Tag Archives: Fransk film

Mars filmer – del 1 – franskt

Mars är slut, så här kommer min tvådelade månadsrapport från filmfronten. Först ut är Frankrike. Supertrevliga Fyrisbiografen hade ju fransk filmfestival, och höjdpunkterna Vagabond och En söndag på landet har jag redan skrivit om. Men de visade också en småputtrande deckare av Lelouche, och den nya, lite mer kontroversiella Elle med Juliette Binoche. On top of that blev det en ny Dardenne (belgisk förvisso, men franskspråkig), en gammal Melville, och en till deckare.

Korsande vägar - Roman de gare

Korsande vägar (Roman de gare, 2007)
Jag har inte sett så mycket av franska veteranen Claude Leloch, men Signalementet (L’amour avec des si, 1967) gjorde starkt intryck på mig. Det är svårt att säga så mycket utan att avslöja hur den slutar, men det är en film som verkligen leker med berättarkonventioner. Nyare (Roman de gare, 2007) har drag av Signalementet, med rymlingar på vägarna och radiopratare som presenterar dem. Problemet är att filmen inte riktigt vet vilken fot den ska stå på, ena stunden känns den som en ganska simpel deckare, för att i nästa likna ett tyngre drama. Och så plötsligt blir det nästan farsartat. Det är lite som att serveras alla delar i en trerättersmiddag på samma gång – några godbitar kan man vaska fram, som Dominique Pinon och Fanny Ardants skådespel, men helhetsintrycket blir för spretigt.

Betyg: 3

Mysteriet i Mouthe - Poupoupidou

Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)
En till fransk deckare. Även här är huvudpersonen ute på vägarna, men stannar till i en liten snötäckt håla i nordligaste Frankrike. Han är författare och vill få ro att börja på sin nya roman, men drar istället igång en egen privat utredning av mordet på lokalkändisen, tillika Marilyn Monroe-lookaliken (därav den franska titeln), Candice Lecoeur. Parallellerna till Twin Peaks är många, men kvaliteten är tyvärr inte i närheten av Lynchs gamla mästerverk. Storyn är ändå oförutsägbar, om än också rätt osannolik, och soundtracket är riktigt fint, med lågmälda covers på både ”California Dreamin’” och ”Song for the Siren” som passar perfekt till snölandskapen.

Betyg: 3+

Ställd mot väggen - Le doulos

Ställd mot vägen (Les Doulos, 1964)
Det har funnits mängder av bra franska regissörer, men bland de mer hårdkokta typerna, de som sysslade med french noir, kommer Jean-Pierre Melville alltid vara i en klass för sig. Skuggornas armé är en av de mörkaste och tätaste spionfilmer jag sett, så det var med höga förväntningar jag tog mig an Ställd mot väggen. Men visst levde den upp till dem. Jean-Paul Belmondo och Serge Reggiani är båda briljanta som skurkarna Silien och Faugel, det svartvita fotot är vansinnigt snyggt, och jazzmusiken stencool. Men mest minnesvärd är den ändå för den konstanta ovissheten om Siliens motiv. Vem är han egentligen? På vems sida står han? Och vad driver honom? Är han bara oberäkneligt hårdhänt, eller har han en plan? Jag vet fortfarande inte riktigt, och just därför är det här min nya favoritnoir från Frankrike (om än i hård konkurrens med Touchez pas au grisbi och Rififi).

Betyg: 4+

Pojken med cykeln - Le gamin au vélo

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo, 2011)
Dardenne-brödernas senaste är inte riktigt lika minimalistisk som vanligt. Visst, där finns inga storslagna kameravyer och historien är knappast spretig, men den är inte heller lika intensivt och kompakt berättad som exempelvis Sonen (som jag förresten skrivit om här). Med det sagt så är det ändå en prövning att följa den lilla Thomas till en början. Han slåss, bits och vägrar lyssna på någon mer än sin pappa – som har övergivit honom utan att säga varken varför eller adjö. Som tittare förstår man ganska snabbt vilket as pappan är, men det tar tid att sjunka in hos Thomas, och under tiden hinner han drabbas av både det ena och det andra problemet. Det är nog fler som påpekat, men filmen känns lite som en modern version av Truffauts klassiska De 400 slagen, vilket är ett betyg så gott som något. Extra plus också för att Dardenne-bröderna så väl lyckas förmedla hur cykeln är Thomas enda möjlighet att uppleva någon form av frihet.

Betyg: 4

Elle - Elles

Elle (Elles, 2011)
Elle är polskan Malgorzata Szumowska första franska långfilm och handlar om en medelålders journalist (Juliette Binoche) som skriver en artikel om två unga studenter som prostituerat sig för att finansiera sina studier. Innan jag såg filmen hade jag hört snack om glorifiering av prostitution, men jag kan inte riktigt hålla med om såna påståenden. Visst får vi se några, om inte ömma och känslosamma, så i alla fall ganska öppenhjärtade, scener mellan de unga tjejerna och deras kunder, som ger en viss insikt i varför de valt att tjäna sina pengar så, istället för att (som Fredrik Strage skriver i sin DN-recension) vända burgare. Men de råkar också ut för några fruktansvärda saker, som ingen i biopubliken lär glömma, och som mer än väl förklarar varför de flesta hellre säljer sin själ billigt till ett anonymt storföretag än sin kropp dyrt till en anonym torsk.

Szumowska lyckas ge en nyanserad bild av problemet, däremot tycker jag scenerna med Binoche ensam i hemmet kan bli något långdragna. Tanken är förstås att hennes inrutade, borgerliga tillvaro ska kontrastera de unga kvinnornas liv, men hur många gånger måste hon pusta ut, ta sig för pannan och gnugga tinningarna innan vi ska förstå att hennes världsbild har rubbats? Denna invändning till trots är det ändå en tänkvärd och välspelad film, och vi ska vara tacksamma att landets småbiografer visar den.

Betyg: 4-

(I del två av marsrapporten blir det idel amerikanskt. Kommer snart!)

Lämna en kommentar

Filed under Film

Vagabond – Sans toit ni loi

Vagabond - Sans toit ni loi

På franska heter Vagabond, Agnès Vardas film från 1985, Sans toit ni loi, vilket betyder ungefär ”inget tak, ingen lag”. Det är en bättre titel än ”Vagabond”, som snarare ger associationer till vilda västern, eller naturromantiker som Christopher McCandless i Into the Wild. Vardas huvudperson, Mona, har förvisso en del gemensamt med Christopher. Hon har lämnat trygghet, familj, jobb, samhället bakom sig. Men där Christopher tillåts skylla samma handlingar på sina föräldrar ständiga grälande, och möjligen samhällets ytlighet i största allmänhet, så får Mona aldrig riktigt förklara varför hon lever ute på vägarna. Likt Christopher möter hon också de som valt alternativa livsstilar och ”lever på sin jord”, på vad de kan skörda från sin egen mark, och erbjuds att göra detsamma, men till skillnad från den amerikanske vagabonden finner hon det inte särskilt intressant. Medan Christopher kan sägas stå för någon slags idealistisk naturromantik, liknar Mona mer en nihilist.

Men det är inte utan anledning. Som ung kvinna är det allt annat än riskfritt att lifta och tälta under stjärnorna. På landet eller i stan, var Mona än befinner sig finns där alltid ett överhängande hot från illvilliga män. En ytterligare parallell till Into the Wild är att vi får höra kommentarer från människor som träffat filmens huvudperson, ibland bara pratat med henne ett par minuter, ibland levt med henne under några dagar. Men till skillnad från Christopher är Mona ogillad av nästan alla. Och visst, hon är en mer negativ och olydig person, men Varda är också tydlig med att bilden av denna person formats av samhällets syn på vad en kvinna får och inte får göra. De som berättar om henne är noga att med att påpeka hur smutsig hon var, hur illa hon luktade. Och hennes fria leverne verkar alltid väckt associationer till prostituerade, snarare än bara backpackers eller luffare.

Vagabond kan ibland bli lidande av sitt allt annat än höga tempo, men långsamheten behövs för att ge filmen sin speciella stämning, och Varda ser till att varje scen tillför något till den sällsamma historien om Mona. Landskapen är karga och grå, och människorna skeptiska, men bland alla bittra bifigurer finns också några som visar lite ömhet – fåraherden som liknar John Lennon, den trädälskande professorn, och en gammal tant som dricker konjak med Mona och skrattar högt åt sin girige svärson. De bidrar alla med en värme som gör den i övrigt ganska kalla historien än mer berörande. Sandrine Bonnaire är makalöst bra i huvudrollen, och den som en gång följt Monas tak- och laglösa öde kommer aldrig glömma det.

