Have you forgotten 2013: Filmerna

Årets bästa filmer listar jag i min filmblogg, We Could Watch Movies. Happy Festivus!

Have you forgotten 2013: Böckerna

– Jag är ju ingen läsare.

Så kanske inte en text om årets bästa böcker ska inledas. Men jag kände att jag borde nämna att jag inte är någon bokslukare av rang, eller tidigare har läst så mycket att jag kan påstå att jag vet särskilt mycket om det ena eller andra.

Hur som helst. Här är ändå en lista med de böcker jag läst som getts ut (på svenska) i år. De flesta tyckte jag mycket om, andra lite mindre.

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma
En hisnande och hårresande totalupplevelse. Främst handlar det om den misslyckade Andrée-expeditionen och vad som verkligen hände med de tre oerfarna KTH-grabbarna, som sensommaren 1897 försvann i en luftballong på väg mot Nordpolen, och hittades döda på den otillgängliga Vitön först 30 år senare – men också om Uusmas egna försök att pussla ihop ledtrådar. Välj den stora illustrerade utgåvan, varje bild måste ses!

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Trilogin knyts ihop och det är storslaget och finstämt omvartannat. Både scenerna från gränslandet och rättegångssalen är oförglömliga.

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnsson
Ett helt gigantiskt From Hell-tjockt seriealbum med hela Engelsforstrilogin skulle passa mig fint, men nu får jag hålla till godo med den här lite tunnare boken, där alla tecknare gör fint ifrån sig. Personligen gillar jag Lina Neidestams bildberättande mest.

Zelda vs. patriarkatet av Lina Neidestam
Det enda jag inte älskade med de två första böckerna om Zelda var att samma punchline upprepades väl många gånger, men så kände jag inte med denna tredje bok. Det mesta känns igen från tidigare, men allt har liksom blivit ännu lite roligare, smartare och mer varierat.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Otroligt välskrivet, men en historia som tyvärr mest gör mig trött. Jag vet inte riktigt, kanske tänkte Andersson egentligen bara göra ett debattinlägg. Och kanske behövs det ett så snustorrt språk för att neutralt och nyktert kunna skildra någon som faller hals över huvud för en otrevlig person, men utan känslor inblandade blir det liksom inte mycket kvar av läsupplevelsen.

Monstren i skogen av Mats Jonsson
Mats Jonssons självbiografiska historier funkar utmärkt även i barnboksform och det känns lika naturligt att följa den lilla Mats här som i mästerverket Pojken i skogen.

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
En poetisk och allvarlig historia, presenterad i barnboksform, som alla vuxna människor borde läsa. En kombination av bilder och ord som får hela hjärtat att vridas om.

Kupé nr 6 av Rosa Liksom
Snirkligt och tjusigt språk i en berättelse som utspelar sig längs Transsibiriska järnvägen, där den unga kvinnliga huvudpersonen får stå ut med bisarra inviter och fruktansvärda berättelser om det gamla Sovjet (och enstaka hövligheter) från den otrevliga gamla man hon delar kupé med.

Gone Girl av Gillian Flynn
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Gone Girl, men som deckare är den intelligent berättad med oväntade vändningar. Och som satir av amerikanska pars strävan efter perfektion är den både träffande, mörk och rolig. Men jag som icke-amerikan, och utan tron på den där låtsade perfektionen, känner mig mest av allt ganska tom när jag slutligen slår ihop pärmarna.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Oerhört vackert vemod om Karin Boyes liv i 30-talets Berlin. Någon elak kritiker skrev att den här boken förminskade vår nationalskatt Boye, men det håller jag inte med om. Den historiska korrektheten kan jag inte uttala mig om, men hur skulle man kunna skildra en bräcklig och ångestfylld människa som stark och stabil? Eller är det plötsligt skönt när knoppar brister? Förresten har hon sina tuffa sidor även i Kolterjahns berättelse, men oavsett vilket förtar det ingen av den kraft hennes texter fortfarande besitter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Have You Forgotten 2013: Låtarna

En låtlista måste det ju bjudas på också! Det mesta av musiken är hämtad från någon av de album jag listat som årets bästa, undantagen är antingen enstaka singlar eller enskilda spår från skivor som i övrigt inte var något att hänga i julgranen.

Nåväl, här följer listan och en länk till låtarna på rikets kändaste ställe-som-låtsas-vara-reko-betalalternativ-för-musik. Och de kompositioner som inte finns där har fått en liten YouTube-länk. Stay cool!

”Another Tale From Another English Town” – Lanterns on the Lake
”Awful Sound (Oh Eurydice)” – Arcade Fire
”Baby In Death Can I Rest Next To Your Grave” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Berlin Lovers” – Still Corners
”Brass Bed” – Widowspeak
”Broken Toy” – Veronica Falls
”Call” – Julianna Barwick
”Ceiling Gazing” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Data World” – Wild Nothing
”Det kommer aldrig va över för mig” – Håkan Hellström
”Don’t Swallow The Cap” – The National
”Du kan gå din egen väg” – Håkan Hellström
”Fifth In Line To The Throne” – Camera Obscura
”Forgive Me” – Austra
”Going Back to Strange” – Still Corners
”Graceless” – The National
”Gravitron” – Au Revoir Simone
”He Always Felt Like Dancing” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Here We Go” – Christopher Owens
”In Another Way” – My Bloody Valentine
”In the Kingdom” – Mazzy Star
”I’ve Got Your Number, Son” – She & Him
”Just Make It Stop” – Low
”Lay Myself Down” – Mazzy Star
”Line of Fire” – Junip
”Love Is in the Ear of the Listener” – Christopher Owens
”Love Is to Die” – Warpaint
”Mariette” – Mark Kozelek & Desertshore
”Midnight Drive” – Still Corners
”Minnewaska” – Widowspeak
”Not So Much to Be Loved as to Love” – Rose Melberg
”Offing” – Julianna Barwick
”Onward” – Mark Kozelek
”Out of the Woodwork” – Courtney Barnett
”Somehow The Wonder Of Life Prevails” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Teenage” – Veronica Falls
”The Only Living Boy In New York” – Rose Melberg
”The Trip” – Still Corners
”The Weighing of the Heart” – Colleen
”Timeless Melody” – Veronica Falls
”Troublemaker” – Camera Obscura
”Ursa Major Find” – Colleen
”Waiting for Something to Happen” – Veronica Falls
”Watanabe” – Haiku Salut
”What Deaner Was Talking About” – Veronica Falls
”When You Sleep” – Shonen Knife
”You Missed My Heart” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Youth” – Daughter

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 

1) Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 10-4

Vi fortsätter genomgången av årets skivor. Och från och med plats 10 har jag rangordnat skivorna, även om den inbördes ordningen aldrig är något permanent.

10) Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Det tog ett tag, men 2 steg från Paradise växte verkligen till sig, och på den finns minst tre riktiga klassiker. Det kommer aldrig va över för mig är inte alls ett lika bra album, och det är nog inte fler än titellåten som kan kallas klassiker. Men Håkans lägstanivå är Himalaya-hög och en bunt vanliga albumspår med den mannen slår det mesta. Nu återstår att se vilka nya vägar han kan ta med hjälp av Mattias Hellberg. Elden fortsätter brinna, det kommer aldrig va över!

9) Rose Melberg – September
Egentligen är September bara en ogenomtänkt demo, med spartanska versioner av Melbergs favoritlåtar, utgiven på kassett i ganska få exemplar. Men enkelheten till trots är låtvalen så bra och Rose röst så underbart bomullslen, att det känns som ett helgjutet album. Simon & Garfunkels ”The Only Living Boy in New York” och Jonathan Richmans ”Not So Much To Be Loved As to Love” är några av höjdpunkterna, men där finns fina tolkningar av allt från Big Star och Beatles till Young Marble Giants och Kirsty MacColl. 22 låtar är kanske i överkant, men välj ut en tio, tolv stycken, så har du en tvättäkta mjukpopsklassiker.

