tidsanda, men karaktärernas emotionella djup verkar inte riktigt intressera honom. Shutter Island är inget undantag. Människorna vi möter på den mystiska fängelseön, såväl poliser och doktorer som intagna, känns som karikatyrer. Men till skillnad från exempelvis Raging Bull (ni vet, machorullen om den boxande idioten från Bronx) känner jag mig ändå ganska engagerad i vad som ska hända med Leonardo DiCaprios rollfigur. Och den omtalade ”twisten”, ett berättargrepp som nötts ut totalt i Hollywood de senaste 10-15 åren, känns för en gångs skull ganska tvetydig. Det går att diskutera vad som egentligen hände. Och med så färgstarka, nästan sprakande, miljöer att titta på kan jag till och med tänka mig att se filmen igen. En framtida klassiker.

Betyg: 4

6 kommentarer

Filed under Film

Filmsommaren

Så var ännu en semester slut. 2010 års upplaga kommer jag minnas som Filmsemestern med stort F. Jag har aldrig sett så mycket på så kort tid – 63 på 30 dagar, det tror jag inte ens vi betade av på Filmvetenskapen.

De allra flesta titlarna sorterades in under ”medelbra”, men jag har plitat ner några rader om de lite mer minnesvärda.

Allra bäst var nog Otto Premingers film noir-klassiker Laura. Spännande, stämningsfull och snygg, men också gripande. Bland karaktärerna fanns, förutom kvinnan som gav filmen dess namn, även en Waldo och en Jacoby. Jo, David Lynch har sett den filmen både en och två gånger.

Laura

Jag kan även rekommendera dessa verk, i kronologisk ordning från ny till gammal: Greenberg, Cassandra’s Dream, The Good German, Shopgirl, Brokeback Mountain, Happiness, Pickpocket, Världsrymden anfaller, Natt utan nåd, En natt att leva, Kvinna utan samvete, Dimmornas kaj, Les Vampires.

Les Vampires

Och så några varningar. Sämst var utan tvekan Duets. Kortfattat gick den ut på att varva skrattretande dåliga karaokeframträdanden med några lite proffsigare sådana (bland annat framförda av Huey Lewis, kommentarer överflödiga). Låtvalen var horribla och de dramatiska scenerna, som mest kändes inklämda mellan numrena, patetiska. Det hjälpte inte att favoriten Paul Giamatti spelade mot, och delade scen med, Andre Braugher (mest känd som polisen Pempleton). Det krävdes en rejäl skämskudde för att ta sig genom denna kalkon.

Fullt så usla var varken Två eller tre saker jag vet om henne (varför ger jag alltid Godard en till chans?), Liftarens guide till galaxen, eller Choke, men om inte dåliga, måste jag åtminstone kalla dem överskattade.

Största överraskningen bjöd Shopgirl på. Med Claire Danes och Steve Martin överst i rollistan förväntade jag mig en ren romcom, men snarare kändes den som en blandning av slackerklassikern Reality Bites och den tragiska Spetsknypplerskan. Kanske inte riktigt så bra som det låter, men en speciell historia likväl. (Jag låter det vara osagt om jag påverkades av husguden Mark Kozeleks medverkan.)

Shopgirl

Största besvikelserna var Moderna tider och Lady från Shanghai. Den så omtalade samhällskritiken lyste med sin frånvaro i den förstnämnda, i grund och botten var det en fars med några romantiska och några satiriska inslag. Och tja, vad kan man säga om Orson Welles klassiska noir? Förmodligen rätt mycket, men för att klassas som ett av 1900-talets största genier tycker jag den legendariske regissören/skådespelaren trampade väl mycket vatten under denna hans fjärde film. Både bildligt och bokstavligt.

På tal om nämnda snille, Me and Orson Welles var ingen märkvärdig film, men Christian McKay imponerade verkligen i rollen som just Welles. Lägg det namnet på minnet, han lär bli något stort!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Personligt