Monthly Archives: oktober 2010

Ett löfte

Just nu pågår kortfilmsfestivalen i Uppsala, så mina klassikeromdömen får vänta några dagar.

Många svenska regissörer har inlett karriären med just kortfilmer (och novellfilmer, förstås, men jag bryr mig inte om att göra någon skillnad mellan de formaten här). När man i efterhand ser dessa tidiga verk slås man ofta av hur lite talang som skiner igenom. Ibland syns den nästan inte alls. Ett känt exempel är En uppgörelse i undre världen, Lukas Moodyssons examensfilm från Dramatiska Institutet. En ointressant historia med Stefan Sauk som, helt utan trovärdighet, spelar en känslokall gangsterpappa.

Kortfilmsformatet är överlag ganska knepigt. Det är svårt nog att hinna förmedla några känslor på bara ett par minuter, måste man dessutom knyta ihop säcken är det nästintill omöjligt att lyckas. Att komprimera berättelsen på rätt sätt är en konst få, om ens någon, behärskar. Antingen försöker regissörerna säga för mycket, eller så förmår de inte säga något alls.

Desto mer imponerande när man väl ser en riktigt bra svensk kortfilm. Något börjar, något tar slut kan bäst beskrivas som en opretentiös Farväl Falkenberg. Några killar i en villaförort har tagit studenten och ska gå skilda vägar. Rasmus har sökt juristlinjen på Uppsala universitet, men vågar inte berätta det för någon. Samtidigt är han bitter på Jonas, som ska dra till Kapstaden, och trött på sin mamma som bryr sig lite för mycket.

Ingen överväldigande story, med andra ord. Scenerna utgörs mest av kompisgänget som spelar basket, dricker folköl eller lirar lite Nintendo. Men det som gör den unik är den autentiska känslan. Farväl Falkenberg hade ungefär samma ingredienser, men förstördes av en helt bedrövlig dialog. Halvvägs in i Något börjar, något tar slut är jag fortfarande osäker på om det är en dokumentär eller inte. Så verkligt känns det.

Jag vet inte om det är regissören Mikael Bundsens förtjänst, eller om killarna bara spelar sig själva, men tillsammans har de fått till en riktig liten pärla. Sannolikt kommer Bundsen börja spela in långfilm snart, och jag hoppas, hoppas att han får fortsätta jobba utan överspelande Dramatenskådisar och pedagogiska manus om ”angelägna” ämnen. Håll tummarna!

3 kommentarer

Filed under Film

Historieskrivning

Vad gör egentligen en klassiker? Inspirerad av Sara har jag plöjt lite filmhistoria de senaste veckorna. Men det här är inte en text om nyupptäckta favoriter, utan om besvikelser. De har tyvärr varit lite för många.

Då och då sammanställer diverse institut, tidningar och tidskrifter sina 100-bästa-listor. I bokhandeln finns tegelstenen 1001 filmer du måste se innan du dör. Och på nätet har vi monumentala databasen IMDB, med de 250 av användarna högst rankade filmerna.

Det märkliga är att samma filmer, oavsett kvalitet, dyker upp i flera av dessa listor. Första Alien är fantastisk, tidlös i sin minimalistiska spänning och värd alla sina lovord. Men uppföljaren, Aliens, är inget mer än en simpel pang-pang-rulle. Kanske någon klass bättre än andra 80-talare som Tequila Sunrise och Rambo II, men förtjänar den en plats i historien? Inte direkt. Ändå är den nummer 55 på IMDB och med i 1001 filmer.

Där finns också en del äldre verk som historien varit häpnadsväckande förlåtande mot, till exempel den konservativa, för att inte säga rent rasistiska, Borta med vinden och den gubbsjuka Det ljuva livet. Och så några förhållandevis nya filmer, som mest verkar uppmärksammas i brist på bättre. Kan någon, med handen på hjärtat, verkligen tycka att Gran Torino, Prestige, Braveheart och Avatar tillhör det bästa historien har att erbjuda?

Jag vet inte, men med på listorna är de lik förbannat. Det räcker med att en kritiker höjer något till skyarna, och att någon annan håller med, för att hyllningskörerna ska starta. Hollywood delar ut priser och utmärkelser (med Oscarn i spetsen), och producerar nya filmer som ständigt refererar till de gamla – säg den romantiska komedi där någon av huvudpersonerna inte sitter försjunken i någon gammal 40-talssnyftare (om ni inte vet vad jag menar, se Sömnlös i Seattle). När sedan ”vanliga människor” sätter betyg på IMDB blir omdömena ungefär desamma som proffstyckarnas. Och så rullar bollen vidare.

Vad jag skulle vilja se är en ny historieskrivning, där man slänger ut de dåliga och låter de bättre komma in. Och i väntan på detta ska jag snart skriva några rader om de så kallade klassiker jag sett den senaste månaden, och komplettera med alternativa filmer som bättre förtjänar att uppmärksammas.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Best of the Best

Att skapa en Belle and Sebastian-spellista är å ena sidan meningslöst. Det är ju bara att lyssna på något av de tre första albumen, eller den eminenta EP-samlingen ”Push Barman to Open Old Wounds”.

Å andra sidan vet jag, som gammal blandbandsfetischist, inget roligare än just spellistor. Så här kommer en liten länk ändå. Det här är 28 av de sköraste, ömmaste och allra finaste poplåtar som någonsin spelats in. Lyssna och njut, gråt, dansa, dröm, eller vad ni vill.

(Som med alla Spotify-spellistor kommer också denna med brasklappen att vissa album saknas. Här är det ljuvliga ”The Boy With the Arab Strap” som, av någon outgrundlig anledning, inte finns tillgänglig. ”Sleep the Clock Around” och ”Ease Your Feet in the Sea” fick alltså utelämnas. Och likaså ”The Rollercoaster Ride”, låten som bättre än någon annan sammanfattar Belle and Sebastian.)

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Write About ”Write About”

Write About Love

”Write About Love” är Belle and Sebastians sjunde studioalbum och deras hittills sämsta. Kanske inte helt oväntat, inte många band kan fortsätta hålla samma höga kvalitet efter 15 år tillsammans. Men föregående ”The Life Pursuit” verkade som en nytändning efter formsvackan med ”Dear Catastrope Waitress” och soundtracket till Storytelling. Den hade ett par riktiga bottennapp, men också några av 00-talets allra bästa poplåtar (”Another Sunny Day” och ”To Be Myself Completely”), och den underbart sorgliga ”Dress Up in You”.

Några såna toppar kommer bandet inte ens i närheten av på ”Write About Love”. Materialet pendlar mellan medelmåttighet och rena gäspningar. Låt vara att det bara är på en låt, Norah Jones medverkan säger ändå det mesta. Det kan verka som ett märkligt val av gäst innan man hört skivan, men precis som hennes egen musik låter det kompetent, moget och högst opersonligt. Inte ens den pålitlige Stevie Jackson, gitarristen som brukar bidra med en fantastisk låt per skiva (tänk George Harrison), har något vettigt att komma med. Hans ”I’m Not Living in the Real World” känns bara flamsig. Enda gången den sedvanliga B&S-värmen glimtar förbi är på ”Ghost of Rock School”, mest tack vare Mick Cookes alltid lika vemodiga trumpet. På ”If You’re Feeling Sinister”, bandets allra finaste stund, var den förmodligen det enskilt viktigaste instrumentet. Tillsammans med stråkar och blockflöjter var den kryddan som gjorde bandets på en gång naiva och sofistikerade sound. Men lyssna på ”Read the Blessed Pages” – flöjterna är tonsäkra och proffsigt inspelade, och det låter mest bara frikyrkligt.

Alla stjärnor dalar till slut, och någon gång ska det väl vara Belle and Sebastians tur också. Men jag vill gärna tro att detta bara är en ny formsvacka i deras redan ganska långa karriär. Kanske har det hårda arbetet med först ”The Life Pursuit” och sedan God Help the Girl (som ju i princip är samma band med nya sångerskor) tagit lite för hårt på deras kreativitet. Vi säger så, och lyssnar på ”Another Sunny Day” och ”Come Monday Night” en gång till.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

California Dreamin’ (Cover #3 & #4)

Chris Gunst är mest ihågkommen som bakåtsträvande sångare i Beachwood Sparks. Ett band som hyllades och kritiserades omvartannat, oftast med samma motivering. De lät ju (och såg ut) exakt som Byrds och Buffalo Springfield.

Det må vara sant att de lånade lite från sina äldre Los Angeles-grannar, men Gunst hade fler än tolv strängar på sin lyra. I början av 90-talet spelade han i atmosfäriska hardcore-bandet Strictly Ballroom med Jimmy Tamborello, numera känd som den andre i The Postal Service (tänk Chris Lowe). I slutet av samma decennium var han med och startade The Tyde. Och efter att Beachwood Sparks somnat in 2002 bildade han Mystic Chords of Memory med flickvännen Jen Cohen.

Av alla album dessa projekt resulterade i är Mystic Chords of Memorys självbetitlade debut det mest minnesvärda. Orglar, mellotroner och försiktiga akustiska gitarrer dominerar ljudbilden, och låtarna liksom trevar sig fram. Det hörs att projektet började som jamsessioner, utan något riktigt mål. Ändå är musiken långt från den typiska trögflytande kaliforniska psykedelian. Cohens bakgrund i Aislers Set, och de bådas förkärlek för brittiska sångsmeder som Lloyd Cole och Roddy Frame, har lärt dem bygga minnesvärda låtar. Just när de instrumentala bitarna håller på att dras ut för långt, svävar några ljusa, fjäderlätta stämmor förbi, sjungandes små, enkla melodier. Det är tidlös pop, i ordets mest drömska bemärkelse.

Om jag måste välja ut de verkliga höjdpunkterna i Gunsts låtskatt är det, originaliteten till trots, två covers som hamnar högst på listan. ”By Your Side” var en hit med Sade under tidigt 00-tal. En tjusig kärleksballad uppbyggd av lugnande och tröstande ord från den säkrare parten i ett förhållande. Beachwood Sparks version beskrevs av Andres Lokko som en önskan att få tröstas av dessa ord. En intressant tolkning, som grundade sig i att Gunst har en ganska svajig röst. Men vem har sagt att man måste sjunga perfekt? Ibland är det så mycket vackrare med falsksång. Hör bara hur hans stämma spricker halvvägs in i låten.

And if you want to cry
I am here to dry your eyes
and in time you’ll be fine

 

 

Mindre känd är ”We Could Send Letters”. En komposition full av hisnande tonartsbyten, halsbrytande gitarrsolon och klatschiga trummor, hämtad från 1983 års ”High Land, Hard Rain”, Aztec Cameras debutalbum. Mystic Chords of Memory har sänkt tempot, bytt trumstockar mot vispar och elektriska gitarrer mot akustiska. De vassa kanterna har filats till det låter nästan impressionistiskt. Och jag har aldrig hört något liknande. En musiker är inte bättre än vad den gör av sina influenser, och Chris Gunst är en fantastisk uttolkare.

 

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik