Tag Archives: Recension

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle – Perils from the Sea

Kozelek & Lavalle - Perils from the Sea - recension

Singer-songwritern Mark Kozelek, till vardags fastvuxen vid sin akustiska gitarr, har vid enstaka tillfällen lånat ut sin röst till något litet elektroniskt projekt, men ärligt talat har det aldrig låtit särskilt intressant. Inte förrän nu, när han slagit sina ensamma påsar ihop med The Album Leaf-mannen Jimmy Lavalle och skapat skivan Perils from the Sea. Kozelek har stått för sång och text, medan Lavalle skrivit det mesta av musiken, spelat alla instrument (mest gamla synthar, keyboards och trummaskiner) och producerat.

Det är en omställning att höra Marks ensliga stämma i dessa helt nya ljudlandskap, men öronen vänjer sig snabbt. Sånginsatserna är förvisso långt från fläckfria (en dålig vana Koz lagt till sig med de senaste åren), och märkligt nog låter hans röst som mest utsliten och trött på första spåret ”What Happened to My Brother”, som också är det musikstycke Lavelle utsmyckat med allra mest NES-doftande blipp-bloppsynthar. Men efter den väl aparta inledningen börjar produktionen kännas mer organisk, med mjukare keyboards, vacker orgel och en och annan försiktigt plockad gitarr. Och någonstans i höjd med låt nummer fyra, ”Baby in Death Can I Rest Next to Your Grave”, känns det som att allt faller på plats. Den monotona sångmelodin, det mjukt dunkande beatet och de malande syntharna smälter perfekt ihop med Kozeleks resedagbok från turnéer världen över.

Det planlösa turnerandets baksida är ett tema Kozelek snuddat vid tidigare, på låtar som ”Tonight in Bilbao”, och det genomsyrade hela Among the Leaves. Men på Perils from the Sea har det förfinats och förvandlats till något mer än det som förr mest känts som bitter ensamhet. I ”Baby in Death…” målas den aldrig upphörande resan upp, enkelt och effektivt, från flaxande duvor utanför hemmet i San Francisco, via beväpnade ungdomar i Israel, till en missad vallfärd till en kändisgrav i Australien. Tillbaka till amerikanska kontinenten, från Florida till Vancouver och Calgary. Och så Japan, Sydkorea, Singapore. Hela tiden med bara gitarren som sällskap. Sökandet efter en egen plats, ett permanent hem, krockar hela tiden med nya turnéer, och Mark slungas våldsamt runt jorden som en motvillig global uppdatering av On the Road.

I nästföljande ”Celing Gazing” är vi tillbaka i den egna lägenheten igen, Mark är nattvaken av jetlag, med blicken fäst i taket, och med betydligt mer personliga minnesbilder på näthinnan. En vacker liten orgelfigur upprepas under verserna, medan han beskriver familjerelationer, begravningar, och de syskonbarn i hembygdens Ohio som gör ensamheten uthärdlig. När refrängerna (som vi får kalla dem, i brist på bättre ord) kommer är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är förmodligen en av de mest känslomässiga texter Mark någonsin skrivit, vilket inte vill säga lite med en artist som levt med sina känslor utanpå huden de senaste tjugo åren.

Därefter följer de lättare och luftigare ”You Missed My Heart” och ”Caroline”, det närmaste skivan kommer några hits. I ett annat sammanhang skulle de inte kunnat beskrivas som något annat än gammal hederlig synthpop, och det må vara märkligt att höra från 90-talets mest sorgsna sadcore-musiker, men icke desto mindre vackert, och ett tacksamt uppehåll innan den vemodiga resan, via Tokyo och Skandinavien (Stockholm omnämns två gånger!), fortsätter. Tyvärr börjar det halta lite framåt spår nio och tio, men det kompenseras mer än väl med avslutande ”Somehow the Wonder of Life Prevails”. En ambitiös titel, visst, men med sin drygt tio minuter långa berättelse över Lavalles melankoliska men varma ljudlandskap, lever den också upp till vad den lovar. Ett värdigt slut på en lika storslagen som detaljerad resa, som ibland må bli monoton, men på det stora hela är så överväldigande att den lämnar mig stum av förundran.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

MBV – ett försök till en recension

My Bloody Valentine - MBV

Någonstans uppskattar jag tanken att de bara fortsätter låta som bandet My Bloody Valentine, inte som genrepionjärerna som ska ta shoegazegenren vidare in i 10-talet. Men med det följer också ett krav på minst lika bra låtmaterial som på tidigare skivor i allmänhet, och Loveless i synnerhet.

