Det är någonting med körsången hos Beach Boys, ni vet de där ba-ba-ba-barbershop-basrösterna och den nästan bisarra falsetten, som får mig att undra hur en vuxen människa kan ta musiken på allvar. Så ironiskt då, att de kanske allra vackraste versionerna av Brian Wilsons kompositioner görs av en barnkör.
I mitten på 70-talet får Hans Fenger, musiklärare i en grundskola utanför Vancouver, idén att föreviga sina elevers framförande av några samtida rockhits och ett par örhängen från föregående årtionde. Två fullängdare blir resultatet, som släpps 1976 respektive 1977 med det gemensamma namnet Langley Shools Music Project. Inte helt oväntat går de både musikpress och publik obemärkt förbi. Men två och ett halvt decennium senare kommer en entusiastisk skivsamlare över inspelningarna och ser till att ett någorlunda stort bolag (amerikanska Bar/None Records, kanske mest kända som Yo La Tengos tidigare hemvist) släpper en samling med alla låtarna – fint döpt till Innocence & Despair.
Ytterligare fem år efter detta återsläpp hör jag först talas om Langley School-projektet, när det börjar hajpas i lilla indie-sthlm. Och även om jag då inte riktigt kan förstå hur alla dessa ”barnsliga” versioner kan höjas till skyarna av så många, fastnar jag ändå för Beach Boys-tolkningarna. ”Good Vibrations” har aldrig låtit så drömsk, och ”Help Me, Rhonda” och ”I Get Around” får blomma ut som de galet kolorerade, skiftande sångfester de verkligen är. Och allra finast, förstås, ”God Only Knows”, befriad som den är från alla Pet Sounds-skojfriska arrangemang.
Men sedan läggs albumet på hyllan hos mig, som så lätt sker efter en hajp, och glöms bort i ytterligare några år. Till nu. 2014. När alltihop plötsligt fått en helt ny innebörd.
Jag sitter med min dotter i knät, ”Good Vibrations” har just klingat ut och en udda klang av lite ostämd gitarr, keyboard, xylofon och något som låter som bjällror, försiktigt tassar fram i mina högtalare. Och så de berömda raderna:
I may not always love you
But long as there are stars above you
You’ll never need to doubt it
Barnkören, de där orden, och det underskönt lågmälda ackompanjemanget. Min dotter som tittar på mig medan jag sjunger med. Det är bara för mycket. Tårarna rinner.
Andra versen, och ja, God only knows vad jag vore utan dig. Låten fortsätter, tassar lika lugnt hela tiden, men mitt hjärta slår starkare och starkare. Sista refrängen anländer, nästan obemärkt minskar instrumenten i intensitet, medan kören fortsätter. Så ökar gitarr och bas lite. Körerna sjunger mot varandra. ”What would I beeee without you” ekar det, i stereon, i mina öron, i mitt huvud. Ett sista pling från keyboarden, eller är det xylofonen? Utan att jag märkt det är låten plötsligt slut, och jag undrar om musik kan bli vackrare än så här.
have you forgotten 