Tag Archives: The Cure

My Life in Music – Have you forgotten 1985

”Like a Virgin”, ”Wake Me Up Before You Go-Go”, ”I Want to Know What Love is”, ”Money for Nothing”, ”Take On Me”, ”We Built This City”, ”The Power of Love”, ”We are the World”, och signaturmelodierna från Miami Vice och Snuten i Hollywood förstås. 1985 har förmodligen årtiondets största hitkavalkad, och jag kommer faktiskt ihåg alla dessa hits från när det begav sig. Men mitt goda långtidsminne i all ära, det finns en helt vanlig förklaring till det, och den förklaringen stavas V-H-S. Ja, ’85 var året vi skaffade video, och så fort SVT visade någon musikvideo tryckte vi på REC. Sedan satt vi där och tittade på de små konstverken, om och om igen, oavsett om vi gillade dem eller ej.

Idag lyssnar jag inte på någon av nämna låtar, men någonstans på de där videokassetterna, mitt bland alla powerballader, blonderade kalufser och slap-basar, gömde sig också ett litet troll med tuperat svart hår och vitmålat ansikte. Han skulle komma att förfölja mig ett tag, blekare och läskigare för varje år, tills han slutligen lindades in i spindelväv och jag knappt vågade titta, för blotta tanken på jättespindeln som måste gömma sig i närheten var för mycket för lilla mig. Jag pratar förstås om Robert Smith och The Cure. ”Lullaby” heter spindellåten från 1989, men redan fyra år tidigare förevigades ”In Between Days” på en av våra videokassetter.

The Cure skulle hela tiden finnas i mitt medvetande under uppväxten, men till en början mest som någonting lite skrämmande, som dessutom gillades av de där på skolan som såg lika läskiga ut som trollet själv. När jag sedan i högstadiet upptäckte indiepopen och dess blandning av finstämt och skevt, insåg jag att man inte behövde vara gothare för att uppskatta Robert Smiths talanger. Uppenbarligen var det fler som tänkte likadant, oavsett vilken subkultur man bekände sig till, för i gymnasiet skulle de komma att bli bandet som förenade alla oss ”alternativa”. Synthare, gothare, hardcore-veganer, indiepopare, till och med en och annan hårdrockare – alla älskade vi The Cure. Och om det är någon låt som kan sammanfatta varför, så är det ”In Between Days”. Sprittande gitarrer, storslagna synthar, och Smiths desperata röst, sjungandes den tragisk texten till en perfekta popmelodi.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

(I väntan på) The Cure – Wish Deluxe Edition

Wish - The Cure

Det ryktas om att deluxe-utgåvan av Wish, The Cures klassiska nionde album, ska släppas senare i år. Skivan i sig kan nog inte låta bättre än vad den redan gör, så en eventuell remaster känns inte så jätteupphetsande. Bonusmaterialet däremot kan bli hur bra som helst, till exempel skulle de kunna samla de fantastiska b-sidorna från albumets singlar – ”Play”, ”Halo”, ”This Twilight Garden” med flera. Men personligen skulle jag allra helst se en nyutgivning av Show på DVD och/eller Blu-ray. Själva albumet är en stark kandidat till epitetet världens bästa liveskiva, men i videoformat finns den idag bara på VHS (och några få exemplar på CD-i, om nu någon minns vad det var…).

Show - The Cure

Konserter gör sig kanske inte alltid så bra på video, men The Cures framträdanden från Wish-turnén är ett undantag. Allt är vansinnigt snyggt filmat, ljussatt och mixat, med skiftningar från svartvitt till sepia till rena shoegaze-färgfesterna. Och Robert Smith är en mäktig frontfigur, hur lite han än pratar, som backas upp av fyra otroliga kalufser till bandmedlemmar. Till höjdpunkterna hör ”A Night Like This” utan saxofonsolo, en smäktande ”Trust” och tidernas bästa framförande av ”Pictures of You”. Till råga på allt innehåller filmen också den omåttligt vackra ”To Wish Impossible Things”, som av någon obegriplig anledning inte är med på CD-utgåvan.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Kärlekens fredag (Cover #2)

En till cool duo, en till fantastisk cover.

Dean Wareham var mannen bakom indielegenderna Galaxie 500 och senare Luna. Britta Philips var Lunas basist, och gjorde en gång i tiden också (sång)rösten till tecknade TV-figuren Jem, i Marvels Jem and the Holograms. Idag är de äkta parbandet Dean & Britta.

Redan på Galaxie-tiden hade Dean en grej för andras låtar. På mästerverket ”On Fire” tolkades både New Order och George Harrison. Luna i sin tur spelade in så många covers att de kunde fylla ut ett helt album (”Lunafied”) med dem. Gemensamt för alla dessa, från ”Ceremony” och ”Isn’t It a Pity” till ”Everybody’s Talkin'” och ”Sweet Child o’ Mine”, var att de inte skiljde sig särskilt mycket från originalen, men ändå smälte in obemärkt bland Warehams egna kompositioner.

Hyllningsalbum, å andra sidan, brukar vara raka motsatsen. Brokiga samlingar som känns så respektfulla (eller respektlösa, beroende på hur man ser det) och oinspirerade att man nästan börjar ogilla hyllningsobjektet. ”Just Like Heaven: A Tribute to The Cure” är just en sådan. Tanya Donelly, The Wedding Present och några andra indiegamlingar gör meningslösa versioner av Robert Smiths klassiska låtar. De enda som kommer undan med hedern i behåll är, som ni redan förstått, Dean & Britta.

De gör en ljuvlig, nästan drömsk duett av ”Friday I’m in Love”. Mellotronen gör sitt till, men det är mötet mellan deras röster som verkligen värmer. Där orginalet är sprudlande som en nyförälskelse känns D&B:s inspelning mer som ett stadigt förhållande. Några år på nacken, men lika kära, och lika storögt förundrade av att fortfarande vara här. Tillsammans.

You can never get enough
enough of this stuff

1 kommentar

Filed under Covers, Musik