Tag Archives: Singer-songwriter

Vashti Bunyan – En svala gör en vår

Filip tipsar om ett obskyrt och alldeles jättefint brittiskt folkalbum från mitten av 70-talet på This Is Pop?. Just Others heter bandet, och precis som bloggförfattaren säger är låten ”Close Your Eyes to the Sun” ett perfekt soundtrack till den långsamt antågande våren.

Vashti Bunyan - Just Another Diamond Day

Vashti Bunyans gamla Just Another Diamond Day var en gång i tiden ett nästan lika obskyrt album från samma decennium och genre. Under 00-talet fick hon lyckligtvis ett uppsving med en ny skiva och samarbete med Devendra Banhart – inte ett år för sent. Hennes musik svävar fram med vinden, lika viskande och mjuk som någonsin Nick Drakes. Hon delade också producent, Joe Boyd, med den bortgångne singer-songwritern, och precis som på hans första två album är det Robert Kirby som står för de vackra stråkarrangemangen på Just Another Diamond Day. Bunyans musik saknar dock lite av Drakes vemod, den är luftigare, lättare och mer hoppfull – och just därför så otroligt vacker på en mild och ljus vårdag.

Kanske allra vackrast är ”Swallow Song”, med sin försiktigt plockande gitarr, himmelska stråkar, och Bunyans ljusa röst, sjungandes den ljuvaste av melodier.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Leonard Cohen – Nancy (live)

Eftersom det inte går att få nog av Leonard Cohen, kommer här lite mer. Den här gången han själv, i egen hög person, och en stämningsfull liveversion av ”Seems So Long Ago, Nancy” från Live Songs. Riktigt vem låten handlar om verkar oklart, vanligtvis sägs det att huvudpersonen är en Nancy från Montreal som 1961 tog sitt liv efter att hennes familj tvingat henne adoptera bort sin son, men Cohen har vid senare tillfällen påstått att den bara handlar om en kvinna han någon gång mött. Jag ger inte alltid så mycket för upphovsmännens berättelser om sina egna verk, och nog känns den förra historien närmare texten. Men själv brukar jag tänka på Nancy Priddy, en folksångerska som körade på Cohens första skiva och släppte sitt (såvitt jag vet) enda album You’ve Come This Way Before 1968. Hon är kanske mer känd som mamma till Christina Applegate (ni vet, Kelly i 90-talets flaggskepp på TV3/världens mest deprimerande serie), men vänner av 60-talsfolk kan kolla upp nämnda skiva (och då särskilt de två sista, icke namngivna låtarna).

Så, i alla fall, här är först liveversionen av ”Nancy”, följd av en annan Nancy. Thank you and good night!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten the 60s – Lucka 6

Nick Drake är kanske inget namn som brukar förknippas med 60-talet, det ligger närmare till hands att placera honom bland alla folksångare från nästföljande decennium. Men första skivan (av de tre han hann släppa) kom faktiskt hösten 1969, och var på många sätt en logisk följd av dåtida singer-songwriters vilja att vårda och utveckla arvet från äldre akustiska uttryck, med namn som Bert Jansch, Leo Kottke och Fairport Convention (de sistnämnda umgicks också en del med Drake och spelade på hans första två skivor).

Det som höjer Nick miltals över dessa och alla andra relaterade namn, är att han i mångt och mycket utgick från samma punkt som dem – han gillade Beatles, gammal blues och Bert Jansch själv  – men lyckades skapa ett helt eget och tidlöst uttryck. Och jag kan inte nog uttrycka min oändliga kärlek till och respekt för detta uttryck. Han var helt enkelt ett snille som levde, och musicerade, bortom tid och rum. Och även om ingen av mina absoluta favoritlåtar återfinns på debuten Five Leaves Left, så finns där tillräckligt med bra material för att sopa banan med samtliga samtida konkurrenter.

Jag skulle kunna nämna en rad anledningar till valet av just ”Fruit Tree”, men idag nöjer jag mig med att säga att den målar så vackra bilder – av det där klassiska engelska landskapet, med de daggvåta gröna kullarna, och Nick som sitter under en gammal ek och spelar sin egensinniga musik.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

Tim Hardin on a Sunday night

Lite Tim Hardin är ju alltid trevligt på söndagskvällen. I den salige singer-songwriterns repertoar sticker ”It’ll Never Happen Again” ut som en av de allra vackraste/sorgligaste låtarna. Med all sannolikhet är det också den som Tindersticks lyssnat mest på.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Vila i frid, Bert

Bert Jansch

Idag tar vi farväl av Bert Jansch, en av de finaste folksångare och gitarrister vi skådat, som lämnade världen i lungcancer. Han var en förebild för så gott som alla unga allvarliga män med gitarrer på 60- och 70-talet. Nick Drake, Neil Young, Paul Simon – alla stod de i skuld till den gode engelsmannen, och med andra ord finns det inte en enda modern singer-songwriter som inte, direkt eller indirekt, influerats av honom. Dessutom var Johnny Marr ett stort fan, vilket hörs i hans oefterhärmeliga jangelversion av folksångarnas gitarrspel.

Jansch har spelat in mängder av album, både solo och med bandet Pentangle, men är det ett enskilt verk han kommer kommas ihåg för, så är det ”Needle of Death”. En liten visa på tre minuter med underbart gitarrplock och den sorgligaste texten över den vackraste av melodier.

When sadness fills your heart
And sorrow hides the longing to be free
When things go wrong each day

Ett par sorgligare och mer avväpnande öppningsrader har knappt skrivits. Tack för att du författade dem, och tusen andra vackra ord, Bert.

När Neil Young var som mest deprimerad, en bit in på 70-talet, lånade han både ackord och melodi från ”Needle” till den ringlande, vindlande vackra ”Ambulance Blues”:

1 kommentar

Filed under Musik

Mer höst: Nicolas and the Iceni – Summer’s End

Ingen musikgenre är så svår att sticka ut i som den vi kallar singer-songwriter. Namnet skulle ju kunna betyda vad som helst, men i 99 fall av 100 är det en akustisk gitarr och en personlig, men försiktig röst, som sjunger personliga, men försiktiga texter. Ibland tar rösten lite mer plats, ibland fyller några andra instrument ut ljudbilden. Tidigare kunde det vara piano eller stråkar, och ett munspel förstås, idag är det lika vanligt med en synth, eller bara lite elektroniskt blippande. Men oavsett vilket, så låter det mesta väldigt snarlikt. Det kan vara en kvinna eller en man som sjunger, de kan slå hårt eller plocka försiktigt på gitarren, men de lyckas sällan ta sig ut ur sitt lilla fack.

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni ligger farligt nära gränsen till generisk singer-songwriter, men jag uppskattar deras klassiskt engelska folksound, det hörs i både gitarrspel och övrig instrumentering att de lyssnat mycket på Nick Drake och gänget kring Fairport Convention. Men jag vet inte, kanske är det bara den mysigt melankoliska videon till ”Summer’s End” som lurar mig att tro att de är mer speciella än vad de egentligen är. I en genre där det är nästintill omöjligt att göra någonting originellt krävs det ibland något visuellt för att märkas. Och det har i alla fall Nicolas and the Iceni tagit tillvara på, dessutom med perfekt timing, när hösten definitivt är här och sommaren ett minne blott. Debutskivan, Narrow Road to the Deep North, släpptes i våras på Holyground, för den som vill höra mer. Själv väntar jag mest på nästa video.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor