Bäst 2015: Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

Att höra Vasas flora och fauna för första gången är ett sånt där sällsynt tillfälle då popmusik låter bekant men ändå helt ny, unik. Precis som när jag hörde Kent och bob hund för 20 år sedan, vet mina öron att det är pop på svenska, men förnuftet vill inte riktigt tro det. Kan musik låta så här?

Och nog klingar he lite falskt
När jag försöker förklara
De int nå jävla hem till gården

Och nej, det är inte att Mattias Björkas och Iiris Viljanen sjunger på finlandssvenska. Det är vad de berättar, att de säger saker som aldrig sagts i Sveriges pophistoria. Men det är också hur de berättar det, språket de använder. Tidigare nämnda band revolutionerade svensk poplyrik med sättet de vände ut och in på orden, meningarna. Sinsemellan är de ganska olika, men båda har ett smått pretentiöst tilltal, en beskrivning som omöjligen kan användas om Vasas flora och fauna. På Släkt med Lotta Svärd slår texterna förvisso an en unik ton, men det är inget ansträngt eller svårt med dem. Varje sång är sin egen lilla berättelse, eller betraktelse, men de har något gemensamt – teman, stämningar – och precis som novellerna i Alice Munros samlingar, bildar de en enhet. Det kan förstås sägas om många novellister, men känslan av att befinna sig långt bort från händelsernas mitt känns igen från just Munro. Där den kanadensiska författarens karaktärer ofta lever utanför samhället, eller åtminstone i en avlägsen avkrok, står dock Viljanens och Björkas personer bara lite vid sidan av. De kommer sent och utan present till en namngivningsfest, de går på gamla kärlekars bröllop, de följer med på meningslösa helgupptåg trots att de vet från början att de inte borde, för ja, tvivel är det enda de känner konsekvent. Förutom Munro känns sinnet för utanförskapets detaljer också igen från Morrissey. En tröttsam referens måhända, varje gång någon popmusiker framstår som litterär, eller bara låter lite självömkande, kommer ju folk dragandes med gamla Stephen Patrick. Men här är liknelsen verkligen giltig, och precis som Manchester-sonen (ja, i alla fall om vi pratar hans första tio, femton år) gör Björkas annat än att tycka synd om sig själv. Däremot har han en god dos självdistans, och en svart humor med vilken han förmår göra komik av tragik, och tragik av komik.

Nu pratar jag kanske för mycket om orden. Inget av det där skulle vara viktigt om inte musiken bar upp texterna. Men det gör den ju. Musiken inte bara lyfter lyriken till nya dimensioner, den kastar den dit språket ensamt inte når. På ”Prisma”, ett av de tillfällen då Björkas faktiskt tangerar det bittra, blir de öppnande textraderna närmast chockerande med den mjuka pianoballaden som inramning.

Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat

Den magnifika melodin är hämtad från ”Our Old Centre Back”, förstaspåret på Cats on Fires senaste album, men medan den i klassisk gitarrbandssättning får låta väldigt mycket The Smiths, så har Björkas och Viljanen här varit kloka nog att skala av musiken för att ge orden extra kraft. Just kombinationen minnesvärda melodier och enkla men snillrika arrangemang är det som definierar Vasas flora och fauna. Björkas är en skicklig men lite traditionell låtskrivare medan Viljanen är en vansinnigt begåvad multiinstrumentalist, och tillsammans har de tagit fram det absolut bästa hos varandra. Dessutom har de båda starka och personliga röster – de korta stunder de får sjunga ihop är rent magiska. Att Viljanen sedan valt att hoppa av projektet är en musikalisk tragedi av ofantliga mått, men jag försöker ta det med ro. I det långa loppet kan det bidra till att göra albumet mer mytomspunnet – underskatta inte vetskapen om att en liknande samling sånger aldrig kommer fångas på skiva igen! Och när 2010-talets musik ska sammanfattas kommer det kanske finnas flera historier om vad som egentligen hände med duon och hur det går att hitta ledtrådar i musiken. Säkert kommer det sägas, att Släkt med Lotta Svärd inte bara var 2015 års bästa musik, utan också ett av 2000-talets allra finaste verk. På en gång gammalt, nytt och unikt.

Have you forgotten 2015: Skivorna

En lista är så intetsägande. Plats ett, plats två, plats tolv, plats bla bla bla. Inga nyanser. Det ser bara ut som alla album står där, tätt intill varandra. Med vattentäta skott mellan, visst, men ändå tätt intill.

Så är det ju inte. Två intillstående album kan vara nästan identiskt bra. Andra är omöjliga att jämföra. Och så har vi de som egentligen borde ha kilometerlånga avstånd mellan sig. Som ettan och tvåan här, eller  ja, ettan och alla de andra. 2015 var ett musikår av hög kvalitet, det släpptes rätt många fina skivor. Ändå är ingen i närheten av Släkt med Lotta Svärd, Vasas flora och faunas mästerverk.

1. Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd
Istället för att fylla listan med spaltmeter av superlativ, får stockholmsfinska Vasas flora och fauna, och deras debutalbum, ett eget inlägg. Kommer under mellandagarna.

2. Beach House – Thank Your Lucky Stars
Om Depression Cherry, sina kvaliteter till trots, är en lite oinspirerad upprepning av Bloom, känns Thank Your Lucky Stars som en både varm och varierad vidareutveckling av Devotion.

3. Meg Baird – Don’t Weigh Down the Light
Det kan kanske lika gärna vara Anne Briggs eller valfri Fairport Convention-sångare, men Meg Baird är ändå helt sin egen. Vackert plockad akustisk gitarr, ibland ensam, ibland ackompanjerad av sprakande elgitarrer.

4. Widowspeak – All Yours
På tredje fullängdaren släpper duon in lite mer solsken än vanligt, ibland ekar det av Fleetwood Macs poppigaste stunder. Men där finns fortfarande en suggestiv underton som naggar den mjukare musiken i kanterna.

5. Belle & Sebastian – Girls in Peacetime Want to Dance
Snart tjugo år har gått sedan de livsförändrande första skivorna, och givetvis är bandet inte lika ”viktigt” längre, men musiken är fortfarande lika överjordiskt melodisk som då. Och lika underbart svängig som den varit de senaste tio, tolv åren.

6. Joanna Newsom – Divers

7. Julia Holter – Have You in My Wilderness

8. Beach House – Depression Cherry

9. Colleen – Captain of None

10-15

Courtney Barnett – Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit

The Catenary Wires – Red Red Skies

Haiku Salut – Etch and Etch Deep

The School – Wasting Away and Wondering

Various Artists – Remembering Mountains: Unheard Songs by Karen Dalton

Kurt Vile – b’lieve i’m goin down…

16. The Unthanks – Mount the Air

17. Death Cab for Cutie – Kintsugi
Efter två vansinnigt tråkiga album har Gibbard och Walla inte riktigt återuppfunnit sig själva, men åtminstone kommit tillbaka i hyfsad form.

BUBBLARE:
José González – Vestiges & Claws
Seapony – A Vision
My Morning Jacket – The Waterfall (på gränsen, knappt värd bubblarplats)

Have you forgotten 2014: Låtarna

Albumlistan såg inte mycket ut för världen, men oavsett musikårets styrka går det oftast enkelt att samla ihop en bunt bra låtar från de senaste tolv månaderna. Ja, uppspaltat på det här sättet ser ju 2014 till och med riktigt bra ut, 30 älskvärda små kompositioner som gjort världen lite bättre.

Låtlistan finns här (och för de artister som valt att inte figurera på Spotify, har jag länkat någon annanstans).

Russian Red – ”Michael P” och ”Casper”
Efter den skinande Belle & Sebastian-kompade pärlan Fuerteventura, kändes Russian Reds nya skiva vid första lyssningen ganska trögflytande. Men sedan utkristalliserade sig några starkare spår, och nu några månader senare tycker jag Agent Cooper är fullt i klass med sin föregångare. ”Michael P” låter lika stjärnklar och storögt ångestfull som The Cure gjorde i slutet på 80- och början på 90-talet, och ”Casper” pendlar vansinnigt snyggt mellan versernas suggestiva fuzzrock och den grandiosa, nästan soulballad-iga refrängen.

Papercuts – ”New Body”
Tre år efter Fading Parade är Papercuts tillbaka med sin dimbeslöjade pop. Precis som på föregångaren korsar de på Life Among the Savages ett storslaget vemod med trygga, prunkande kompositioner a la Real Estate.

