Tag Archives: Skivor 2012

Cats on Fire – All Blackshirts to Me

Cats on Fire - All Blackshirts to Me (2012)

Finland’s Finest Burning Hearts gjorde med Extinctions en av fjolårets bästa skivor. Men vad jag helt missade var att kollegorna i Cats on Fire med All Blackshirts to Me gjorde detsamma. Det är över tio år sedan Österbottenbandet bildades och fem sedan de släppte sin 80-talsinspirerade debut, och jag har aldrig riktigt höjt på ögonbrynen åt någon av deras låtar. Men nu har jag insett att de med senaste skivan tagit ett par gigantiska kliv upp på kvalitetsstegen. Var och varannan låt känns ju som en potentiell hit, och där finns tre otroliga verk som till och med passerar Go-Betweens och når rena Smiths-höjder. Lyssna bara på makalösa ”My Sense of Pride”. Tempot är framåtlutat, en ekande elgitarr spelar den vemodiga melodin och Mattias Björkas låter som en nerbruten anti-hjälte i någon bortglömd skotsk poporkester. Han liksom slingrar sig runt orden, de skamsna, sorgsna orden.

Lash me with your leather
I’ve made a fool of myself

Nothing is shaking and I
Want to have my job back
This time my sense of pride
Won’t stand in the way
I’ve lost that long ago

Sättet som han fraserar den där sista raden gör mig alldeles vimmelkantig. Precis som den bästa popmusiken ska göra, känns den lätt som en fjäder men träffar rakt i magen, hårt. Det gör även ”The Sea Within You”, en midtempo-komposition med en mjukt plockande akustisk gitarr, tassande trummor och återigen en magnifik melodi, perfekt levererad av Mattias – när han under refrängen glider upp i registret från versens låga toner är det ren popmagi.

Och så ”1914 and Beyond”, protestvisa, pianoballad, domedagsprofetia, kalla den vad ni vill. Pianot är svårmodigt och lekfullt och får mig att tänka på Vapnets allra finaste stunder. Och precis som nämnda jämtländska band har Cats on Fire en lika klarsynt och uppgiven syn på det omänskliga i vårt bankägda samhälle.

Greece, don’t pay your debts, don’t bother with the debts
Iceland, go on and cover us in ashes
Look at how the gross misdeeds of a few is entertainment for you

Det finns fler minnesvärda låtar på All Blackshirts to Me, “Smash It to Pieces” och “Well Well What Do You Know” är några, men det är dessa tre mästerverk som verkligen får mig att älska det här bandet. De må låta som 1985, men de berör här och nu. Gör världen en tjänst och berätta om Cats on Fire, den behöver dem.

Missa inte heller Vasas flora och fauna, sångaren Mattias och keyboardisten Iiris andra band, och deras lika melankoliska som oumbärliga låt ”Di tror int när jag säger”.

1 kommentar

Filed under Musik

Echo Lake – Wild Peace

Echo Lake

Herregud, kan ett band råka ut för något värre än Echo Lake? Veckan som gick skulle bli den största i medlemmarnas liv, med släppet av debutalbumet Wild Peace, men istället grusades glädjen totalt av att trummisen Pete Hayes avled. Han blev inte mer än 25 år ung, och att döma av vad gitarristen Thom Hill skriver på bandets hemsida, var det efter en längre tids sjukdom.

Fruktansvärt tragiskt, men jag hoppas verkligen att det inte får stå i vägen för den fina drömpop som gömmer sig på Echo Lakes första fullängdare. Tänk dig att någon gammal The Sundays-låt korsats med Real Estates ”Green Aisles” och sedan skickats rakt ut i rymden, med Kevin Shields som pilot, så vet du ungefär vad du kan vänta dig. Låter det flummigt? Lyssna på ”Another Day” eller ”Last Song of the Year”, så förstår du vad jag menar.

Vila i frid, Pete, nöjd med att ha gett Wild Peace den energi som behövdes för att lyfta albumet över hundra andra shoegazeband och rätt upp på stjärnhimlen!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – om Bloom & Myth

Vårkväll, tidig april, jag har haft körkort i knappt två månader, men det här är vår första riktiga biltur. E4:an norrut. Det har börjat skymma, stereon spelar en hembränd CD med moderna klassiker. ”Like Dylan in the Movies”, ”The Sweetest Thing”, ”Heaven Knows I’m Miserable Now”. Men så dyker något obekant upp.

Ett inledande tickande, som en digital koklocka. Och så några glittrande ljud, gitarrer och synthar, tror jag.

– Vad är det här? frågar du mig.

– Jag vet inte, svarar jag och undrar hur någonting okänt kan ha råkat slinka med på skivan.

Vi hinner fundera någon sekund, sedan drar musiken igång, trummorna startar och en fint mörk röst sjunger de första raderna.

– Beach House, säger vi i munnen på varandra.

Förstås. Den nya singeln, vi vet båda vilken det är, inget annat band låter ju så här. Men sedan sitter vi tysta, lyssnar i ren andakt.

– Shit, vad bra den är! tänker jag, och rent instinktivt vet jag att du tycker likadant.

När den sista refrängen tonar ut, efter fyra minuter, och det storslagna gitarrsolot tar vid, är det så fint att jag aldrig vill lämna den här bilen, det här ögonblicket. På en öde motorväg, i aprilsolnedgången, ensam med mitt livs kärlek, är ”Myth” den vackraste musik jag någonsin hört.

Och när de sista tonerna klingar ut säger du precis vad jag tänker:

– Spela den igen!

(Albumet, som nu äntligen släppts, har inte fått några översvallande recensioner i landets stora tidningar. Aftonbladet, DN, Nöjesguiden och SvD, alla delar de ut medelbetyg. Men tro inte på såna slentrianomdömen, Bloom är mycket mer än bara den fina ljudmatta de trötta recensenterna tjatar om. Från början till slut låter skivan verkligen som godis för öronen, men minst lika mycket för duons låtskrivande som deras känsla för produktion. Även om övriga låtar kanske inte når upp till samma nivåer som ”Myth”, är de långt mer än bara en fin och glättig yta.)

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Ny singel med Veronica Falls

Här finns Veronica Falls video till nya singeln ”My Heart Beats” att beskåda. Skulle nog inte säga att det är en av deras bästa låtar, men de håller ju alltid hög standard, så det kanske inte säger så mycket. Videon doftar tidigt 90-tal i allmänhet och My Bloody Valentine i synnerhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka på ”How Come We”, ett trevligt albumspår från Popsicles gamla klassiska Lacquer.

Jag tror låten kommer växa med några lyssningar, och jag är säker på att nästa album från Veronica Falls kommer vara helt magnifikt. Det är bara ett par månader sedan debuten släpptes, men jag längtar redan efter mer…

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Beach House – Myth

Missa inte den nya Beach House-låten ”Myth”, som kan avnjutas på bandets egna hemsida! Syntharna är lika hypnotiska, beatet lika släpigt, och Victoria Legrands röst lika … ähum … grandios, som vanligt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Eux Autres – Sun is Sunk

Eux Autres - Sun is Sunk EP

Dags att slå på stora trumman, eller åtminstone den lilla snärtiga virveltrumman, för nu är nya EP:n med Eux Autres ute, både som olika sorters plastbitar i butik och ettor och nollor i cyberrymden. Och oavsett format så gör den sitt jobb, Sun is Sunk innehåller sex låtar, varav åtminstone hälften är riktigt slagkraftiga. ”Right Again” och ”Ring Out” är garagepoprökare av klassiskt Eux Autres-snitt och ”Call It Off” är en och halv minuts avskedssång med den udda kombon Bo Diddley-trummor och försiktigt pianoklink. Allra finast är dock ”Home Tonight”, tror till och med jag vågar kalla den årets hittills bästa poplåt, tillsammans med Allo Darlin’s ”Capricornia”. Det är bara att konstatera, syskonen Larimer har gjort det igen, enda frågetecknet är när de tänker leta sig till Sverige. Jag väntar med spänning.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Dröm vidare – Allo Darlin’ Capricornia

Capricornia - Allo Darlin'

Allo Darlin’ är tillbaka med nya singeln ”Capricornia”, från ett nytt album som förhoppningsvis dyker upp senare i år. Det är precis lika bedårande och kärleksfull pop som på debutalbumet, bara lite mer bombastisk. 12-strängad akustisk istället för ukulele, elgitarrslingor som gnistrar lite mer, och trummor som dundrar lite högre. Med det sagt handlar det knappast om någon arenarock, Allo Darlin’ är för alltid rotade i sin twee-grund och det kan varken nya produktionsknep eller framgångar ändra på.

Om inte annat framgick det tydligt när jag förra helgen hade lyckan att få se bandet på London Popfest. De är fortfarande den sortens anspråkslösa popgäng som gläds åt varje liten applåd, som ler brett varje gång gitarristen lyckas sätta ett inte-alltför-avancerat-solo, som snubblar vid sidan av scenen och råkar knocka varandra med sina instrument. Samtidigt är de imponerande samspelta och Elizabeth Morris röst är ännu starkare live än på skiva. Alltså precis den sortens kombination av amatörism, spelglädje och talang som jag älskar. Gamla favoriter som ”My Heart is a Drummer”, ”Dreaming” och ”The Polaroid Song” låter alla förträffliga, och om nämnda ”Capricornia” känns storslagen i studioversion är det inget mot den fantastiska månresa den förvandlas till på en liten klubbscen mitt i världens eviga pophuvudstad.

De första ringande ackorden är nedräkningen och Elizabeths underbara stämma är bränslet som lyfter hela farkosten. När hela alltet är igång, och trummor och bas går för fullt, tittar alla medpassagerare förundrat ner på jorden. ”I keep having these dreams” går allsågen. Och sedan den avslutande, frenetiska månlandningen, med Mikey som bara dunkar på trummorna, Bill som matar på basen, och Pauls gitarr som fullkomligt exploderar i välljud, medan Elizabeth bara studsar extatiskt upp och ner.

När allt är över är hela publiken bara ett enda stort dunkande hjärta. Hur vi tog oss ner på jorden igen vet jag inte, men här sitter jag nu, fånleendes under den vackra stjärnhimlen.

2 kommentarer

Filed under Musik