Nu är det kanske tidigt att uttala sig, den här typen av musik kan ta lite tid ibland. Låtarna behöver sätta sig, produktionen sjunka in. Men mitt minne av första intrycken av Loveless – jag tror jag var 17 när jag hörde den – är ändå att jag tyckte det fanns flera bra melodier. Plus att en låt var helt vansinnig, lika skrämmande som vacker som sorglig. Efter första vändan med MBV kunde jag knappt minnas någonting av musiken. Nu efter andra och tredje intrycket känner jag ändå lite för ”In Another Way”. Och ”She Found Now” kunde varit ett mysigt spår från Honey Power-EP:n. Kanske får jag ytterligare några favoriter om några dagar. Och kanske blir det också med tiden lättare att frigöra sig från jämförelserna med bandets tidigare skivor.

Men ändå. En låt som ”Nothing Is”, vad tillför den? Simpel riffmusik, förklädd till något slags försök att skapa extas. Och om ”She Found Now” låter som något i klass med Honey Power (alltså något sämre än Loveless), så kan de flesta andra låtar snarare klassas som outtakes från sagda EP. Gitarrerna är maffiga, men vi har hört dem förut, och musiken liksom bara fortsätter, lunkar på. Det är högljutt förvisso, men fortfarande bara lunk. ”Is This and Yes” avviker lite från resten av materialet, men känns mest som ett misslyckat försök att återskapa stämningen från Kevin Shields instrumentala Lost in Translation-stycken.

Avslutande ”Wonder 2” erbjuder i alla fall något nytt. Någonting obeskrivligt, rentav. Skenande jetplan, hysteriska trummaskiner, en pumpande orgel. Och mitt i alltihop utkristalliserar sig långsamt en mjuk poplåt. Innan något som låter som vilda blåsinstrument tar över. Eller är det gitarrer? Eller bara flygplanen igen? Ljuden snurrar runt i huvudet på mig. Soundet är, om möjligt, ännu vildare och galnare än på ”To Here Knows When”. Men jag saknar ändå de vackra inslagen. ”Wonder 2” känns lite som att befinna sig i en bombattack, eller kanske på ett vältrafikerat flygfält utan hörselskydd en tidig sommarkväll. ”To Here Knows When” målar upp mer blandade bilder – känslan av att stå framför en enorm eldsvåda mixas med någonting nästan euforiskt. Eller för att använda ett lite mer kristet bildspråk (vilket jag i och för sig inte gillar, men låt gå för den här gången), som att konfronteras med pärleporten och ingången till helvetet på samma gång.

Jag hoppas att Kevin Shields jobbar vidare i studion, att My Bloody Valentine fortsätter spela ihop, och att de inte alltid behöver leva i skuggan av Loveless. Men just nu kan jag bara tänka på det rosa omslaget, på den klassiska oväsenspopen, på allt som M B V inte är. För här finns inget som når upp till ”To Here Knows When” eller ”Soon”,  inte till ”Only Shallow” eller ”When You Sleep”, knappt ens till ”Loomer”.

2 kommentarer

Filed under Musik

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Veronica Falls - Waiting for Something to Happen (2013)Ah, det andra albumet, finns det något bättre? Den moderna pophistorien är full av debuter som hyllats sönder och samman, men lagom till skiva nummer två brukar hajpen ha lagt sig. Bandet blir ett i mängden. Och när de sedan försvunnit, och några musikjournalister får för sig att sammanfatta arvet från dem, då är det återigen debuten som tas upp. Men om fansen tillfrågas, då kan man slå sig i backen på att det inte är första, utan andra, albumet som älskas mest.

