Tag Archives: Runaway Train

My Life in Music – Have you forgotten 1993

Soul Asylum - Runaway Train (1993)

Det krävs inte mycket för att gilla en låt. En fin textrad, en enkel melodi, kanske ett sound eller en röst. Men ibland händer det att ett stycke musik dyker upp i ditt liv vid precis rätt tillfälle, så att du inte bara faller för det, utan börjar älska det gränslöst. Det blir en tröst, en bästa vän, nästan det enda du tänker på, och när du inte får lyssna på det känner du dig halv.

Första gången en låt drabbade mig på det här sättet var 1993, när jag var tretton år ung. Vi hade tvingats lämna vår gamla villa och flytta in i ett trångt (vi var en stor familj) radhus. Dessutom tyckte min bror det var ett bra tillfälle att skaffa sig en egen lägenhet (det här var alltså på den tiden då unga människor fortfarande kunde köpa bostäder). Det hade han nog rätt i, men som nybliven och osäker tonåring hade jag helst sett att min största förebild stannat under familjens tak ett tag till. Jag hann inte med mer än tre dagar i sjuan innan våra flyttlass gick, och då hade jag redan insett att jag skulle vantrivas med mina nya klasskamrater.

En klar och tydlig gräns hade dragits. Bakom mig låg barndomen, lugn, trygg, och helt utplånad. Framför mig tornade en skrämmande och osäker ungdom upp.

Vid samma tid var det, passande nog, en hitlåt om uppbrott och avsked som spelades obegripligt mycket både i radio och på TV. ”Runaway Train” hette den, och förutom flera rader i texten för mig att identifiera mig med, ackompanjerades den också av en musikvideo med verkliga exempel på barn som slitits bort från sina familjer, antingen av egen maskin eller mot sin vilja. För varje gång jag såg den där videon blev jag mer och mer gripen, särskilt av den sista scenen, där en ond tant stjäl en bebis direkt ur en barnvagn, hoppar in i en bil och sticker. ”Runaway train, never coming back”, den avslutande vemodiga gitarren, och mamman som springer desperat efter bilen. Inte konstigt att det träffade en nerv hos mitt känsliga tonårsjag.

Så fort videon visades på MTV vred jag upp volymen, njöt av musiken och förfasades åt scenerna som spelades upp, och inne på mitt 6 kvm lilla rum spelade jag låten om och om igen på en gammal bandspelare. När jag lånat skivan för att spela av den på kassett hade jag till och med skrivit av texten. Om det var för att kunna sjunga med eller bara förstå orden bättre vet jag inte, men pappret låg i alla fall alltid där, under de svarta högtalarna. Och till slut kunde jag texten så bra att jag skulle satt varenda ord, från början till slut, om någon väckt mig mitt i natten och bett mig rabbla den.

It seems no one can help me now
I’m in too deep, there’s no way out

Inom loppet av några månader hade Soul Asylum blivit min inkörsport i det som kallades indie. ”Runaway Train” må ha varit klassisk FM-rock, men bandet kom från samma alternativa Minneapolis-scen som Hüsker Dü och The Replacements, turnerade med The Lemonheads och spelade in soundtrack med Sonic Youth och R.E.M. De där banden öppnade upp en helt ny värld för mig. Men hösten 1993 var allt bara ”Runaway Train”, day and night, earth and sky.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

Tio saker du (kanske) inte visste om Soul Asylum

  • Minneapoliskvartetten släppte sitt första album Say What You Will, Clarence… Karl Sold the Truck 1984.
  • På “Never Really Been” från 1986 års Made to Be Broken sjunger Dave Pirner raderna “And where will you be in 1993? Still sitting in the same chair?”. 1993 skulle de få sin tid i solen med ”Runaway Train” som ett av årets allra största hits.
  • Den inledande halvminuten av ”Cartoon” från 1988 lånade svenska Sator till sin största hit ”I Wanna Go Home”. (Jämför Soul Asylum & Sator.)
  • Efter genombrottet 1993 gjorde de ”en Oasis” – sparkade sin gamla trummis Grant Young till förmån för en mer kompetent och mindre personlig.
  • Pirner var tillsammans med en annan Minnesotare, Winona Ryder, under 1993 och 1994. Det är också anledningen till att han dyker upp i slackerklassikern Reality Bites.
  • De är ett av regissören Kevin Smiths favoritband. I eftertexterna till Chasing Amy hörs ”We 3”, en betydligt bättre skildring av ett triangeldrama än Smiths klåpiga film.
  • På välgörenhetsskivan Sweet Relief: A Benefit for Victoria Williams gör de en underbar version av Williams ”Summer of Drugs” med bland andra Evan Dando på kör.
  • Pirner kan, förutom att sköta sång och gitarr, också spela trummor, piano, saxofon och trumpet. Här hinner han blåsa några strofer av ”Silly Love Songs” på Letterman innan Paul Shaffer tar trumpeten ifrån honom (en märklig incident som jag först många år senare förstod berodde på pengarna det kostar att spela McCartney-låtar i tv).
  • Gitarristen Dan Murphy ingick i kollektivet Golden Smog tillsammans med medlemmar från Jayhawks, The Replacements och Wilco.
  • Basisten och originalmedlemmen Karl Mueller drabbades av strupcancer 2004. Senare samma år anordnade bandet en konsert i hemstaden Minneapolis, där också lokala kollegorna Paul Westerberg (Replacements) och Bob Mould och Grant Hart (Hüsker Dü) uppträdde, som drog in över 50 000 dollar. Mueller fick behandling och mådde till en början bättre, men blev sedan snabbt sämre igen, och sommaren 2005, innan han ens hunnit fylla 42, avled han i sitt hem. Skänk honom en tanke nästa gång du hör den lilla basgången efter första refrängen i ”Runaway Train”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik