Tag Archives: Paul Simon

My Life in Music – Have you forgotten 1986

Vi fortsätter med videominnen. I flera år trodde jag (liksom många andra i min ålder, har jag senare förstått) att Paul Simon var Chevy Chase och att Chevy Chase var Paul Simon. Jag menar, han är väl den långa, stora gubben som spelar alla instrument och sjunger på ”You Can Call Me Al”? Det måste ju vara han, inte den där lilla figuren som aldrig får öppna munnen. Eller?

Nä, så var det ju inte. Men bortsett från den obetalbara humorn i nämnda förvirring tycker jag verkligen att musikvideon till ”You Can Call Me Al”, från Paul Simons afrikainspirerade Graceland är riktigt rolig. Och det beror lika mycket på Chevy Chases underbara uppsyn som Simons egna komiska tajming.

Sedan är det, hm, vad ska vi kalla det, riffet? Ja, riffet. Det underbara blåsriffet! Jag behöver bara nynna det för mig själv så blir jag på gott humör. Det här är feel good-musik av yppersta klass. Och som om inte all denna rolighet var nog, så bjuder faktiskt texten också på flera briljanta formuleringar. Läs själva här. Eller slå på musiken och lyssna:

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

Have you forgotten the 60s – Lucka 18

Innan Paul Simon träffade Art Garfunkel spelade han in en soloskiva, Songbook, med flera av de låtar som skulle komma att bli framgångsrika med duon. Hur vacker stämsång de än skulle åstadkomma, och hur svängiga Simons senare album än skulle bli, så är det denna samling låtar jag håller högst i den lille amerikanens karriär. Ett klassiskt verk för alla singer-songwriters att mätas mot. Sången är vackert viskande och gitarrspelet intrikat och enkelt omvartannat. Och som alla ensamma människor med gitarrer handlar de främsta låtarna om olycklig kärlek, med intima och poetiska texter.

I hear the drizzle of the rain
Like a memory it falls
Soft and warm continuing
Tapping on my roof and walls

Det är öppningsraderna i ”Kathy’s Song”, albumets finaste stund, och de sammanfattar egentligen hela skivan. Ett ljummet regn faller över lyssnaren, medan Simon öppnar upp sitt hjärta och sjunger om det egna låtskrivandet och saknaden av kärleken. Sångens Kathy befinner sig på andra sidan havet, och det enda Paul kan göra är att skriva musik om det. Men utan henne vid sin sida börjar han tvivla på var meningen med denna musik finns.

And a song I was writing is left undone
I don’t know why I spend my time
Writing songs I can’t believe
With words that tear and strain to rhyme.

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you

Det är något med de där sista raderna som känns så otroligt avväpnande. Sorgligt, desperat på gränsen till helt uppgivet, men samtidigt så ärligt och vackert. Precis som det ska vara med lidande konstnärer.

(Songbook är inte den lättaste skivan att få tag i, tveksamt om den ens getts ut officiellt på CD, och således finns inte ”rätt” version av låten på YouTube. Men den här, från Sounds of Silence, skiljer sig inte nämnvärt. Kommer ni över Songbook på en skivbörs – köp den!)

1 kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011