Tag Archives: The Byrds

Have you forgotten the 60s – Lucka 19

Det kan ju verka lite märkligt att utse en David Crosby-komposition till The Byrds bästa låt. Men Roger McGuinn i all ära, det är faktiskt inte som låtskrivare det kaliforniska bandet går till historien. ”My Back Pages”, ”Wild Mountain Thyme” och ”Goin’ Back” är alla fantastiskt framförda och arrangerade, men det är inte deras egna låtar. Nä, det är snarare soundet som gör dem förtjänta av sin plats i historieböckerna. När The Byrds var som bäst lät de perfekt.

Lyssna på ”Lady Friend”. Gitarrerna klingar så förbannat snyggt, basen har en otrolig udd, och stämsången slår banne mig både Beatles och Beach Boys på fingrarna, särskilt med det underbara eko Crosby lagt på i studion. Dylan beskrev lätet av Blonde on Blonde som ”that thin, that wild mercury sound, it’s metallic and bright gold”. Jag har inte hört något likande citat om The Byrds, men om Dylan var guld så var de unga kalifornierna åtminstone silver, och någonstans därute finns säkert en lika poetisk och träffande beskrivning av dem.

Märkligt nog blev ”Lady Friend” inte någon större hit på 60-talet, och brukar inte heller nämnas när rockhistorikerna pratar om The Byrds. Den kom som singel under sommaren 1967, ett par månader efter Younger Than Yesterday, men fick aldrig vara med på något album, när The Notorious Byrd Brothers släpptes ett halvår senare hade Crosby hunnit sparkas ur bandet. Idag har den dock fått lite av kultstatus, dels för att det kom att bli Crosbys svanesång i bandet, men också för att den uppskattas av senkomna lyssnare, som färgats av shoegazen. För alla fans av ”Like a Daydream”, ”Star Sign” och ”Alison” är ”Lady Friend” 60-talets bästa poplåt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

Topp 10 Dylan-covers

Vad passar väl bättre dagen efter 70-åringens födelsedag än en topplista med de tio bästa coverversionerna av hans låtar? Hans musikaliska arv är förstås enormt, alldeles för vitt för att kunna sammanfatta med ett ynka blogginlägg, men som jag sagt förr är ju de bästa tolkningarna inte de som bara härmar originalet. Så nedan följer tio framföranden som alla utnyttjar Dylans fantastiska idéer, men formar dem på sitt eget sätt – allt från spännande och svängigt till vackert och vemodigt.

Och eftersom jag har kommentarer räknar jag ner den här gången.

10. Nico – ”I’ll Keep It With Mine” (1967)

Dylancovers - Nico

Nico

Det ska kanske inte kallas en cover om man ”erbjudits” låten av upphovsmannen, vilket Nico blev till inspelningen av sin Chelsea Girl. Men Dylan hade faktiskt redan förevigat låten under både Bringing It All Back Home– och Blonde on Blonde-sessionerna. Och nu gör jag inte heller denna lista för att märka ord, utan för att hylla bra musik. Så. ”I’ll Keep It With Mine” innehåller några klassiska formuleringar som passar Nicos okonventionella sångstil perfekt.

I can’t help it if you think I am odd,
If I say I’m loving you not for what you are,
but for what you’re not

Det är också en av många rader som Håkan Hellström lånat av den gamle låtskrivaren.

9. Sholi – ”It’s All Over Now, Baby Blue” (2010)

Dylancovers - Sholi

Sholi

Om Sholi vet jag ärligt talat inte mycket mer än att de kommer från Kalifornien och låter därefter, det vill säga grumligt och psykedeliskt men ändå melodiskt. Och sångaren Payam Bavafa har någonting i sin röst som ibland påminner om Morrisseys när han når de lägre registren. Deras stämningsfulla version av ”It’s All Over Now, Baby Blue” är tagen från en till 75% meningslös hyllningsskiva till Bringing It All Back Home med diverse moderna indieartister (Peter Morén, J. Tillman, The Morning Benders m fl) som alla underpresterar. Kul då att det är ett okänt band som sticker ut. De är inte de första Dylan-uttolkarna att sakta ner tempot och addera en cello, men de slår an en ton någonstans mittemellan vemod och flum som passar den mystiska avskedslåten perfekt.

8. Stephen Malkmus & Lee Ranaldo – ”Can’t Leave Her Behind” (2007)

Dylancovers - Stephen Malkmus & Lee Ranaldo

Lee Ranaldo & Stephen Malkmus

Om det är en sport att spela in covers på okända Dylan-inspelningar, så tar Malkmus & Ranaldo definitivt förstapriset. Originalet, om man nu kan kalla den för det, spelades in på ett hotellrum i Glasgow under världsturnén 1966 och förevigades på den obskyra dokumentären Eat the Document. Men låten är inte färdig, i filmen ser vi Bob och hans kompgitarrist Robbie Robertson (från The Band) traggla med både ackord och låtstruktur. Andra delar av låten finns under olika namn på diverse bootlegs från samma period. Stephen Malkmus (tidigare sångare i Pavement, numera soloartist) och Lee Ranaldo (gitarrist i Sonic Youth) har försökt lägga ihop de olika pusselbitarna och skapat en hel låt. Det är inte riktigt det mästerverk som Dylan och hans band kunde skapat om de gått in i en studio innan motorcykelincidenten (en återkommande dagdröm bland Dylanologer!), men Malkmus och Ranaldo har ändå fått ihop en trevlig liten komposition på knappa två minuter som verkligen doftar Blonde on Blonde.

7. Sandie Shaw – ”Lay Lady Lay” (1969)

Dylancovers - Sandie Shaw

Sandie Shaw

Det är visserligen synd att Sandie inte sjöng ”Lay Man Lay istället, men det är ändå en riktigt fin version hon gör av Dylans sängkammarvisa. Den finns på hennes femte album, det ganska okända Reviewing the Situation. Det var det första hon producerade själv och innehöll också lite tuffare låtar än hennes tidigare skivor. Ett inte alltid helt lyckat drag, personligen föredrar jag hennes äldre poplåtar framför tolkningarna av ”Sympathy for the Devil” (Stones) och ”Your Time is Gonna Come” (Zeppelin), men på ”Lay Lady Lay” får hon till en perfekt blandning av det tidiga 60-talets sötma och den råhet som kännetecknade slutet av decenniet.

6. George Harrison – ”If Not for You” (1970)

Dylancovers - George Harrison

Dylan & Harrison

Den unge Beatles-gitarristen var alltid ett stort fan av Dylan, och under inspelningen av New Morning fick han nöjet att bjudas in till studion av sin gamle idol. Han medverkade på både en och två låtar, däribland ”If Not for You”, men till slut var det en George-lös version som hamnade på den färdiga skivan. Det gör dock inte så mycket, för Harrison tog med sig låten och gjorde en egen sprudlande tolkning på sin solodebut All Things Must Pass.

5. Mojave 3 – ”Girl From the North Country” (2000)

Dylancovers - Mojave 3

Mojave 3

På sitt tredje album hade Mojave 3 lämnat sin långsamma, akustiska shoegaze bakom sig och börjat spela klassisk kristallklar rock med tydliga influenser från Blonde on Blonde, men när de på b-sidan till ”Return to Sender” valde att hylla sin förebild blev det ironiskt nog med en återgång till det gamla soundet. Med utgångspunkt i Dylans omtolkning från countryalbumet Nashville Skyline, har de skapat en ljuvligt sömnig version av den nostalgiska kärlekssången.

4. Jim James & Calexico – ”Goin’ to Acapulco” (2007)

Dylancovers - Jim James & Calexico

Jim James & Calexico

”Goin’ to Acapulco” är knappast en av Dylans mest älskade låtar, men My Morning Jacket-sångaren Jim James och Arizona’s finest Calexico visar att den var en oslipad diamant. James har en makalös röst, och i kombination med det tjusiga blåset lyckas han verkligen skapa känslan av att vara utarbetad och med hela sitt trötta hjärta längta efter en semester. ”Going to Acapulco, gonna have som fun.”

3. The Byrds – ”My Back Pages” (1967)

Dylancovers - The Byrds

The Byrds

Kaliforniens stolthet The Byrds lyckades inte alltid med att sätta Dylans texter i rätt sammanhang, men de hade en enastående förmåga att hitta det melodiska i hans kompositioner. ”My Back Pages”, en vals från Bobs sista helakustiska, men första surrealistiska skiva, gjorde de om till rak fyrtakt och vips, så var det en av 60-talets bästa poplåtar, komplett med ringande 12-strängade gitarrer och snygg stämsång.

2. Sonic Youth – ”I’m Not There” (2007)

Dylancovers - Sonic Youth

Sonic Youth

En av de allra hemligaste låtarna, från en av 1900-talets hemligaste artister, gav namn till Todd Haynes spektakulära filmatisering av dennes liv. Texten är svårtydd, den går mest i cirklar kring den centrala meningen ”I’m not there, I’m gone”, och skulle kunna framföras på många sätt. I händerna på Sonic Youth kan en låt också förvandlas till nästan vad som helst, men de har tillräckligt med respekt för att hålla sig trogna Dylans originalinspelning (som återfinns på diverse bootlegs med outtakes från The Basement Tapes-sessionerna). Det släpiga tempot är intakt, Thurston Moores röst låter mäktigt mörk i verserna och bräckligt ljus i refrängerna, och soundet är skitigt på ett sätt som låter eget men samtidigt förvaltar arvet från Dylans legendariskt högljudda världsturné från 1966.

1. M Hederos & M Hellberg – ”You’re a Big Girl Now” (2000)

Dylancovers - M Hederos & M Hellberg

M Hederos & M Hellberg

Blood on the Tracks är Dylans mest sorgsna och bittra album och av dess tio spår är ”You’re a Big Girl Now” det allra mest sorgsna. Pophistorien är full av göra-slut-låtar, men få är i samma klass som denna. Dylan själv har alltid dementerat att skivan skulle handla om slutet på hans äktenskap med Sara ‘Sad Eyed’ Lowndes, men man behöver inte höra många textrader för att fatta vad det handlar om. Just därför har det varit ont om tolkningar av ”Blood”-låtarna, de är helt enkelt för personliga att ta sig an. Men alla tiders finaste svenska coverartister (Weeping Willows får ursäkta) M Hederos & M Hellberg, hade mod nog att spela in den.

Love is so simple,
to quote a phrase
You’ve known it all the time,
I’m learning it these days

De strippar låten på all onödig utsmyckning, endast det grundläggande, det finaste, finns kvar. Martin Hederos melodiösa piano och Mattias Hellbergs rökiga röst som melankoliskt sammanfattar perioden efter det kraschade förhållandet. Och så munspelet, det underbara munspelet, som bara gråter ut tonerna. Sorgsna kärleksballader, ja, musik överhuvudtaget, blir inte mycket vackrare än så här.

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik