Bäst 2015: Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

Släkt med Lotta Svärd

Att höra Vasas flora och fauna för första gången är ett sånt där sällsynt tillfälle då popmusik låter bekant men ändå helt ny, unik. Precis som när jag hörde Kent och bob hund för 20 år sedan, vet mina öron att det är pop på svenska, men förnuftet vill inte riktigt tro det. Kan musik låta så här?

Och nog klingar he lite falskt
När jag försöker förklara
De int nå jävla hem till gården

Och nej, det är inte att Mattias Björkas och Iiris Viljanen sjunger på finlandssvenska. Det är vad de berättar, att de säger saker som aldrig sagts i Sveriges pophistoria. Men det är också hur de berättar det, språket de använder. Tidigare nämnda band revolutionerade svensk poplyrik med sättet de vände ut och in på orden, meningarna. Sinsemellan är de ganska olika, men båda har ett smått pretentiöst tilltal, en beskrivning som omöjligen kan användas om Vasas flora och fauna. På Släkt med Lotta Svärd slår texterna förvisso an en unik ton, men det är inget ansträngt eller svårt med dem. Varje sång är sin egen lilla berättelse, eller betraktelse, men de har något gemensamt – teman, stämningar – och precis som novellerna i Alice Munros samlingar, bildar de en enhet. Det kan förstås sägas om många novellister, men känslan av att befinna sig långt bort från händelsernas mitt känns igen från just Munro. Där den kanadensiska författarens karaktärer ofta lever utanför samhället, eller åtminstone i en avlägsen avkrok, står dock Viljanens och Björkas personer bara lite vid sidan av. De kommer sent och utan present till en namngivningsfest, de går på gamla kärlekars bröllop, de följer med på meningslösa helgupptåg trots att de vet från början att de inte borde, för ja, tvivel är det enda de känner konsekvent. Förutom Munro känns sinnet för utanförskapets detaljer också igen från Morrissey. En tröttsam referens måhända, varje gång någon popmusiker framstår som litterär, eller bara låter lite självömkande, kommer ju folk dragandes med gamla Stephen Patrick. Men här är liknelsen verkligen giltig, och precis som Manchester-sonen (ja, i alla fall om vi pratar hans första tio, femton år) gör Björkas annat än att tycka synd om sig själv. Däremot har han en god dos självdistans, och en svart humor med vilken han förmår göra komik av tragik, och tragik av komik.

Vasas flora och fauna 2

Nu pratar jag kanske för mycket om orden. Inget av det där skulle vara viktigt om inte musiken bar upp texterna. Men det gör den ju. Musiken inte bara lyfter lyriken till nya dimensioner, den kastar den dit språket ensamt inte når. På ”Prisma”, ett av de tillfällen då Björkas faktiskt tangerar det bittra, blir de öppnande textraderna närmast chockerande med den mjuka pianoballaden som inramning.

Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat

Den magnifika melodin är hämtad från ”Our Old Centre Back”, förstaspåret på Cats on Fires senaste album, men medan den i klassisk gitarrbandssättning får låta väldigt mycket The Smiths, så har Björkas och Viljanen här varit kloka nog att skala av musiken för att ge orden extra kraft. Just kombinationen minnesvärda melodier och enkla men snillrika arrangemang är det som definierar Vasas flora och fauna. Björkas är en skicklig men lite traditionell låtskrivare medan Viljanen är en vansinnigt begåvad multiinstrumentalist, och tillsammans har de tagit fram det absolut bästa hos varandra. Dessutom har de båda starka och personliga röster – de korta stunder de får sjunga ihop är rent magiska. Att Viljanen sedan valt att hoppa av projektet är en musikalisk tragedi av ofantliga mått, men jag försöker ta det med ro. I det långa loppet kan det bidra till att göra albumet mer mytomspunnet – underskatta inte vetskapen om att en liknande samling sånger aldrig kommer fångas på skiva igen! Och när 2010-talets musik ska sammanfattas kommer det kanske finnas flera historier om vad som egentligen hände med duon och hur det går att hitta ledtrådar i musiken. Säkert kommer det sägas, att Släkt med Lotta Svärd inte bara var 2015 års bästa musik, utan också ett av 2000-talets allra finaste verk. På en gång gammalt, nytt och unikt.

Vasas flora och fauna

1 kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2015: Skivorna

En lista är så intetsägande. Plats ett, plats två, plats tolv, plats bla bla bla. Inga nyanser. Det ser bara ut som alla album står där, tätt intill varandra. Med vattentäta skott mellan, visst, men ändå tätt intill.

Så är det ju inte. Två intillstående album kan vara nästan identiskt bra. Andra är omöjliga att jämföra. Och så har vi de som egentligen borde ha kilometerlånga avstånd mellan sig. Som ettan och tvåan här, eller  ja, ettan och alla de andra. 2015 var ett musikår av hög kvalitet, det släpptes rätt många fina skivor. Ändå är ingen i närheten av Släkt med Lotta Svärd, Vasas flora och faunas mästerverk.

1. Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd
Istället för att fylla listan med spaltmeter av superlativ, får stockholmsfinska Vasas flora och fauna, och deras debutalbum, ett eget inlägg. Kommer under mellandagarna.

2. Beach House – Thank Your Lucky Stars
Om Depression Cherry, sina kvaliteter till trots, är en lite oinspirerad upprepning av Bloom, känns Thank Your Lucky Stars som en både varm och varierad vidareutveckling av Devotion.

3. Meg Baird – Don’t Weigh Down the Light
Det kan kanske lika gärna vara Anne Briggs eller valfri Fairport Convention-sångare, men Meg Baird är ändå helt sin egen. Vackert plockad akustisk gitarr, ibland ensam, ibland ackompanjerad av sprakande elgitarrer.

4. Widowspeak – All Yours
På tredje fullängdaren släpper duon in lite mer solsken än vanligt, ibland ekar det av Fleetwood Macs poppigaste stunder. Men där finns fortfarande en suggestiv underton som naggar den mjukare musiken i kanterna.

5. Belle & Sebastian – Girls in Peacetime Want to Dance
Snart tjugo år har gått sedan de livsförändrande första skivorna, och givetvis är bandet inte lika ”viktigt” längre, men musiken är fortfarande lika överjordiskt melodisk som då. Och lika underbart svängig som den varit de senaste tio, tolv åren.

6. Joanna Newsom – Divers

7. Julia Holter – Have You in My Wilderness

8. Beach House – Depression Cherry

9. Colleen – Captain of None

10-15

Courtney Barnett – Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit

The Catenary Wires – Red Red Skies

Haiku Salut – Etch and Etch Deep

The School – Wasting Away and Wondering

Various Artists – Remembering Mountains: Unheard Songs by Karen Dalton

Kurt Vile – b’lieve i’m goin down…

16. The Unthanks – Mount the Air

17. Death Cab for Cutie – Kintsugi
Efter två vansinnigt tråkiga album har Gibbard och Walla inte riktigt återuppfunnit sig själva, men åtminstone kommit tillbaka i hyfsad form.

BUBBLARE:
José González – Vestiges & Claws
Seapony – A Vision
My Morning Jacket – The Waterfall (på gränsen, knappt värd bubblarplats)

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2014: Låtarna

Albumlistan såg inte mycket ut för världen, men oavsett musikårets styrka går det oftast enkelt att samla ihop en bunt bra låtar från de senaste tolv månaderna. Ja, uppspaltat på det här sättet ser ju 2014 till och med riktigt bra ut, 30 älskvärda små kompositioner som gjort världen lite bättre.

Låtlistan finns här (och för de artister som valt att inte figurera på Spotify, har jag länkat någon annanstans).

Russian Red – ”Michael P” och ”Casper”
Efter den skinande Belle & Sebastian-kompade pärlan Fuerteventura, kändes Russian Reds nya skiva vid första lyssningen ganska trögflytande. Men sedan utkristalliserade sig några starkare spår, och nu några månader senare tycker jag Agent Cooper är fullt i klass med sin föregångare. ”Michael P” låter lika stjärnklar och storögt ångestfull som The Cure gjorde i slutet på 80- och början på 90-talet, och ”Casper” pendlar vansinnigt snyggt mellan versernas suggestiva fuzzrock och den grandiosa, nästan soulballad-iga refrängen.

Papercuts – ”New Body”
Tre år efter Fading Parade är Papercuts tillbaka med sin dimbeslöjade pop. Precis som på föregångaren korsar de på Life Among the Savages ett storslaget vemod med trygga, prunkande kompositioner a la Real Estate.

Real Estate – ”April’s Song”
Ja, just det, Real Estate själva, ja. I år fick de inte till några riktiga fullträffar, men instrumentala ”April’s Song” är trevlig. Den låter ungefär som om bandet släpat in sina instrument i ett växthus en sen våreftermiddag och gett sig på lite gammal klassisk surfmusik.

Vashti Bunyan – ”Across the Water”
Mer än 40 år efter debuten skriver Vashti Bunyan fortfarande lika fjäderlätta som undersköna visor. På hennes sista skiva (nej, inte senaste, sista, säger hon själv) finns kanske ingen melodi lika stark som ”Swallow Song” eller ”Diamond Day”, men känslan i musiken är fortfarande densamma. Den liksom bara smeker vid öronen, såsom vinden vajar i ett ensamt stearinljus en mörk, blöt höstkväll. Och i nästa stund är den lika andlöst vacker som en tidig vårdag, med försiktigt blåa himlar och en sol som just börjat tina upp frostiga fält och frusna själar.

Sharon Van Etten – ”Everytime the Sun Comes Up”
Ingen årssammanfattning är komplett utan ett ”Be My Baby”-intro. 2014 var det Sharon Van Etten som använde det gamla popknepet i sin underbart släpiga ”Everytime the Sun Comes Up”.

Angel Olsen – ”White Fire”
Beskrivningen av Angel Olsen som en korsning av Cat Power, PJ Harvey och Fleetwood Mac kan jag skriva under på, men allra mest gillar jag hennes ”White Fire”, som ju i både lyrik, komposition och framförande är årets Leonard Cohen-låt.

Christopher Owens – ”Oh My Love”
Christopher Owens tycks vara en sån där lyckas-varannan-gång-personlighet. Efter mysigt naiva Lysandre är jag lite besviken på A New Testament, men ”Oh My Love” är rätt fin ändå.

Dean Wareham – ”The Dancer Disappears”
Dean är och förblir världsmästare i treackordspop.

The War On Drugs – ”Burning”
30 år efter ”Born in the U.S.A” förfinade Adam Granduciel det sound som Springsteen försökte uppnå när han höll på att gå vilse bland keyboards och synthtrummor och på håret kom ut med hedern i behåll på andra sidan. The War On Drugs möte mellan klassisk självutlämnande singer-songwriterpop, atmosfärisk synthrock och några nedtonade, men ändå klart märkbara drone- och ambientinfluenser, är ett underbart moln av musik att sväva iväg i. Ja, när ”Burning” tar fart efter dess långsamt bultande intro känns det bokstavligen som att lyfta från marken.

Sun Kil Moon – ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”
Jo, som jag sa strax efter att Benji släppts, ”I Watched the Film the Songs Remain the Same” borde varit Mark Kozeleks svanesång. En avslutande singel som skulle kröna hans långa karriär (med ”Micheline” som b-sida, och möjligen ”Carissa” som andra b-sida om den får plats).

Hello Saferide – ”Hey Ho”
Äntligen berör Annika Norlins musik mig lika mycket som hennes texter.

Alice Boman – ”Burns”
Alice Bomans EP II låter ungefär som om Grouper tagit vid där Stina Nordenstams The World Is Saved slutade.

Grouper – ”Clearing”
Och Grouper själv, ja, hon lyckas med den närmast omöjliga konsten att skapa en skiva som på samma gång är välskriven pianopop och ren ambient. Det är otroligt stämningsfullt, proppat med små vackra detaljer i form av bakgrundsljud från det hus på landet där mästerverket spelades in, men till skillnad från så mycket annan atmosfärsmusik är ”Clearing” och resten av Ruins också minnesvärda för sina melodier. I ena stunden lyssnar jag bara till ljuden, tänker att Liz Harris mest sitter där i det lantliga mörkret och prövar några låtskisser vid pianot – kanske improviserar hon fram en serenad till sommarnatten, kanske spelar hon bara för att hålla borta sina inre demoner – i nästa konstaterar jag att det är en samling förbannat bra låtar.

Cœur De Pirate – ”Dead Flowers
Trauma är en coverskiva i samma tappning som Cat Powers snart 15 år gamla The Covers Record där kanadensiskan tacklar både nyare artister som Amy Winehouse och The National och äldre ikoner som Kate & Anna McGarrigle och Lee Hazlewood. Och Stones, förstås. Denna klassiska Jagger/Richards-rökare är här lika avskalad, långsam och stark som någonsin Chan Marshalls tolkningar.

First Aid Kit – ”Stay Gold” och ”Walk Unafraid”
Systrarna Söderberg är de bästa svenska låtskrivarna på år och dag, och Stay Gold är fylld till bristningsgränsen med första klassens pop. Därmed inte sagt att de inte också har förmågan att göra starka tolkningar av andra artisters verk. ”Walk Unafraid” är en av höjdpunkterna från R.E.M.:s senare period, och First Aid Kits nedtonade version framhäver både den fantastiska melodin och den vackra texten.

Damon Albarn – ”Everyday Robots”
Britpopens enda överlevare lunkar vidare.

Julia Holter – ”Don’t Make Me Over”
Julia Holter får dela på förstapriset (med First Aid Kit) för årets cover. På She & Hims Classics finns en hyfsad Bacharach-tolkning, men den står sig verkligen slätt i jämförelse med Holters bakåtlutade ”Don’t Make Me Over”. Häpnadsväckande att något så mjukt kan träffa så hårt.

Allo Darlin’ – ”Kings and Queens”
Allo Darlin’ må ha tappat både musikalisk gnista och fantasi sedan debutskivan, men Elizabeths röst är lika bedårande som alltid, och när hon sjunger sitt hjärta på ”Kings and Queens” är det svårt att värja sig.

Alvvays – ”Archie, Marry Me”
Som en enda lång refräng jag inte kan sluta lyssna på.

Hospitality – ”Sunship”
”Sunship” börjar som en liten avskedsvisa, fortsätter som en lång och underbart utdragen trumpetfanfar innan den går tillbaka till att säga hej då.

King Creosote – ”Miserable Strangers” och ”Pauper’s Dough”
I mina öron har King Creosote liksom alltid låtit mysigt folkig och sympatisk, men aldrig fått mig att tappa hakan eller gett mig hjärtklappning. Så från ingenstans dyker From Scotland with Love upp, full av en massa pampigt 50-talsinfluerade ballader och kampsånger med storslagna körer, och hakan kanske inte riktigt faller ner, men nog påverkas min hjärtrytm lite.

La Sera – ”10 Headed Goat Wizard”
Hour of the Dawn har flera punkdängor där Katy Goodman skickar välriktade sparkar mot gamla idioter till expojkvänner, men jag gillar ändå ”10 Headed Goat Wizard” mest, med sina Smiths-gitarrer och solskensharmonier.

Markus Krunegård – ”Hell Yeah Norrtälje”
På något sätt lyckas Markus Krunegård alltid beröra mig som mest när han sjunger om någon som sitter eller står någonstans – i soffan eller under köksfläkten – och säger något känslostarkt. Han kastar oss rakt in i ett ögonblick, ett minne som etsat sig fast, och det dröjer inte många millisekunder förrän klumpen i min hals bultar i takt med musiken.

The National – ”Learning”
B-sidan till ”I Need My Girl” är en cover på Perfume Genius ”Learning” och ännu en i den långa raden av tårdrypande National-ballader jag inte kan sluta lyssna på. Ett enkelt piano och Matt Berningers röst. Ack, du underbara melankoli!

Warpaint – ”Drive”
”Love Is to Die” är förvisso i en klass för sig på Warpaints självbetitlade album, men den spelades ju flitigt redan 2013. Med det sagt förtjänar ”Drive” ändå en plats på 2014-listan.

Dum Dum Girls – ”Too True to Be Good”
Dum Dum Girls nya synthskrud klär dem väl, och även om Dee-Dees låtförfattande börjar gå lite på tomgång så hör ”Too True to Be Good” till det bästa hon skrivit.

Morrissey – ”Staircase at the University
Efter alltför många album med ansträngd muskelrock var det hög tid att Mårran öppnade sina fönster och rensade ut den unkna luften. World Peace Is None of Your Business kan nog inte beskrivas som lätt och luftigt, men där finns ett par spanskinfluerade sånger som får albumet att andas lite, och ”Staircase at the University” ekar av den gamla goda Stephen Patrick (titeln får väl också sägas vara en blinkning till gamla favoriten ”Alma Matters”).

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Have you forgotten 2014: Skivorna (och bristen på bra sådana?)

Jag vet inte om det bara är för att jag befunnit mig i bebisbubblan under större delen av året, men i mina öron har i alla fall 2014 inte bjudit på särskilt många bra album. Nä, de har faktiskt varit så få att jag knappt kunde få ihop en topp tio som inte kändes krystad. Men okej, det blev ändå tio skivor till slut, och ett par bubblare. Men jag kunde inte förmå mig att rangordna dem helt, egentligen är det bara ettan och tvåan som jag verkligen, verkligen älskat. Så det blir en inte helt klassisk rangordning, utan flera artister får samsas om en och samma plats. Kommentarer har jag lämnat till låtlistan, som kommer imorgon.

FAK-SG & TWOD-LITD

1) First Aid Kit – Stay Gold

2) The War On Drugs – Lost in the Dream

3) Alice Boman – EP II

3) Grouper – Ruins

5) King Creosote – From Scotland with Love

5) Vashti Bunyan – Heartleap

7) Angel Olsen – Burn Your Fire for No Witness

7) Cœur De Pirate – Trauma

7) Papercuts – Life Among the Savages

10) Alvvays – Alvvays

Bubblare:

Allo Darlin’ – We Come from the Same Place
Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide
La Sera – Hour of the Dawn
Russian Red – Agent Cooper
Sharon Van Etten – Are We There
Warpaint – Warpaint

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Innocence & Despair

Det är någonting med körsången hos Beach Boys, ni vet de där ba-ba-ba-barbershop-basrösterna och den nästan bisarra falsetten, som får mig att undra hur en vuxen människa kan ta musiken på allvar. Så ironiskt då, att de kanske allra vackraste versionerna av Brian Wilsons kompositioner görs av en barnkör.

I mitten på 70-talet får Hans Fenger, musiklärare i en grundskola utanför Vancouver, idén att föreviga sina elevers framförande av några samtida rockhits och ett par örhängen från föregående årtionde. Två fullängdare blir resultatet, som släpps 1976 respektive 1977 med det gemensamma namnet Langley Shools Music Project. Inte helt oväntat går de både musikpress och publik obemärkt förbi. Men två och ett halvt decennium senare kommer en entusiastisk skivsamlare över inspelningarna och ser till att ett någorlunda stort bolag (amerikanska Bar/None Records, kanske mest kända som Yo La Tengos tidigare hemvist) släpper en samling med alla låtarna – fint döpt till Innocence & Despair.

Ytterligare fem år efter detta återsläpp hör jag först talas om Langley School-projektet, när det börjar hajpas i lilla indie-sthlm. Och även om jag då inte riktigt kan förstå hur alla dessa ”barnsliga” versioner kan höjas till skyarna av så många, fastnar jag ändå för Beach Boys-tolkningarna. ”Good Vibrations” har aldrig låtit så drömsk, och ”Help Me, Rhonda” och ”I Get Around” får blomma ut som de galet kolorerade, skiftande sångfester de verkligen är. Och allra finast, förstås, ”God Only Knows”, befriad som den är från alla Pet Sounds-skojfriska arrangemang.

Men sedan läggs albumet på hyllan hos mig, som så lätt sker efter en hajp, och glöms bort i ytterligare några år. Till nu. 2014. När alltihop plötsligt fått en helt ny innebörd.

Jag sitter med min dotter i knät, ”Good Vibrations” har just klingat ut och en udda klang av lite ostämd gitarr, keyboard, xylofon och något som låter som bjällror, försiktigt tassar fram i mina högtalare. Och så de berömda raderna:

I may not always love you
But long as there are stars above you
You’ll never need to doubt it

Barnkören, de där orden, och det underskönt lågmälda ackompanjemanget. Min dotter som tittar på mig medan jag sjunger med. Det är bara för mycket. Tårarna rinner.

Andra versen, och ja, God only knows vad jag vore utan dig. Låten fortsätter, tassar lika lugnt hela tiden, men mitt hjärta slår starkare och starkare. Sista refrängen anländer, nästan obemärkt minskar instrumenten i intensitet, medan kören fortsätter. Så ökar gitarr och bas lite. Körerna sjunger mot varandra. ”What would I beeee without you” ekar det, i stereon, i mina öron, i mitt huvud. Ett sista pling från keyboarden, eller är det xylofonen? Utan att jag märkt det är låten plötsligt slut, och jag undrar om musik kan bli vackrare än så här.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

Jag har inte mycket att säga om Benji, Sun Kil Moons senaste alster. Lyriken är omvartannat sorgsen och banal, med lite för mycket betoning på det senare, men framförallt är musiken en skugga av sitt forna jag, och på större delen av skivan sjunger Mark Kozelek som en kratta.

Inledande ”Carissa” stör jag mig dock inte på, det är en gripande historia, om än musikaliskt ganska medioker. Och ”Micheline” är faktiskt riktigt bra, för 10-15 år sedan skulle det varit ett dugligt albumspår på valfri Kozelek-platta. Men ingen av dem har tillräckligt med styrka för att rädda albumet från en snabb och säker död i min dators papperskorg. Nä, det enda som håller min uppskattning av Benji vid liv är ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”. Om resten av skivan sträcker sig från dålig till hyfsad, så är det en låt i en mästarklass för sig. För herregud, så fin den är, denna 10 minuter långa introspektiva resa genom en artists liv.

Över ett samtidigt drömskt och frenetiskt gitarrplock, någonstans mellan Red House Painters ”Trailways” och flamenco-influenserna på Admiral Fell Promises, sjunger Kozelek på toppen av sin numera utslitna rösts förmåga. Och orden som rinner ur honom är ett fascinerande flöde av minnen, som tar sin början i konsertfilmen om barndomshjältarna i Led Zeppelin, fortsätter via döda släktingar, melankoli, skolgårdsbråk och slutligen landar i ett tack till mannen som gav Red House Painters deras skivkontrakt med 4AD. Melodin har släktskap med gamla ”Have You Forgotten” och ”Wop-A-Din-Din” och mellan de långa, långa verserna hörs en märklig kör som inte bara blir till hjärnspöken i Kozeleks ögonblicksbilder, utan också ekar av tidiga verk som ”Evil” och ”24”. Musiken är så på en gång vacker och suggestiv att jag inte kan kalla den annat än magisk, och texten hoppar så lätt mellan det enkla och det hjärtskärande.

”I Watched the Film…” vore ett fullgott, rentav briljant, låtval att avsluta sin karriär med. En tillbakablick på och sammanfattning av det som utgjort Marks Kozeleks ”beautiful, beautiful musical world”. Men hans musikaliska resa kommer inte stanna där, det vet jag. Han kommer fortsätta spotta ur sig sina nya banala vardagsobservationer och tonsätta dem med oinspirerande melodier och rutinmässigt gitarrspel. Och det är okej med mig. Så länge han då och då skriver låtar av den här kalibern är allt annat oviktigt. Jag kommer glatt fortsätta betala för skivorna (här).

1 kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2013: Filmerna

Årets bästa filmer listar jag i min filmblogg, We Could Watch Movies. Happy Festivus!

Movie of the Year - Årets film - 2013

Lämna en kommentar

Filed under Film