Monthly Archives: mars 2012

My Life in Music – Have you forgotten 1987

Jag tillät inte Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart” att inleda det här projektet, men New Order, bandet som uppstod ur askorna efter glädjedivisionen, måste ändå få vara med någonstans. Deras musik gick som en röd tråd genom hela min (musikaliska) uppväxt, under både 80- och 90-talet gjorde de mängder av fantastiska poplåtar, med ”True Faith” från 1987 som den absoluta toppen. ”World in Motion” är ingen favorit idag, men när den släpptes lagom till fotbolls-VM 1990 i Italien älskade jag den, dels för att John Barnes, min favorit i engelska landslaget (jag gillade honom betydligt mer än Lineker!) var med på ett hörn och rappade (!), och dels för allsången. Ett par år senare kom MTV till Sverige, och gång efter annan som ”True Faith” visades, tänkte jag att det visserligen var en konstig video, men en riktigt bra låt. De fick också en MTV-hit med ”Regret”, som ackompanjerades av bilder från Baywatch. Märkligt, tyckte jag, som till skillnad från många av mina vänner och klasskamrater, inte brukade se på David Hasselhoffs töntiga serie (jag föredrog repriser av Knight Rider), men återigen, väldigt bra musik.

Nåväl, åren gick, och jag lyssnade inte så aktivt på bandet längre. Men så släppte tonårsfavoriterna Brainpool albumet Painkiller, där ”Holiday” var ett av favoritspåren, och strax därefter upptäckte jag Pulps klassiska singel ”Razzmatazz”. Vad har då det med New Order att göra? Jo, ytterligare något år senare köpte jag deras Technique från 1989 och insåg att både Brainpool och Pulp snott melodin från ”Round & Round” rakt av till sina respektive låtar. Faktum är att var och varannat band jag lyssnade på då, i mitten och slutet av 90-talet, hade den gamla Manchester-kvartetten som förebilder, till och med Smashing Pumpkins dyrkade dem (Billy Corgan skulle senare medverka på ”Turn My Way” 2001 års Get Ready). Den insikten var tillräckligt för att jag skulle gå ut och köpa alla deras gamla album, men hur bra de än lät så kände jag snabbt att bandet aldrig, varken förr eller senare, skulle toppa ”True Faith”. Det stadiga trumintrot, den snygga versen, den underbara bryggan, och den himmelska refrängen. Uppväxtskildringar blir inte bättre än så här.

New Order - True Faith - 1987

(Den speciella videon regisserades för övrigt av Philippe Decouflé, vars näst största merit är att ha koreograferat OS-invigningen i Albertville 1992.)

Annonser

9 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1986

Vi fortsätter med videominnen. I flera år trodde jag (liksom många andra i min ålder, har jag senare förstått) att Paul Simon var Chevy Chase och att Chevy Chase var Paul Simon. Jag menar, han är väl den långa, stora gubben som spelar alla instrument och sjunger på ”You Can Call Me Al”? Det måste ju vara han, inte den där lilla figuren som aldrig får öppna munnen. Eller?

Nä, så var det ju inte. Men bortsett från den obetalbara humorn i nämnda förvirring tycker jag verkligen att musikvideon till ”You Can Call Me Al”, från Paul Simons afrikainspirerade Graceland är riktigt rolig. Och det beror lika mycket på Chevy Chases underbara uppsyn som Simons egna komiska tajming.

Sedan är det, hm, vad ska vi kalla det, riffet? Ja, riffet. Det underbara blåsriffet! Jag behöver bara nynna det för mig själv så blir jag på gott humör. Det här är feel good-musik av yppersta klass. Och som om inte all denna rolighet var nog, så bjuder faktiskt texten också på flera briljanta formuleringar. Läs själva här. Eller slå på musiken och lyssna:

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1985

”Like a Virgin”, ”Wake Me Up Before You Go-Go”, ”I Want to Know What Love is”, ”Money for Nothing”, ”Take On Me”, ”We Built This City”, ”The Power of Love”, ”We are the World”, och signaturmelodierna från Miami Vice och Snuten i Hollywood förstås. 1985 har förmodligen årtiondets största hitkavalkad, och jag kommer faktiskt ihåg alla dessa hits från när det begav sig. Men mitt goda långtidsminne i all ära, det finns en helt vanlig förklaring till det, och den förklaringen stavas V-H-S. Ja, ’85 var året vi skaffade video, och så fort SVT visade någon musikvideo tryckte vi på REC. Sedan satt vi där och tittade på de små konstverken, om och om igen, oavsett om vi gillade dem eller ej.