8) Julianna Barwick – Nepenthe (LP) och Pacing (singel)
Julianna Barwicks ljuvliga loopar kan kallas filmiska, drömlika, hypnotiska. Kanske alltihop, beroende på sammanhang. Musiken kan skapa stämningar, den kan lugna stressade själar, den kan ackompanjera och förhöja situationer. Men mest av allt är den vacker i sig själv. Enkel och unik, mystisk och lätt som vinden.

7) Colleen – The Weighing of the Heart
Det mesta jag sa om Julianna Barwicks skivor går att säga om Colleens. Men The Weighing of the Heart är lite mindre abstrakt, och det är något med Colleens förvrängda harpor som alltid får mig att tänka på vatten. Ljudbilden känns som att flyta fram ensam på en flotte, på ett öppet, lugnt hav. Samtidigt skiftar musiken mer än på min gamla favorit The Golden Morning Breaks, det är inte bara tomma horisonter i alla väderstreck. Rätt vad det är dyker en pockande fiol upp, ett träblås kan lura bakom ens rygg, och när man minst anar det, tar en sakral orgel över en låt som verkade gå åt ett helt annat håll. Om Barwick oftast håller sig kvar i mer eller mindre en och samma sinnesstämning, så är Colleens The Weghing of the Heart i ständig rörelse – samtidigt som den är totalt rogivande. Det är ett konststycke i sig.

 

6) The National – Trouble Will Find Me
Första intrycket av The Nationals sjätte album var att det mest liknade en upprepning av deras femte. Och efter mer än ett halvårs lyssnande kvarstår det intrycket, för den låter ju väldigt mycket som Violet. Trummorna är lika härligt dova, gitarrerna gömmer sig lika försiktigt bakom stråkar och blås, och Matt Berningers röst är fortfarande samma fröjd för öronen. Men även om soundet är intakt, så bjuder Ohio-bandet på tretton helt nya låtar som är minst lika starka som på både Violet och Alligator. Och det räcker långt.

5) Veronica Falls – Five Covers Vol. 2
Det säger en del om Veronica Falls kvaliteter att de kan spela in en liten ”bonusskiva” i en av bandmedlemmarnas badrum, hastigt och utan omtagningar, för att inte störa grannarna alltför länge, och ändå få det att låta så förbannat bra. Versionerna av ”Is Anybody There” och ”Timeless Melody” är perfekt pop, och hela skivan känns så spontan och ledig, men samtidigt genomtänkt och välspelad, att jag kommer att tänka på Velvet Undergrounds odödliga tredje album. Och jag kan aldrig sluta lyssna på tolkningen av Weens ”What Deaner Was Talking About”.

 

4) Christopher Owens – Lysandre
Efter de tröga 70-talsgitarrexcesserna på vad som skulle bli Girls sista album, känns det uppfriskande att Christopher Owens låtit sin förkärlek för mjuk 50-talspop blomma ut igen. Lysandre är fylld till brädden av plockade gitarrer, schlock-harmonier och bedårande kärlekshistorier. Och så den där sköna lilla melodislingan som Owens så genialiskt placerat kors och tvärs över hela albumet för att binda ihop allting. Dessutom är hans konversation med sig själv på ”Love Is in the Ear of the Listener” både så klok och så fin. En text som borde göra Håkan Hellström grön av avund.

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 20-11

Plats 20-11, i alfabetisk ordning, eftersom alla nästan är bra nog att nå topp 10 och inte alls borde förpassas ens i närheten av bubblarna:

Au Revoir Simone – Move in Spectrums
Mer smittande analog synthpop från Williamsburg-trion. De har haft svårt att nå upp till samma höjder som på The Bird of Music, men med ”Crazy” och ”Navitron” kommer de bra nära. Och jag är fortfarande lika glad nu som 2007 över att det finns elektroniska popband som varken har rötter i Depeche Modes mörker eller Pet Shop Boys distanserade ironi. Au Revoir Simone vill liksom bara skriva låtar om livet, utsmyckade med tv-spelssynthar, snygga harmonier och förträffliga beats. Det räcker för mig.