Det finns förstås undantag – kanske är det ett band som svänger 180 grader med varje släpp, kanske har de inte tillräckligt med talang för mer än en skiva. Eller så är de late bloomers, och blir inte riktigt bra förrän med fjärde, femte fullängdaren. Men det är inte såna jag pratar om nu, utan de som anländer som bombnedslag, med låtar som är nästintill perfekta redan från början. Band som är så starka, har så mycket självförtroende, att de skriver, spelar in och släpper uppföljaren av bara farten. Ni vet vilka verk jag pratar om. Dog Man Star, Morning Glory, Room On Fire, Abstinence, Once We Were Trees, Going Blank Again. Soundet kan ha förändrats lite – förädlats eller förstorats – men konceptet är fortfarande detsamma. Tio (ibland några fler, ibland några färre) låtar som alla är minst lika kraftfulla som de på förstlingsverket.

Waiting for Something to Happen är Veronica Falls andra fullängdare, och den kan utan tvekan sorteras in med ovan nämnda skivor som ett klassiskt frivarv. Storbritanniens finaste kvartett lyckas från start till mål med att återanvända debutens lyckade formel utan att för en sekund kännas upprepande. Det är mer av samma anemiska och slagkraftiga mjukpop med taggiga gitarrer och bitterljuv stämsång. Bara omstöpt i 13 nya låtar. ”Tell Me” börjar som någon gammal R.E.M.-singel från 1984, ”My Heart Beats” doftar av Popsicle och annan shoegazepop anno 1993, och över hela skivan svävar Velvet Undergrounds och Rides andar – men i slutändan låter allt bara som Veronica Falls.

Visst kunde Waiting for Something to Happen varit lite kortare, spår som ”Shooting Star” och ”So Tired” kan man leva med eller utan – de är inte superba, de är inte dåliga. Men oavsett ynka skönhetsfläckar är det häpnadsväckande hur detta fenomenala band kan skriva musik som sätter sig direkt, och ändå har förmågan att växa till sig med varje lyssning. Den första trion låtar är den starkaste inledning jag hört från ett popalbum på många år, och nej, just nu kan inget fan av Veronica Falls föreställa sig något bättre än deras andra album.

Veronica Falls

Waiting for Something to Happen släpps måndag 4:e februari. Missa inte att förbeställa från Rough Trade för att få en bonus-EP med covers på bland andra Dylan och The La’s! Till förra skivan gjorde bandet samma sak, och bjöd på oumbärliga versioner av Eurythmics ”Thorn in My Side” och Roky Ericksons ”Starry Eyes”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Mellon Collie and the Infinite Excesses

Mellon Collie and the Infinite Sadness

När en nyutgåva av en skiva som redan från början innehöll 28 låtar utökas med ytterligare 64 stycken, då kan det väl inte bli annat än för mycket? Njae, inte nödvändigtvis. Jag har ju egentligen inget emot samlingar med demoversioner, outtakes, alternativa tagningar och annat löst material. Så min text om den nya mastodontutgåvan av Smashing Pumpkins klassiska dubbel Mellon Collie and the Infinite Sadness är inte bara ännu en trött harang om att ”det finns en anledning till att de här bonuslåtarna inte togs med på skivan”.

Som tonåring var det få saker som gjorde mig gladare än att hitta nya spännande bootlegs med favoritbanden. På (sedan länge nedlagda) Frizzle Records i Gamla stan fanns det drivor med Pumpkins-boots, ibland var de rena besvikelser – för dåligt ljud, eller liveupptagningar där Billy Corgans röst lät helt outhärdlig – men ett par gånger snubblade jag över rena guldgruvor. Som Acousticollie, vars intima demoversioner av Mellon Collie-låtarna gav mig känslan av att om inte sitta i Billys sovrum och höra honom besvärja sina demoner, så åtminstone ha tryckt örat mot hans sovrumsdörr och tjuvlyssnat. ”Lily (My One and Only)”, ”Ugly”, till och med ”Bullet with Butterfly Wings” lät alla bättre än på skivan – så mycket mer rörande när varken band eller producent backade upp Billys sköra stämma.  Och ”Wishing You Were Real” var en helt ny, tidigare ohörd, pianoballad som gav både gåshud och klumpar i halsen.

Samma fina demosamling är med på Deluxe Edition av Mellon Collie and the Infinite Sadness. Men det är också fyrtioelva andra alternativa versioner av de klassiska låtarna. Och likaså en handfull för mig hittills helt ohörda kompositioner – och om jag inte alltid tycker det finns en anledning till att låtar lämnats utanför en skiva från början, så kan jag åtminstone säga att det finns en anledning till att de inte ens platsat på några bootlegs tidigare… Spår som ”Ascending Guitars”, ”Blast”, ”Fun Time” och ”Knuckles” kommer jag aldrig lyssna på igen – inte för att de är usla, utan bara ofärdiga och ointressanta. Av de tidigare ohörda sångerna är det bara ”Towers of Rabble” och James Ihas ”One and Two” som är av visst intresse. Möjligen också den så kallade ”Nighttime”-versionen av albumets titellåt, men den var ju med redan från början, påhängd på slutet av ”Thru the Eyes of Ruby”.

Mellon Collie and the Infinite Sadness - Reissue

Det tar inte heller slut där. Förutom de 28 låtarna på dubbelalbumet, fanns det ju nästan lika många b-sidor som släpptes officiellt på de efterföljande singlarna (och därefter samlades på singelboxen The Aeroplane Flies High). Både boxen och de enskilda singlarna är ganska svåra att hitta idag, så det finns helt klart ett värde i att samla alltihop i ett och samma paket. Men märkligt nog har inte alla b-sidor tagits med, långt ifrån, och urvalet är dessutom ganska ologiskt. Pärlor som ”Pennies”, ”Rotten Apples” och ”Cherry” finns alla där, men inte ”The Boy”, inte ”…Said Sadly”, inte ”The Last Song”. Och ”Medellia of the Gray Skies”, den vackra visan från Tonight, Tonight-singeln, representeras av en alternativ tagning där Billys röst kraxar mer än vanligt och går över gränsen för vad som är acceptabel falsksång.

Så hur kan man sammanfatta denna smått vansinniga utgåva? Med fem skivor och totalt 92 låtar skulle den kunnat samla alla b-sidor, några demos och de mest intressanta alternativa versionerna. Istället lämnar den mig med känslan av att någonting saknas. Det kan låta absurt med en sådan volym, men så är det. Jag känner inte till detaljerna kring hur boxen tagits fram, men inbillar mig att problemet bottnar i att dagens Billy Corgan inte är vad han brukade vara. Som musiker har hans faiblesse för överdrivna excesser och utdraget dravel helt slagit ut den forna förmågan att balansera med lite popkänsla och bräcklighet. Och då är det väl inte heller rimligt att förvänta sig ett vettigt urval av den karln. Som gammalt fan får jag ändå glädjas åt att allt det här materialet tagits fram. Skulle de där 64 bonusspåren bara varit 25, hade jag kanske aldrig fått höra de allra mest sällsynta guldkornen.

Mellon Collie and the Infinite Sadness - 2012 box

(Men okej, för sakens skull. Här är de 25 låtar jag hade valt till ”extramaterialet”, om jag fick bestämma. Har du inte hört dessa, så se till att göra det! De flesta av dem finns inte på Spotify, men garanterat på flera nedladdningssajter – om du nu inte vill köpa hela boxen.)

1. …Said Sadly
2. The Boy
3. Cherry
4. Believe
5. Pennies
6. Rotten Apples
7. Jupiter’s Lament
8. Medellia of the Grey Skies
9. Blank
10. Tonite Reprise
11. The Last Song
12. A Night Like This
13. Dreaming
14. Tonight, Tonight (Strings Alone Mix)
15. Methusela (Sadlands Demo)
16. Autumn Nocturne (Sadlands Demo)
17. Ugly (Sadlands Demo)
18. Lily (My One And Only) (Sadlands Demo)
19. Bullet With Butterfly Wings (Sadlands Demo)
20. Mellon Collie And The Infinite Sadness (Nighttime Version 1)
21. Galapagos (Sadlands Demo)
22. Eye (Soundworks Demo)
23. One And Two
24. Wishing You Were Real (Home Demo)
25. Infinite Sadness

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – Berns 20121107

Som konserter med favoritband ofta kan göra, börjar Beach House på Berns lite trevande. Förväntningarna hos publiken är enorma, och det är idel bra låtar, säkert framförda. Men det lyfter inte. Kanske är det för att bandet får för mycket på köpet utan att anstränga sig. Varje liten gitarrpedal är exakt finjusterad, keyboarden har rätt inställningar, och även om de har en riktig trummis, så är det också en hel del förinspelade beats. Victoria Legrands röst är förvisso häpnadsväckande stark, men precis som allt det andra låter den väldigt mycket som på skiva.

