Tag Archives: Waiting for Something to Happen

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

SC - SP

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 MK & JL

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 VF W

1) Veronica FallsWaiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Veronica Falls - Waiting for Something to Happen (2013)Ah, det andra albumet, finns det något bättre? Den moderna pophistorien är full av debuter som hyllats sönder och samman, men lagom till skiva nummer två brukar hajpen ha lagt sig. Bandet blir ett i mängden. Och när de sedan försvunnit, och några musikjournalister får för sig att sammanfatta arvet från dem, då är det återigen debuten som tas upp. Men om fansen tillfrågas, då kan man slå sig i backen på att det inte är första, utan andra, albumet som älskas mest.

Det finns förstås undantag – kanske är det ett band som svänger 180 grader med varje släpp, kanske har de inte tillräckligt med talang för mer än en skiva. Eller så är de late bloomers, och blir inte riktigt bra förrän med fjärde, femte fullängdaren. Men det är inte såna jag pratar om nu, utan de som anländer som bombnedslag, med låtar som är nästintill perfekta redan från början. Band som är så starka, har så mycket självförtroende, att de skriver, spelar in och släpper uppföljaren av bara farten. Ni vet vilka verk jag pratar om. Dog Man Star, Morning Glory, Room On Fire, Abstinence, Once We Were Trees, Going Blank Again. Soundet kan ha förändrats lite – förädlats eller förstorats – men konceptet är fortfarande detsamma. Tio (ibland några fler, ibland några färre) låtar som alla är minst lika kraftfulla som de på förstlingsverket.

Waiting for Something to Happen är Veronica Falls andra fullängdare, och den kan utan tvekan sorteras in med ovan nämnda skivor som ett klassiskt frivarv. Storbritanniens finaste kvartett lyckas från start till mål med att återanvända debutens lyckade formel utan att för en sekund kännas upprepande. Det är mer av samma anemiska och slagkraftiga mjukpop med taggiga gitarrer och bitterljuv stämsång. Bara omstöpt i 13 nya låtar. ”Tell Me” börjar som någon gammal R.E.M.-singel från 1984, ”My Heart Beats” doftar av Popsicle och annan shoegazepop anno 1993, och över hela skivan svävar Velvet Undergrounds och Rides andar – men i slutändan låter allt bara som Veronica Falls.

Visst kunde Waiting for Something to Happen varit lite kortare, spår som ”Shooting Star” och ”So Tired” kan man leva med eller utan – de är inte superba, de är inte dåliga. Men oavsett ynka skönhetsfläckar är det häpnadsväckande hur detta fenomenala band kan skriva musik som sätter sig direkt, och ändå har förmågan att växa till sig med varje lyssning. Den första trion låtar är den starkaste inledning jag hört från ett popalbum på många år, och nej, just nu kan inget fan av Veronica Falls föreställa sig något bättre än deras andra album.

Veronica Falls

Waiting for Something to Happen släpps måndag 4:e februari. Missa inte att förbeställa från Rough Trade för att få en bonus-EP med covers på bland andra Dylan och The La’s! Till förra skivan gjorde bandet samma sak, och bjöd på oumbärliga versioner av Eurythmics ”Thorn in My Side” och Roky Ericksons ”Starry Eyes”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Nytt på gång med Veronica Falls

Nytt album med Veronica Falls - Waiting for Something to Happen

Yes! Nu har nya Veronica Falls-albumet fått ett releasedatum. 4:e februari nästa år kommer uppföljaren till 2011 års bästa skiva, och den ska heta Waiting for Something to Happen. Här finns nya låten ”Teenage” att lyssna på. Gör det, den låter fantastiskt vemodig och poppig på samma gång – precis som brukligt med de unga britterna.

Här nedanför finns också gamla livefavoriten ”Bury Me Alive”, som nu verkar ha döpts om till ”Buried Alive”. Även ”My Heart Beats”, singeln från tidigare i år, får vara med på skivan. Allt som allt är det 13 låtar, lite fler än vanliga popstandarden 10-12, vilket kanske blir en utmaning för kvartetten.

För vissa band innebär ju album nummer två en ny inriktning, medan andra rider vidare på vågen från debuten och mest bara gör mer av samma. Det första alternativet låter förstås mest spännande, men ärligt talat är det ju ofta när banden bara förfinar sitt koncept lite, lite grann, men fortsätter i samma fotspår, som de riktiga klassikerna skapas. Sedan börjar medlemmarna tröttna på varandra, spinner loss på sina egna, sämre idéer, och så kommer den tredje skivan och magin är förlorad för gott. Men nu går vi händelserna i förväg. Lyssna på smakproven och dröm om ett spektakulärt pop-2013, det tänker jag göra!

Lämna en kommentar

Filed under Musik