Austra – Olympia
Man riskerar väl att åka på hipster-stryk för såna kommentarer, men det är så här jag önskar att The Knifes skivor lät. Katie Stelmanies röst är inte ljusår från Karin Dreijers, men framförallt är det de svängiga och melodiösa poplåtarna som får mig att tänka på göteborgsduons över tio år gamla hits.

Camera Obscura – Desire Lines
Camera Obscura blev slagna på fingrarna av She & Him i kategorin årets Camera Obscura-poplåt. De senares ”I’ve Got Your Number, Son” skulle gjort sig bra på Glasgow-bandets tidigare mästerverk Let’s Get Out of This Country och My Maudlin Career. Camera Obscura själva var dock inte långt efter med ”Troublemaker”, och ”Fifth in Line to the Throne” är en sån där tårdrypande ballad som bara Tracyanne Campbell kan skriva. Ändå kunde jag inte låta bli att känna det som att Desire Lines var ett album gjort på rutin, på halvfart. Förvisso en rutin stark nog att kvalificera sig på årets topp 20, men ändå.

Daughter – If You Leave
Storslaget vemod. Kanske bara lite för storslaget ibland. Daughter är ett band fullt av kreativitet, de stämmer om gitarrerna, sätter capo på basen, spelar med stråke på elgitarren – problemet är bara att de intressanta nyansskiftningar sådana idéer skapar försvinner i den bombastiska produktionen. Och nästan varannat spår känns som en kopia på det föregående, på grund av de förvillande lika ljudexplosionerna. Med det sagt är ”Youth” ändå en av årets låtar.

Haiku Salut – Tricolore
På ”Watanabe” låter det som att någon i den engelska instrumentaltrion Haiku Salut spelar fyrhändigt med Chico Marx. Det är en enkel liten poplåt, men så storslaget och frenetiskt framförd att den känns som en hel symfoni när man tänker på den – trots att det bara är fyra minuter av piano. Resten av Tricolore är kanske inte lika briljant, men full av underbara infall som hela tiden håller sig på rätt sida av gränsen mellan pop- och konstmusik. Haiku Salut gör musik för de som börjat tröttna på postrockens förutsägbara gitarrutbrott men samtidigt tycker att band som Detektivbyrån känns lite för mycket knätofs…

Low – The Invisible Way
En gång i tiden var Low världens långsammaste band. Rent bokstavligt. Låtarna flöt fram i extremt låg fart, som om man slagit på en gammal Joy Division-vinyl på kanske en tredjedel av hastigheten. En knasig idé på pappret, men med Alans och Mimis himmelska stämsång svävandes över alltihop lät det övernaturligt vackert.

I nästan lika låg hastighet, men stadigt och med samma otroliga precision, har Low ändå lyckats utvecklas under alla år som gått sedan debuten I Could Live in Hope från 1994. Och även om den magiska känslan från de första skivorna inte finns kvar, så kan de fortfarande skriva starka låtar, som ”Amethyst”, ”So Blue” och framförallt ”Just Make It Stop”.

Mark Kozelek & Desertshore – Mark Kozelek & Desertshore
Förutom de sedvanliga livealbumen som ingen orkar hålla koll på, släppte Mark Kozelek inte mindre än tre riktiga fullängdare i år. En fantastisk, en dödstrist och så den här, som var ganska trevlig. Utan riktiga höjdpunkter kanske, men med fantastiska musiker, en och annan rolig textrad (den ironiska dissningen av Wilcos gitarrist Nels Cline, eller hyllningen till gamla Steve McQueen-filmen Papillon) och genomgående starka melodier. Om bara Mark hade orkat med några fler omtagningar på sången, och hoppat över några av de lite väl hastigt påkomna texterna, så kanske det blivit en topp 10-placering också.

Mazzy Star – Seasons of Your Day
Att lyssna på Mazzy Stars första skiva på 15 år kändes först lite oroligt, men det behövdes inte mer än ett par sekunder av inledande ”In the Kingdom” för att förstå att allt stod rätt till i vårt rockuniversums parallella slow motion-värld. Cellon i titelspåret och slide-gitarren i ”Lay Myself Down” är årets vackraste instrumentala passager.

My Bloody Valentine – mbv
Den, av alla musikkritiker, mest efterlängtade skivan de senaste 22 åren kunde väl bara bli ett antiklimax? Nja, på ett sätt kanske, men den dök upp helt utan förvarning och lät som en helt logisk fortsättning, rent av en förlängning, av Loveless. Tio månader efter min recension känner jag lite starkare för mbv, men i stort sett är känslorna de samma. Kul att de är tillbaka, men lite synd ändå att de inte blåser bort mig på samma sätt längre. ”In Another Way” är i alla fall fenomenal mjukpop i en taggtrådskostym så vass att öronen börjar blöda av njutning vid bara tanken på den.

Widowspeak – Almanac och The Swamps EP
Med Mazzy Star tillbaka i stan kunde man ju tro att Widowspeak skulle bli överflödiga, men inte bara tog de ett par kliv framåt med Almanac, ett par månader senare ändrade de kursen ytterligare med EP:n The Swamps. Om debuten var långa bilfärder i Twin Peaks-granskogar, så låter det verkligen som att Widowspeak 2013 begav sig ut i träskmarkerna. Men med melodikänslan i behåll och bluesen bara som en stämningsskapande inspirationskälla. Lyssna på ”Theme from the Swamps” och ”Brass Bed” och dröm dig bort till den djupa södern.

Have You Forgotten 2013: Skivorna – bubblare & besvikelser

BUBBLARE:

Future Bible Heroes – Partygoing
Stephin Merritt har inte varit i högform senaste åren, men han har i alla fall tillräckligt med hantverksskicklighet och humor för att den tredje skivan med sido-synthprojektet Future Bible Heroes nästan ska kvalificera sig på 2013 års topp 20. (Precis som med Magnetic Fields förra året, alltså.)

Lanterns on the Lake – Until the Colours Run
Fin och storslagen drömsk pop. Om alla låtar var lika starka som ”Another Tale from Another English Town” skulle de förmodligen nått min topp 10, men resten av skivan är lite för anonym.

She & Him – Volume 3
Zooeys röst är lika otroligt som vanligt och ”I’ve Got Your Number, Son” är en förstklassig popdänga. Tyvärr är den först på albumet och därefter finns ingen låt i samma klass. Inget dåligt, men inte heller något som får mig att vilja lyssna igen.

—

BESVIKELSER

Mark Kozelek – Like Rats
Usla låtval brukar inte hindra Mark Kozelek från att lyckas med sina covers. Men Like Rats är väl undantaget som bekräftar regeln. Danzig, Bruno Mars, Ted Nugent… Hua! Tolkningen av ”I Got You Babe” är i alla fall lite gullig, men förlorar ju helt på att den inte görs till en duett.

Arcade Fire – Reflektor
Någon sa att Reflektor låter som disco av ett band som inte gillar disco. Det stämmer kanske inte helt och hållet, jag tror faktiskt Arcade Fire gillar disco, och dessutom är det väl inte så mycket disco över skivan? Men andemeningen håller jag med om. Reflektor är ljudet av ett band som försöker hitta nya idéer. Problemet är bara att de måste tro så jävla hårt på varje idé, och basunera ut den som en sanning. Och sedan står jag bara inte ut med stomptempot i ”Joan of Arc”. Det förbannade kompet låter lika illa oavsett om det kommer från Arcade Fire, Marilyn Manson eller någon svensk schlagerartist…

Kurt Vile – Wakin On a Pretty Daze
Zzzz… Oj! Inte sova! En ny låt nu… Jaha, okej, samma sak i tio minuter till? Tack och godnatt!