Idag lyssnar jag inte på någon av nämna låtar, men någonstans på de där videokassetterna, mitt bland alla powerballader, blonderade kalufser och slap-basar, gömde sig också ett litet troll med tuperat svart hår och vitmålat ansikte. Han skulle komma att förfölja mig ett tag, blekare och läskigare för varje år, tills han slutligen lindades in i spindelväv och jag knappt vågade titta, för blotta tanken på jättespindeln som måste gömma sig i närheten var för mycket för lilla mig. Jag pratar förstås om Robert Smith och The Cure. ”Lullaby” heter spindellåten från 1989, men redan fyra år tidigare förevigades ”In Between Days” på en av våra videokassetter.

The Cure skulle hela tiden finnas i mitt medvetande under uppväxten, men till en början mest som någonting lite skrämmande, som dessutom gillades av de där på skolan som såg lika läskiga ut som trollet själv. När jag sedan i högstadiet upptäckte indiepopen och dess blandning av finstämt och skevt, insåg jag att man inte behövde vara gothare för att uppskatta Robert Smiths talanger. Uppenbarligen var det fler som tänkte likadant, oavsett vilken subkultur man bekände sig till, för i gymnasiet skulle de komma att bli bandet som förenade alla oss ”alternativa”. Synthare, gothare, hardcore-veganer, indiepopare, till och med en och annan hårdrockare – alla älskade vi The Cure. Och om det är någon låt som kan sammanfatta varför, så är det ”In Between Days”. Sprittande gitarrer, storslagna synthar, och Smiths desperata röst, sjungandes den tragisk texten till en perfekta popmelodi.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1984

Jodå, mina föräldrar spisade många klassiska gubbar på skivtallriken när jag var liten. När jag var fyra flyttade vi till ett alldeles nybyggt hus på andra sidan järnvägen, och ett av mina första minnen därifrån är Springsteens ”Born in the U.S.A.” som dånar på hög volym i allrummet (som vi av någon för mig okänd, men ganska trevlig, anledning brukade kalla TV-rummet). Och nyss skrev jag om Tom Waits. Men allra populärast av de äldre herrarna från den här tiden var nog ändå tjusige kanadensaren Leonard Cohen. 1984 släppte han en av sina allra vackraste kompositioner, ”Hallelujah”. Tyvärr är produktionen mer än lovligt daterad, även om framförandet är fint så har instrumenten en illa ringande klang av det plastiga 80-talet. Men liksom jag länge missuppfattade Springsteens nämnda låt som en patriotisk flaggviftare, trodde jag också i många år att det var så Cohen skulle låta. Inte visste jag att han en gång i tiden var en lågmäld singer-songwriter. Antagligen brydde jag mig inte heller om det som 4-åring, men långt därefter, någonstans i mitten av tonåren, skulle jag höra mästerverken ”Suzanne” och ”Famous Blue Raincoat” och nästan ramla av stolen.

Men det är en annan historia, och även om hans tre första skivor är för alltid ohotade på albumprispallen, så har Various Positions, sina 80-talistiska skönhetsfläckar till trots, några riktigt fina låtar. Och än idag minns jag hur Jennifer Warnes körsång på ”Hallelujah” och ”Dance Me to the End of Love” ekade vackert i allrummet.

Leonard Cohen - Various Positions - Hallelujah - 1984

4 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1983

Ett av helgens stora familjenöjen när jag var liten var att samlas framför TV:n och se på musikvideor. Jag är för ung för att minnas vad alla programmen hette, men jag kommer ihåg att musiken var blandad och att det fanns något för alla. Vi barn var dock inte lika toleranta som våra föräldrar, och det fanns ett par artister som vi ogillade så mycket att vi antingen gömde oss bakom soffan och höll för öronen, eller till och med lämnade rummet, när de dök upp i rutan, för det lät ju så hemskt. Allra värst var förstås Tom Waits, han såg ut som någon av de där galna gubbarna nere i centrum och, vad värre var, han lät som dem också!

Hur kunde man lyssna på något så fruktansvärt, frågade vi mamma och pappa upprepade gånger. Det skulle ta många år innan jag överhuvudtaget kunde försöka förstå det. Idag hör jag låtar som ”In the Neighborhood” och nästan myser åt Toms whiskeyröst. Den passar perfekt med de varma blåsinstrumenten, och sångmelodin är ju bara för fin. Att kvarteret jag växte upp i på 80-talet inte riktigt liknade det som beskrivs i texten, det gör ingenting, Waits har ändå en särskild plats i mitt hjärta. Men pass på nu, för här kommer refrängen. Ni som inte gillar det, göm er bakom soffan!

In the neighborhood
In the neighborhood
In the neeeigh-booor-hood

Tom Waits - Swordfishtrombones - In the Neighborhood - 1983

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1982 (& cover #22)

På sin första skiva led Depeche Mode av Vince Clarkes überkäcka låtar. Lyckligtvis hoppade han av strax efter releasen 1981, och lämnade spelrummet fritt för Martin Gores talanger som kompositör. Det skulle dröja några år innan han förfinade sin förmåga, men redan på andra albumet, A Broken Frame från 1982, fick han till en fullträff med ”The Sun & the Rainfall”. Vi är fortfarande för långt tillbaka i tiden för att jag ska minnas något av detta, men faktum är att hela mitt musikaliska 80-tal präglades av det konstanta Depechandet på min brors stereo. Exakt när det började vet jag inte, men jag är säker på att det format min framtida musiksmak en smula.

Sexton år senare skulle jag återupptäcka låten när gymnasiefavoriterna Fireside (det förmodligen hårdaste bandet jag någonsin uppskattat – bara så ni vet var jag står i hårdrocksfrågan) spelade in en riktigt fin version av den för samlingen Hello Kids. Det här var i slutet av 90-talet, jag hade flera vänner som var andra generationens Depeche-fans, och det kändes som att cirkeln var sluten.

Depeche Mode - A Broken Frame - The Sun & the Rainfall - 1982

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1981

Tidigt 1980-tal är på många sätt en usel musikperiod. Hall & Oates, Steely Dan och Journey, kan det bli mer känslokallt? Och STYX och REO Speedwagon – det är så man stavar till smaklöst.

Nu är det där topplistegenrer jag aldrig skriver om, men inte heller bland det jag kallar kvalitetsmusik såg det jätteroligt ut 1981. Punken hade mynnat ut i postpunk, men inte riktigt utvecklats till personlig pop ännu. The Cure hade påbörjat sin kolsvarta period, med skivor som idag låter lite för kompakta och händelselösa (åtminstone för en som upptäckt dem med kristallklara Wish). Depeche Mode hade fortfarande Vince Clarke i bandet. I Glasgow höll Edwyn Collins och grabbarna i Orange Juice visserligen på att så fröna till det sound som The Smiths skulle förfina några år senare, men hur roliga är ett par frön? Så Blondie då? Eller Bowie? Nä, faktum är att de hunnit bli både tråkiga och svulstiga när decenniets andra år tagit sin början. Vilket för övrigt är det minsta man kan säga om gamlingar som Stones och Dylan.

Herregud, vilken gnällig 1-åring, tänker ni nu. Vadå, säger jag, är det inte meningen att man ska gallskrika och bråka i den åldern? Men nåväl, något positivt ska jag väl kunna hitta. Långt borta i amerikanska södern, i lilla staden Athens, hade en kvartett som, sånär som på några dagar, var jämngammalt med mig hunnit släppa sin första singel. Och medan andra band kunde ta år på sig att blomma ut, så hade de redan skapat en klassiker med denna debut. ”Radio Ga Ga” hette den inte, men väl ”Radio Free Europe”. Fem år senare var de alla collegenördars favoritband, tio år senare hade de globala hits, femton år senare kallades de världens största band, och trettio år senare lade de ner, efter en tids kvalitetsdalande. Men 1981 hade R.E.M. världen vid sina fötter.

Och just det, då hade Michael Stipe, till skillnad från mig, hår på huvudet!

R.E.M. - Radio Free Europe - 1981

2 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music