Beach House på Berns i Stockholm 20121107

För varje låt växer dock musiken en smula, trumslagen känns starkare, gitarrslingorna glimrar vackrare, Legrands stämma imponerar mer och mer, och ungefär en halvtimme in i spelningen känns allting plötsligt helt levande. ”Heart of Chambers” lyfter flera meter över ursprungsversionen på Devotion. Med lite varmare kläder och förfinad fingertoppskänsla rider bandet skickligt vidare på sin låtskatt. ”Zebra”, ”A Walk in the Park”, ”Wishes”. Och slutligen ”Myth”. Herregud! När de sista tonerna av dess majestätiska gitarrsolo klingar ut, skulle det inte göra mig, eller någon annan i lokalen, något om bandet hoppade över extranumren – för nu kan det väl omöjligt bli bättre?

Men till publikens enorma jubel kommer de tillbaka, och även om de inte kan nå över den perfektion som är ”Myth”, lyckas de hålla sig kvar på samma svindlande höjder. ”Turtle Island” är så långsam och ljuvligt melankolisk att man bara vill snyfta, och ”10 Mile Stereo” känns i varje del av kroppen när trummisen dundrar på sina pukor och cymbaler medan Legrands röst ekar över hela Stockholm.

It can’t be gone, we’re still right here
It took so long, can’t say we felt it all
Limbs parallel, we stood so long we fell
Love’s like a pantheon, it carries on forever

När kvällen är slut har förhoppningarna om någonting stort infriats. Beach House, Berns, Stockholm, 7:e november 2012. Utan tvekan ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Veronica Falls på Debaser 16/12

Veronica Falls in Stockholm December 2011

Veronica Falls @ Debaser

I fredags fick jag äntligen se årets bästa band, Veronica Falls, stå på scen. Debaser är vanligtvis Stockholms främsta konsertlokal, med nära till scen och oklanderligt ljud. Men den här gången måste de haft en gammal gubbe som rattat med mixerbordet, det lät för burkigt, för högt och alldeles för dovt. Att stället också, kvällen till ära, fyllts av gymnasieelever som visade upp alla sina senaste tokroliga moves under dj-setet, och sedan blev överförfriskade lagom till att Veronica Falls gick på scen, det kunde man nog inte göra så mycket åt. Jag trodde visserligen att folk gick till Debban för att de inte kunde dansa, men men, ställen förändras och publiken förnyas, och 2011 kan inte vara detsamma som 2001, eller ens 2006.

Men ändå. Jag har så gott som aldrig sett någon bli utkastad från stället, och i fredags var det säkert fem stycken som blev det. Tråkigt.

Veronica Falls in Stockholm December 2011

Marion inte helt nöjd med hur basen mullrar

Vad det gäller konserten så infann sig inte magin i början, av förståeliga skäl. Det märktes på bandet att de varken var nöjda med ljudet eller den stora del av publiken som inte kommit för att se dem. Men efter tre, fyra låtar började det arta sig, och efter ytterligare ett par hade ljudet också förbättrats. ”Found Love in a Graveyard” är svår att misslyckas med, och ”Wedding Day” lät alldeles storartad. Bandet låter ungefär som på skiva, bara lite ösigare. De har den där mixen av slarvigt och välspelat som så många indieband jagar, men få lyckas hantera. Allra tydligast blev det på ”Come On Over”, med sitt loja intro som övergår i ren punkexplosion.

Veronica Falls in Stockholm December 2011

”Starry eyes, what can I do, to make you listen?”

Lagom till extranumren var humöret på topp, både hos publik och band, och ”Starry Eyes” lät precis så naivt storögd som den ska. Roxanne och Patrick började prata mer med publiken och på allmän begäran avslutades kvällen med ”Misery”. En utmärkt avslutning, men någonstans fanns ändå känslan kvar av att det kunde blivit så mycket bättre. Kanske en annan gång, på en annan plats.

Lämna en kommentar

Filed under Musik