Betyg: 4+

Lämna en kommentar

Filed under Film

En söndag på landet – Un dimanche à la campagne

En söndag på landet. Titeln sammanfattar egentligen alltihop. Det är en solig söndag, året råkar vara 1912, men kunde lika gärna vara 2012. Ladmiral är en ensam gammal man, men på söndagarna livas hans tillvaro upp av släkten. Kanske inte så mycket av de busiga barnbarnens upptåg, eller hans sons kallprat under de pliktskyldiga besöken, men av chansen att hans dotter, Irène, ska dyka upp. Det händer inte varje söndag, men den här gången kommer hon faktiskt. Hon tänker visserligen inte stanna till middagen, men ett par timmar har hon ändå till övers för sin far och sin bror, innan det bär tillbaka till storstaden igen. Det är ungefär vad som finns att säga om storyn. Filmens storhet ligger inte i manuset, utan i bilderna med vilka det berättas.

En söndag på landet - Un dimanche à la campagne

Att varje litet klipp känns som ett konstverk är en klyscha som används väl ofta om filmer med någorlunda fint foto och/eller speciell scenografi, men här är det verkligen sant. Regissör Bertrand Tavernier inspirerades av en Auguste Renoir-målning, Au jardin-sous la tonnelle au moulin de la galette, när han gjorde En söndag på landet, och det märks. Kameran rör sig långsamt, ibland längs grusvägen, ibland i trädgården, den åker runt det gamla huset, och in i rummen. Och ibland stannar den upp, och zoomar långsamt in, innan bilden tonar ut i svart, och det känns just som att titta på en samling vackra tavlor. Du sjunker långsamt in i en, drömmer dig bort, och går sedan vidare till nästa. Att kalla det vackert är otillräckligt, bilder som dessa är svåra att beskriva i ord. Det enda som möjligen kan göra dem rättvisa är musik.

En söndag på landet

Faktum är att jag under hela filmen, och långt efteråt, tänker på Beiruts ”A Sunday Smile”. Med tanke på titeln är kopplingen knappast långsökt, men det finns något mer, en allmän känsla i filmen, snarlik den i musiken. Det är soligt och glatt, men ändå vemodigt, en bildskön landsort skildrad ur nostalgiska ögon. Herr Ladmiral vet att hans dotter snart kommer försvinna igen, och hur ofta sonen än kommer och hälsar på, är han fullt medveten om att den här lyckliga stunden, den här söndagen på landet, bara är någonting kort och flyktigt, något att se tillbaka på i sin ensamhet. Det är egentligen en mycket sorgligare historia än Zach Condors låt, och det är möjligt att jag inte riktigt kan uppskatta Taverniers verk på samma sätt som en gammal människa kan göra. Men oavsett ålder handlar det om något de flesta upplevt, de där ögonblicken som ofrånkomligen infinner sig när den sköna, varma söndagen lider mot sitt slut, och vardagen lurar alldeles för nära runt hörnet.

Betyg: 4

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik

Fyris franska filmfestival

I helgen hade Sveriges äldsta aktiva bio (om jag förstått det rätt, den öppnade i alla fall 1911), Fyrisbiografen, filmfestival med franskt tema. Jag kan knappt tänka mig något trevligare, Frankrike har producerat fler kvalitetsfilmer än det går att räkna till, allt från svåra mästerverk till lättsamma matinéer, men det är inte alltid de visats på stor duk här i Sverige. Att få se några av dem på en liten, personlig icke-SF-biograf var ren njutning.

Måhända är det dumt av mig att skriva det här idag, och inte innan festivalen ägt rum, men det är ju inte som jag har hundratals läsare som skulle strömmat till biografen om jag skrivit det innan helgen… Å andra sidan kan man alltid lyckas tipsa någon. Men. Hur som helst. Lite om filmerna nu. Bland de äldre verken i repertoaren var det mycket jag redan sett, som Claude Chabrols mörka mästerverk Ceremonin (La cérémonie), och Louis Malles gripande barndomsskildring från tyskarnas ockupation av Frankrike, Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). En dag kanske jag ska skriva något om dem, men nu nöjer jag mig med två inlägg om höjdpunkterna bland de filmer jag inte sett tidigare, nämligen Vagabond (Sans toit ni loi) och En söndag på landet (Un dimanche à la campagne).

Trevlig läsning, och missa inte den franska filmfestivalen när den kommer tillbaka nästa år! Och ja, just det, läs gärna mitt gamla inlägg på Filmmedia om tio moderna franska filmklassiker.

Lämna en kommentar

Filed under Film