Tag Archives: Velvet Underground

Ride into the Sun, Frances Ha!

Frances Ha running down that street

Här händer det inte mycket, men jag kan i alla fall delvis skylla min inaktivitet på en resa till New York under juni, som nog får räknas till de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. En av höjdpunkterna var att se underbara Frances Ha på den lika underbara biografen Nitehawk i Williamsburg. De har en bar i foajén av klassiskt diner-snitt, och väl inne i salongen kan du beställa både mat och drinkar. Och popcorn, förstås.

Istället för tjugo minuters reklam innan filmen börjar, rullade scener från klassiker som Jules & Jim, Bande à part, Manhattan och The Squid and the Whale på duken. Jag vet inte om Nitehawk alltid gör så, men montaget hade tydligt klippts ihop just för Frances Ha och det var otroligt effektivt – när filmen väl satte igång (efter några minuters reklam, ska tilläggas) var stämningen redan på topp. Risken finns förstås att ett sådan magnifik förrätt tar udden ur själva middagen, men tvärtom, omkring en halvtimme in i Frances Ha kändes det som att jag aldrig haft så roligt i en biograf.

Självklart färgade både staden och biografen mina intryck av filmen, men jag ska inte ursäkta mitt toppbetyg, Noah Baumbach har extrem fingertoppskänsla för dialog och Greta Gerwig är en fantastisk skådespelare. Min recension kan läsas här.

Det bästa soundtracket till resan var för övrigt en av Velvet Undergrounds, och därmed världens, bästa låtar. ”Ride into the Sun” får avsluta denna text. Enjoy the summer!

6 kommentarer

Filed under Film, Personligt

Have you forgotten the 60s – Lucka 24 (God Yule!)

It’s such an icy feeling

Lennart Persson skrev i det legendariska världens-bästa-skivor-numret av POP att det är svårt att förknippa The Velvet Underground med 60-talet. Den skitiga, skeva musiken, bandets dekadens, de sorgliga outsiders som skildras i texterna – allt hör hemma i 70-talet, menar han. Men Velvet var varken fem eller tio år före sin tid, snarare helt utanför den. Lou Reeds medkännande berättelser om samhällets olycksbarn kunde lika gärna ha skrivits i Paris för hundra år sedan, som i det sena 60-talets New York. ”Candy Says” må handla om den högst verkliga och transsexuella Candy Darling (känd från Andy Warhols kretsar, senare porträtterad på ”Sheila Take a Bow”-omslaget) och hennes alienation inför sig själv, men orden är universella. ”Sunday Morning” är en underskön beskrivning av veckans ljummaste dag. ”Ride into the Sun” målar en oöverträffad bild av ensamhet i storstadens överväldigande vimmel. ”I’ll Be Your Mirror”, ”Pale Blue Eyes” och ”I Found a Reason” är odödliga skildringar av besvarad och obesvarad kärlek.

Bäst av alla låtar det kortlevade bandet spelade in är ändå ”Stephanie Says”. Reed gillade den så mycket att han fortsatte spinna vidare på den under 70-talet, i form av både ”Caroline Says pt I” och ”pt II”. I motsats till vad många tror är låtens Stephanie inte en ”poor little rich girl”, utan bygger istället på bandets manager, den mytomspunne Steven Sesnick.  Denne har senare anklagats för att ha intrigerat och manipulerat både John Cale och hans efterföljare Doug Yule till att ta avstånd från Reed. Men något av det hat som senare visades upp för Steven skymtas inte i texten, där finns bara en poetisk, möjligen lite svart humoristisk, beskrivning av en förvirrad själ:

But she’s not afraid to die
The people all call her Alaska
Between worlds so the people ask her
’cause it’s all in her mind

Men, Velvet Undergrounds tidlösa storhet ligger inte bara i lyriken. De var också en brokig skara musiker som tillsammans skapade ett unikt sound. Och att höra dem idag är som att uppleva den ultimata mixen av mjuk 50-talsrock, lika mjuk 60-talssoul, rå 70-talspunk och självmedveten 90-talsindie.

1968 hade Sterling Morrison, Maureen Tucker, John Cale och Lou Reed – i väntan på besked från MGM Records om bandets framtid – börjat spela in vad de hoppades skulle bli ett nytt album. Men istället beslutade någon ärthjärna på bolaget att göra sig av med bandet, och skivan realiserades aldrig. De fick kontrakt med Atlantic istället, men det skulle dröja ända till 1985 innan MGM-sessionerna såg dagens ljus, med raritetsamlingen VU. Jag kan bara ana vilken utomjordisk upplevelse det måste varit att äntligen få höra ”Stephanie Says” efter så många år. Det försiktiga gitarrintrot, trummorna som liksom tassar in i musiken, den änglalika xylofonen, Reeds raspiga röst, den söta körsången. Och så förstås Cales viola, som står för det kanske enskilt vackraste instrumentala ackompanjemanget i historien. Hjärtat vill slå frivolter och gråta floder varje gång musiken strömmar ur högtalarna. Och efter bara två minuter och femtioen sekunder är allt över. Flyktigt, skört och helt perfekt.

2 kommentarer

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

La Femme Fatale ’72

När vi ändå är inne på Velvet Underground-relaterat måste jag bara posta den här fantastiska videon från bandets kortvariga återförening i Paris 1972. Maureen Tucker och Sterling Morrison är visserligen inte med, men väl bandets starkaste personligheter – Lou Reed, Nico och John Cale. Alla tre hade redan långt gångna solokarriärer i början av 1970-talet, och en stor del av konserten består av vardera artists framföranden av sitt eget material. Trevligt förvisso, men finast blir det förstås när de spelar Velvet-låtar tillsammans. Och hur underbart är det inte när Lou och Nico tittar på varandra och ler i slutet av låten? Det är sånt som popdrömmar är gjorda av…

Lämna en kommentar

Filed under Musik