Forget That You’re Young

Nya Raveonettes-albumet släpps om exakt två veckor, och att döma av den skimrande singeln ”Forget That You’re Young” kan det bli riktigt bra. Jag måste säga att jag gillar den danska duon mer när de lättar på distpedalerna och låter mindre som Jesus & Mary Chain och mer som något annat 80-talsband jag inte riktigt kan minnas namnet på.

The Pains of Being Streamed at Heart

The Pains of Being Pure at Heart gjorde 2009 års bästa album. Ljuvlig indiepop som bäst kan beskrivas som en blandning av Popsicle och Field Mice.

Om drygt två veckor kommer uppföljaren, Belong, producerad av ingen mindre än 90-talsalternativrockgurun Flood (som också suttit bakom rattarna på Glasvegas kommande andra platta). Men redan nu kan man streama hela skivan här.

Efter en första lyssning känns det inte riktigt som att de lyckats toppa debuten, men det brukar krävas några veckor innan man kan avgöra sånt, och hur som helst låter det jävligt bra! ”Heart In Your Heartbreak” var en av förra årets bästa singlar, och ”The Body” lär bli en framtida favorit. Men vill du hoppa direkt till det bästa – lyssna på ”My Terrible Friend”. Om ”This Love is Fucking Right” var ett svar på Field Mice ”This Love is Not Wrong”, så är det här en uppföljning på samma bands “Fabulous Friend”. Sweet as sweet can be!

I am Seventeen

Det har redan sagts tillräckligt om att Andreas Mattsson åldrats med mer värdighet än sina Swindie-kollegor. Självklart har han det, Popsicle spelade alltid i en annan liga än Brainpool, This Perfect Day och Wannadies. Lacquer låter fortfarande, 19 år efter att den släpptes, lika rak, kompromisslös och enhetlig. Och uppföljaren Abstinence, lite luftigare, lite mjukare, men lika genuin.

Då var de två skivorna soundtracket till mitt liv, jag spelade in dem på kassett, och med min walkman i jeansjacksfickan blev de ljuset i de mörka högstadiekorridorerna, pulsen som mitt blyga hjärta slog efter.

Words kept circling high above us
I never had the power to bring them down

På så sätt är de daterade till en del av mitt liv, men musiken är samtidigt så förbannat bra att jag aldrig kunnat sluta lyssna på den. Mattssons tidlösa melodier, de rusande arrangemangen, Fredrik Norbergs rundgångsgitarrer – allt är i världsklass. Teenage Fanclub hade inte lika bra låtar, Ride lät för trögflytande, och Pavement lyckades aldrig riktigt beröra.

Resten av Popsicles skivor var inte samma sak. Mattsson fann en ny vän i Atomic Frisk och smittades av dennes intresse för klassisk rock och soul. Jag fortsatte ändå tro på underverk ett tag till, men någon gång efter deras Sweet Chariots-skiva gav jag upp hoppet om höjderna från de första åren.

Långt, långt senare damp så solodebuten ner, och plötsligt var indielågan vid liv igen. Hans röst, en fin gammal vän, betryggande i mina lurar. Och en fantastisk låt om att gå på konsert själv – vad mer kan man begära?

Nu är andra soloskivan, Kick Death’s Ass, här. Precis som på debuten varvas en del lättglömt material med några riktigt starka spår. ”The Taste of Big Cities” är en långsam, detaljrik ballad och ”Parklands” en mogen indie-hit. Men allra finast är avslutande ”I am Seventeen”, Mattssons (och min, förstås) resa till tonåren.

I see you off and with your number in my pocket
I walk home, thinking about us

Och så tillbaka igen, på samma gång nostalgiskt och lakoniskt konstaterandes att allt och ingenting hänt mellan 17 och nu.

It’s an eternity before we get old /…/
I am 17 and here’s what I know
From this to 43 the road isn’t long

Tack Andreas, oavsett hur lång resan blir kommer du alltid vara min vän.