Albumlistan såg inte mycket ut för världen, men oavsett musikårets styrka går det oftast enkelt att samla ihop en bunt bra låtar från de senaste tolv månaderna. Ja, uppspaltat på det här sättet ser ju 2014 till och med riktigt bra ut, 30 älskvärda små kompositioner som gjort världen lite bättre.
Låtlistan finns här (och för de artister som valt att inte figurera på Spotify, har jag länkat någon annanstans).
Russian Red – ”Michael P” och ”Casper”
Efter den skinande Belle & Sebastian-kompade pärlan Fuerteventura, kändes Russian Reds nya skiva vid första lyssningen ganska trögflytande. Men sedan utkristalliserade sig några starkare spår, och nu några månader senare tycker jag Agent Cooper är fullt i klass med sin föregångare. ”Michael P” låter lika stjärnklar och storögt ångestfull som The Cure gjorde i slutet på 80- och början på 90-talet, och ”Casper” pendlar vansinnigt snyggt mellan versernas suggestiva fuzzrock och den grandiosa, nästan soulballad-iga refrängen.
Papercuts – ”New Body”
Tre år efter Fading Parade är Papercuts tillbaka med sin dimbeslöjade pop. Precis som på föregångaren korsar de på Life Among the Savages ett storslaget vemod med trygga, prunkande kompositioner a la Real Estate.
Real Estate – ”April’s Song”
Ja, just det, Real Estate själva, ja. I år fick de inte till några riktiga fullträffar, men instrumentala ”April’s Song” är trevlig. Den låter ungefär som om bandet släpat in sina instrument i ett växthus en sen våreftermiddag och gett sig på lite gammal klassisk surfmusik.
Vashti Bunyan – ”Across the Water”
Mer än 40 år efter debuten skriver Vashti Bunyan fortfarande lika fjäderlätta som undersköna visor. På hennes sista skiva (nej, inte senaste, sista, säger hon själv) finns kanske ingen melodi lika stark som ”Swallow Song” eller ”Diamond Day”, men känslan i musiken är fortfarande densamma. Den liksom bara smeker vid öronen, såsom vinden vajar i ett ensamt stearinljus en mörk, blöt höstkväll. Och i nästa stund är den lika andlöst vacker som en tidig vårdag, med försiktigt blåa himlar och en sol som just börjat tina upp frostiga fält och frusna själar.
Sharon Van Etten – ”Everytime the Sun Comes Up”
Ingen årssammanfattning är komplett utan ett ”Be My Baby”-intro. 2014 var det Sharon Van Etten som använde det gamla popknepet i sin underbart släpiga ”Everytime the Sun Comes Up”.
Angel Olsen – ”White Fire”
Beskrivningen av Angel Olsen som en korsning av Cat Power, PJ Harvey och Fleetwood Mac kan jag skriva under på, men allra mest gillar jag hennes ”White Fire”, som ju i både lyrik, komposition och framförande är årets Leonard Cohen-låt.
Christopher Owens – ”Oh My Love”
Christopher Owens tycks vara en sån där lyckas-varannan-gång-personlighet. Efter mysigt naiva Lysandre är jag lite besviken på A New Testament, men ”Oh My Love” är rätt fin ändå.
Dean Wareham – ”The Dancer Disappears”
Dean är och förblir världsmästare i treackordspop.
The War On Drugs – ”Burning”
30 år efter ”Born in the U.S.A” förfinade Adam Granduciel det sound som Springsteen försökte uppnå när han höll på att gå vilse bland keyboards och synthtrummor och på håret kom ut med hedern i behåll på andra sidan. The War On Drugs möte mellan klassisk självutlämnande singer-songwriterpop, atmosfärisk synthrock och några nedtonade, men ändå klart märkbara drone- och ambientinfluenser, är ett underbart moln av musik att sväva iväg i. Ja, när ”Burning” tar fart efter dess långsamt bultande intro känns det bokstavligen som att lyfta från marken.
Sun Kil Moon – ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”
Jo, som jag sa strax efter att Benji släppts, ”I Watched the Film the Songs Remain the Same” borde varit Mark Kozeleks svanesång. En avslutande singel som skulle kröna hans långa karriär (med ”Micheline” som b-sida, och möjligen ”Carissa” som andra b-sida om den får plats).
Hello Saferide – ”Hey Ho”
Äntligen berör Annika Norlins musik mig lika mycket som hennes texter.
Alice Boman – ”Burns”
Alice Bomans EP II låter ungefär som om Grouper tagit vid där Stina Nordenstams The World Is Saved slutade.
Grouper – ”Clearing”
Och Grouper själv, ja, hon lyckas med den närmast omöjliga konsten att skapa en skiva som på samma gång är välskriven pianopop och ren ambient. Det är otroligt stämningsfullt, proppat med små vackra detaljer i form av bakgrundsljud från det hus på landet där mästerverket spelades in, men till skillnad från så mycket annan atmosfärsmusik är ”Clearing” och resten av Ruins också minnesvärda för sina melodier. I ena stunden lyssnar jag bara till ljuden, tänker att Liz Harris mest sitter där i det lantliga mörkret och prövar några låtskisser vid pianot – kanske improviserar hon fram en serenad till sommarnatten, kanske spelar hon bara för att hålla borta sina inre demoner – i nästa konstaterar jag att det är en samling förbannat bra låtar.
Cœur De Pirate – ”Dead Flowers”
Trauma är en coverskiva i samma tappning som Cat Powers snart 15 år gamla The Covers Record där kanadensiskan tacklar både nyare artister som Amy Winehouse och The National och äldre ikoner som Kate & Anna McGarrigle och Lee Hazlewood. Och Stones, förstås. Denna klassiska Jagger/Richards-rökare är här lika avskalad, långsam och stark som någonsin Chan Marshalls tolkningar.
First Aid Kit – ”Stay Gold” och ”Walk Unafraid”
Systrarna Söderberg är de bästa svenska låtskrivarna på år och dag, och Stay Gold är fylld till bristningsgränsen med första klassens pop. Därmed inte sagt att de inte också har förmågan att göra starka tolkningar av andra artisters verk. ”Walk Unafraid” är en av höjdpunkterna från R.E.M.:s senare period, och First Aid Kits nedtonade version framhäver både den fantastiska melodin och den vackra texten.
Damon Albarn – ”Everyday Robots”
Britpopens enda överlevare lunkar vidare.
Julia Holter – ”Don’t Make Me Over”
Julia Holter får dela på förstapriset (med First Aid Kit) för årets cover. På She & Hims Classics finns en hyfsad Bacharach-tolkning, men den står sig verkligen slätt i jämförelse med Holters bakåtlutade ”Don’t Make Me Over”. Häpnadsväckande att något så mjukt kan träffa så hårt.
Allo Darlin’ – ”Kings and Queens”
Allo Darlin’ må ha tappat både musikalisk gnista och fantasi sedan debutskivan, men Elizabeths röst är lika bedårande som alltid, och när hon sjunger sitt hjärta på ”Kings and Queens” är det svårt att värja sig.
Alvvays – ”Archie, Marry Me”
Som en enda lång refräng jag inte kan sluta lyssna på.
Hospitality – ”Sunship”
”Sunship” börjar som en liten avskedsvisa, fortsätter som en lång och underbart utdragen trumpetfanfar innan den går tillbaka till att säga hej då.
King Creosote – ”Miserable Strangers” och ”Pauper’s Dough”
I mina öron har King Creosote liksom alltid låtit mysigt folkig och sympatisk, men aldrig fått mig att tappa hakan eller gett mig hjärtklappning. Så från ingenstans dyker From Scotland with Love upp, full av en massa pampigt 50-talsinfluerade ballader och kampsånger med storslagna körer, och hakan kanske inte riktigt faller ner, men nog påverkas min hjärtrytm lite.
La Sera – ”10 Headed Goat Wizard”
Hour of the Dawn har flera punkdängor där Katy Goodman skickar välriktade sparkar mot gamla idioter till expojkvänner, men jag gillar ändå ”10 Headed Goat Wizard” mest, med sina Smiths-gitarrer och solskensharmonier.
Markus Krunegård – ”Hell Yeah Norrtälje”
På något sätt lyckas Markus Krunegård alltid beröra mig som mest när han sjunger om någon som sitter eller står någonstans – i soffan eller under köksfläkten – och säger något känslostarkt. Han kastar oss rakt in i ett ögonblick, ett minne som etsat sig fast, och det dröjer inte många millisekunder förrän klumpen i min hals bultar i takt med musiken.
The National – ”Learning”
B-sidan till ”I Need My Girl” är en cover på Perfume Genius ”Learning” och ännu en i den långa raden av tårdrypande National-ballader jag inte kan sluta lyssna på. Ett enkelt piano och Matt Berningers röst. Ack, du underbara melankoli!
Warpaint – ”Drive”
”Love Is to Die” är förvisso i en klass för sig på Warpaints självbetitlade album, men den spelades ju flitigt redan 2013. Med det sagt förtjänar ”Drive” ändå en plats på 2014-listan.
Dum Dum Girls – ”Too True to Be Good”
Dum Dum Girls nya synthskrud klär dem väl, och även om Dee-Dees låtförfattande börjar gå lite på tomgång så hör ”Too True to Be Good” till det bästa hon skrivit.
Morrissey – ”Staircase at the University”
Efter alltför många album med ansträngd muskelrock var det hög tid att Mårran öppnade sina fönster och rensade ut den unkna luften. World Peace Is None of Your Business kan nog inte beskrivas som lätt och luftigt, men där finns ett par spanskinfluerade sånger som får albumet att andas lite, och ”Staircase at the University” ekar av den gamla goda Stephen Patrick (titeln får väl också sägas vara en blinkning till gamla favoriten ”Alma Matters”).
have you forgotten 