Monthly Archives: augusti 2010

Vackra förlorare

Jag tillhör de som går igång på orden ”outtakes” och ”previously unreleased”. Visst, dessa överblivna låtar slopades oftast av en anledning, men anledningen var inte alltid låg kvalitet. Kanske passade de bara inte in, de var för långsamma, för snabba, lät för mycket som de andra, för lite som de andra.

Ibland hittar man dem i andra sammanhang. ”Verkligen” tyckte Kent så mycket om att de döpte sitt andra album efter den. Ändå lämnades den utanför, och fick nöja sig med en plats på ”Gravitation”-singeln.

”Positively 4th Street” släppte Dylan som singel direkt, han orkade inte vänta på ett nytt album. När sedan ”Blonde on Blonde” kom ut hade den blivit för gammal. Samma sak med Oasis och ”Whatever”. Och det finns fler exempel inom britpopen, tänk bara på låtar som ”Popscene”, ”Stay Together”, ”Razzmatazz” och ”Today Forever”. Singeln har alltid varit ett starkt format i England, och som med så mycket annat, är det väl Beatles som ligger bakom alltihop. Med ”Strawberry Fields Forever” och ”She Loves You” skrev de pophistoria, och ändå fick de aldrig plats på något album.

Men singlar och b-sidor i all ära, det är inte de som verkligen får mitt skivsamlarhjärta att bulta. Jag vill ha någonting mer. Någonting mytomspunnet. Låtar som överhuvudtaget inte släppts på (någon officiell) skiva. Som artisten glömde, gav bort, inte ville kännas vid.

”The Promise” sägs vara den första låten Bruce Springsteen skrev efter ”Born to Run”. Den finns i en studioversion från ”Darkness on the Edge of Town”-sessionerna, men det är liveframförandena från 1976 man ska leta efter. Inte för att de är svårare att hitta, utan för att de är så mycket vackrare. Bara Bruce ensam vid pianot, och några toner från ett klockspel.

Kanske är det New Jersey-sonens allra vackraste låt, en felande länk mellan de ungdomliga äventyren på ”Born to Run” och ilskan och uppgivenheten på ”Darkness on the Edge of Town”. Han har just börjat se sambanden mellan sina älskade förlorare och deras klasstillhörighet. I ”Thunder Road” lämnade de hemstaden bakom sig, här är den tragiska fortsättningen.


Thunder Road, here’s one for the lost lovers and all the fixed games
Thunder Road, here’s one for the tires rushing by in the rain
Thunder Road, I remember me and Billy, we’d always say
Thunder Road, we were gonna take it all then throw it all away

 

 

(Ja, Håkan Hellström lånade den där sista raden när han sjöng om Broder Daniel i ”Rockenroll, blåa ögon – igen”)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Musik

En lång, lång tid

Darkness on the Edge of Town

I november är det äntligen dags för en gammal Bruce Springsteen-skiva att ges ut i omstöpt form, fem år efter ”Born to Run – 30th Anniversary Edition”. Med den följde en konsert-DVD från en klassisk spelning i London 1975, som ingen (och då menar jag ingen, inte ens någon i E Street Band) visste fanns fångad på film. Det var mer än tillräckligt för att starta rykten om vilket fantastiskt bonusmaterial som skulle kunna följa med en eventuell nyutgåva av ”Darkness on the Edge of Town” För något år sedan hittade jag en artikel om att man tänkte skapa en ”Lightness on the Edge of Town”, med överblivna studioinspelningar från tiden, men det visade sig vara ett ovanligt ambitiöst påhitt av ett fan med lite för livlig fantasi.

Det krävs en hyfsad dos besatthet för att orka skriva en sån text. Och det är två saker som orsakat denna besatthet, varav den första är en skiva som aldrig existerat. 1975, efter att ”Born to Run” släppts, råkade Bruce ut för en del juridiska problem som resulterade i ett slags skivbolagslimbo. Nya låtar skrevs mest hela tiden, men det skulle dröja två, nästan tre år innan han och bandet gick in i en inspelningsstudio. Väl där hade flera av dessa låtar hunnit bli gamla, eller utvecklats till någonting annat. ”Darkness on the Edge of Town” är inte skivan som Bruce hade i sitt huvud 1976.

Men, det finns otaliga bootlegs från både det och året efter där de omtalade låtarna framförs live. Och mängder av oanvänt material från de efterföljande studiosessionerna har sipprat ut till allmänheten, på ett eller annat sätt. Det är tillräckligt för inbitna fans att spekulera och fantisera om hur den aldrig utgivna mellanskivan kunde låtit. ”The stuff that dreams are made of”, heter det visst.

Den andra anledningen till besattheten kring ”Darkness” är Turnén. Turnén med stort T. När Bruce äntligen fått släppa sin skiva, efter så många års kamp, begav han sig ut i Amerika. Mellan maj 1978 och nyårsdagen 1979 besökte han arenor, konserthus och universitet under vad som kan ha varit rockhistoriens allra starkaste turné. Jag vet inte säkert, jag var inte där. Jag var inte ens född. Men många av kvällarna var lokala radiostationer på plats, och deras sändningar spelades naturligtvis in av entusiastisterna. Och förevigades inte konserten via radion kan man vara säker på att någon, eller några, i publiken smugglat dit inspelningsutrustning. I bästa fall kände de (eller lärde känna) ljudteknikern och kunde koppla upp sig mot ljudbordet, i värsta fall fick de placera ut mikrofoner i lokalen. Många av dessa inspelningar florerar än idag på skivbörsar och på nätet, och oavsett ljudkvalitet är de lika överväldigande nu som då.

Springsteen, Agora, 78

Tre timmar och någonstans mellan 20 och 30 låtar per kväll. Material från de fyra första albumen varvas med covers på rock-, soul- och R&B-klassiker. E Street Band spelar som om varje natt vore den sista (en klyscha, visst, men det kan nästan kännas som det var här uttrycket myntades). Bruce flyger omkring på scenen, river av glimrande gitarrsolon och sjunger helt makalöst bra. Mellansnacket är oöverträffat, ingen kan introducera en låt som han. Ibland riktas en känga mot mamma och pappa Springsteen i publiken, och vi får höra hjärtskärande berättelser om uppväxten i New Jersey, andra gånger improviserar han fram surrealistiska historier om varulvar och snåla bilmekaniker. ”Growin’ Up” är lika hisnande som scenerna i Woodys barndomshem under bergochdalbanan i Annie Hall. Till och med de i konsertsammanhang så tröttsamma bandmedlemspresentationerna är underhållande.

Och så är det ”Backstreets”, förstås. Mästerverket från ”Born to Run” förlängs med flera minuter, där Bruce spinner vidare på den tragiska historien om förlorad vänskap och brustna hjärtan. Långsamt byggs klimax upp. Änglalikt klockspel och piano, en åskmullrande bas som växer och växer, och Bruce som till slut bara skriker ”we’ve gotta stop!”. ”Stop! Stop! Stop! Stop!”. Några sekunders plötslig tystnad, och så tillbaka igen. ”Hiding on the backstreets, hiding on the backstreets”. Herregud, jag får gåshud av bara tanken på de versionerna.

I mitten av åttiotalet släpptes ”Live 1975/85”, en livesamling med flera låtar hämtade från ”Darkness”-turnén. Men hur bra den än lät jämfört med alla bootlegs, var det inte samma sak som att höra en hel konsert från början till slut. Jag menar, mellansnacket var ju inte ens med. Och värst av allt, av någon anledning som förblivit oklar, hade de extra minuterna av ”Backstreets” klippts bort.

Så i början av sommaren, 24 år efter ”Live 1975/85”, annonserades det till sist ut att ”Darkness”-nyutgåvan var på väg. Bonusmaterialet skulle bestå av 10 låtar och en dokumentär om skivinspelningen. Kul att höra, trevligt rentav. Om än kanske inte riktigt det som alla sett fram emot. Men igår, 26 augusti, dök en lite mer informativ artikel upp på Backstreets.com – Bossens nyhetssajt nummer ett. Och ja, vad ska man säga? Väntan är över nu. Jag antar att det var så här Stanley kände när han hittade Dr Livingstone…

http://www.backstreets.com/news.html

2 kommentarer

Filed under Musik

The Irony

Det måste varit någon gång runt 2001-2002, tiden när jag och T besökte Vasastans stråk av skivbörser nästan varje dag. Vi var inne på Cosmos och jag frågade butiksägaren om han möjligen kände till några Dylan-bootlegs med material som gick under namnet ”The Witmark Demos”. Det gjorde han, men tyvärr var de riktigt svåra att få tag i…

Ett par år gick, och till slut hittade jag lite material på nätet. Gladdes bland annat åt ”Tomorrow is a Long Time”, som annars bara finns på skiva i (en visserligen otroligt vacker) liveversion, men det var en dåligt organiserad samling och ljudkvaliteten inte den bästa. Så gick ytterligare några år, och vi var framme i juli 2010. Efter lite grävande kom jag fram till att bootbolaget Hollow Horn (som bland annat låg bakom den oumbärliga ”Unravelled Tales”) lagt vantarna på Witmark-inspelningarna och släppt dem i en högkvalitativ utgåva. Och så fick jag då äntligen dessa låtar i bästa möjliga kvalitet (långtifrån perfekt, men bra för att vara bootleg), efter många års sökande.

Trodde jag, i alla fall. En månad senare, närmare bestämt igår, fick jag för mig att googla på nästkommande utgåva i Dylans, trots namnet, officiella ”The Bootleg Series” (som ju började med denna trippel). Volym nio har det blivit dags för, och när ska den då släppas? Jo, om en dryg månad. Och vad ska den bestå av? The Witmark Demos, såklart!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Confessions of a Geeky Mind

De flesta människor har en återkommande dröm. Det kan gå lång tid mellan dem, men de återkommer alltid, år efter år. För somliga är det mardrömmar, andra önskedrömmar, jag tillhör lyckligtvis de som drabbas av den senare kategorin. Vad Freud skulle sagt om mina önskningar vet jag inte, men jag har svårt att se dem som något annat än ett slutgiltigt bevis på min nördighet. Ungefär så här brukar det se ut:

Jag står vid en skivhylla och tittar, ibland i en skivaffär jag besökt i verkligheten, men oftast i en okänd skivbörs, gärna en lite skruttig sådan, eller på en loppmarknad. Efter lite sporadiskt bläddrande kommer jag fram till en favoritartist, ser några bekanta framsidor, bläddrar lite mer, och så plötsligt… Vad är detta? En bootleg? Mhm. Och vad innehåller den? Oj oj oj, kolla låtlistan! Flera helt okända titlar! Kanske en gammal demo? Outtakes från studioinspelningar? Liveupptagningar? Spelar ingen roll vilket, hjärtat dunkar hårt och nu vill jag bara springa hem och lägga skivan i CD-spelaren.

Det är egentligen allt. Ibland hinner det uppstå en konflikt i att jag hittar fler heta skivor och inte vet hur många jag kan köpa, men oftast är det här jag vaknar, lycklig som ett barn på julafton.

2 kommentarer

Filed under Musik, Personligt

Filmsommaren

Så var ännu en semester slut. 2010 års upplaga kommer jag minnas som Filmsemestern med stort F. Jag har aldrig sett så mycket på så kort tid – 63 på 30 dagar, det tror jag inte ens vi betade av på Filmvetenskapen.

De allra flesta titlarna sorterades in under ”medelbra”, men jag har plitat ner några rader om de lite mer minnesvärda.

Allra bäst var nog Otto Premingers film noir-klassiker Laura. Spännande, stämningsfull och snygg, men också gripande. Bland karaktärerna fanns, förutom kvinnan som gav filmen dess namn, även en Waldo och en Jacoby. Jo, David Lynch har sett den filmen både en och två gånger.

Laura

Jag kan även rekommendera dessa verk, i kronologisk ordning från ny till gammal: Greenberg, Cassandra’s Dream, The Good German, Shopgirl, Brokeback Mountain, Happiness, Pickpocket, Världsrymden anfaller, Natt utan nåd, En natt att leva, Kvinna utan samvete, Dimmornas kaj, Les Vampires.

Les Vampires

Och så några varningar. Sämst var utan tvekan Duets. Kortfattat gick den ut på att varva skrattretande dåliga karaokeframträdanden med några lite proffsigare sådana (bland annat framförda av Huey Lewis, kommentarer överflödiga). Låtvalen var horribla och de dramatiska scenerna, som mest kändes inklämda mellan numrena, patetiska. Det hjälpte inte att favoriten Paul Giamatti spelade mot, och delade scen med, Andre Braugher (mest känd som polisen Pempleton). Det krävdes en rejäl skämskudde för att ta sig genom denna kalkon.

Fullt så usla var varken Två eller tre saker jag vet om henne (varför ger jag alltid Godard en till chans?), Liftarens guide till galaxen, eller Choke, men om inte dåliga, måste jag åtminstone kalla dem överskattade.

Största överraskningen bjöd Shopgirl på. Med Claire Danes och Steve Martin överst i rollistan förväntade jag mig en ren romcom, men snarare kändes den som en blandning av slackerklassikern Reality Bites och den tragiska Spetsknypplerskan. Kanske inte riktigt så bra som det låter, men en speciell historia likväl. (Jag låter det vara osagt om jag påverkades av husguden Mark Kozeleks medverkan.)

Shopgirl

Största besvikelserna var Moderna tider och Lady från Shanghai. Den så omtalade samhällskritiken lyste med sin frånvaro i den förstnämnda, i grund och botten var det en fars med några romantiska och några satiriska inslag. Och tja, vad kan man säga om Orson Welles klassiska noir? Förmodligen rätt mycket, men för att klassas som ett av 1900-talets största genier tycker jag den legendariske regissören/skådespelaren trampade väl mycket vatten under denna hans fjärde film. Både bildligt och bokstavligt.

På tal om nämnda snille, Me and Orson Welles var ingen märkvärdig film, men Christian McKay imponerade verkligen i rollen som just Welles. Lägg det namnet på minnet, han lär bli något stort!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Personligt

Sänkta krav

En lång, högtravande text om Brideshead, och en flera år gammal recension av Sun Kil Moons underskattade coverskiva. Om jag sätter ribban lite lägre kanske det kan bli några fler inlägg i den här bloggen. Och inte så långt mellan dem.

Lämna en kommentar

Filed under Personligt