Real Estate – ”April’s Song”
Ja, just det, Real Estate själva, ja. I år fick de inte till några riktiga fullträffar, men instrumentala ”April’s Song” är trevlig. Den låter ungefär som om bandet släpat in sina instrument i ett växthus en sen våreftermiddag och gett sig på lite gammal klassisk surfmusik.

Vashti Bunyan – ”Across the Water”
Mer än 40 år efter debuten skriver Vashti Bunyan fortfarande lika fjäderlätta som undersköna visor. På hennes sista skiva (nej, inte senaste, sista, säger hon själv) finns kanske ingen melodi lika stark som ”Swallow Song” eller ”Diamond Day”, men känslan i musiken är fortfarande densamma. Den liksom bara smeker vid öronen, såsom vinden vajar i ett ensamt stearinljus en mörk, blöt höstkväll. Och i nästa stund är den lika andlöst vacker som en tidig vårdag, med försiktigt blåa himlar och en sol som just börjat tina upp frostiga fält och frusna själar.

Sharon Van Etten – ”Everytime the Sun Comes Up”
Ingen årssammanfattning är komplett utan ett ”Be My Baby”-intro. 2014 var det Sharon Van Etten som använde det gamla popknepet i sin underbart släpiga ”Everytime the Sun Comes Up”.

Angel Olsen – ”White Fire”
Beskrivningen av Angel Olsen som en korsning av Cat Power, PJ Harvey och Fleetwood Mac kan jag skriva under på, men allra mest gillar jag hennes ”White Fire”, som ju i både lyrik, komposition och framförande är årets Leonard Cohen-låt.

Christopher Owens – ”Oh My Love”
Christopher Owens tycks vara en sån där lyckas-varannan-gång-personlighet. Efter mysigt naiva Lysandre är jag lite besviken på A New Testament, men ”Oh My Love” är rätt fin ändå.

Dean Wareham – ”The Dancer Disappears”
Dean är och förblir världsmästare i treackordspop.

The War On Drugs – ”Burning”
30 år efter ”Born in the U.S.A” förfinade Adam Granduciel det sound som Springsteen försökte uppnå när han höll på att gå vilse bland keyboards och synthtrummor och på håret kom ut med hedern i behåll på andra sidan. The War On Drugs möte mellan klassisk självutlämnande singer-songwriterpop, atmosfärisk synthrock och några nedtonade, men ändå klart märkbara drone- och ambientinfluenser, är ett underbart moln av musik att sväva iväg i. Ja, när ”Burning” tar fart efter dess långsamt bultande intro känns det bokstavligen som att lyfta från marken.

Sun Kil Moon – ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”
Jo, som jag sa strax efter att Benji släppts, ”I Watched the Film the Songs Remain the Same” borde varit Mark Kozeleks svanesång. En avslutande singel som skulle kröna hans långa karriär (med ”Micheline” som b-sida, och möjligen ”Carissa” som andra b-sida om den får plats).

Hello Saferide – ”Hey Ho”
Äntligen berör Annika Norlins musik mig lika mycket som hennes texter.

Alice Boman – ”Burns”
Alice Bomans EP II låter ungefär som om Grouper tagit vid där Stina Nordenstams The World Is Saved slutade.

Grouper – ”Clearing”
Och Grouper själv, ja, hon lyckas med den närmast omöjliga konsten att skapa en skiva som på samma gång är välskriven pianopop och ren ambient. Det är otroligt stämningsfullt, proppat med små vackra detaljer i form av bakgrundsljud från det hus på landet där mästerverket spelades in, men till skillnad från så mycket annan atmosfärsmusik är ”Clearing” och resten av Ruins också minnesvärda för sina melodier. I ena stunden lyssnar jag bara till ljuden, tänker att Liz Harris mest sitter där i det lantliga mörkret och prövar några låtskisser vid pianot – kanske improviserar hon fram en serenad till sommarnatten, kanske spelar hon bara för att hålla borta sina inre demoner – i nästa konstaterar jag att det är en samling förbannat bra låtar.

Cœur De Pirate – ”Dead Flowers”
Trauma är en coverskiva i samma tappning som Cat Powers snart 15 år gamla The Covers Record där kanadensiskan tacklar både nyare artister som Amy Winehouse och The National och äldre ikoner som Kate & Anna McGarrigle och Lee Hazlewood. Och Stones, förstås. Denna klassiska Jagger/Richards-rökare är här lika avskalad, långsam och stark som någonsin Chan Marshalls tolkningar.

First Aid Kit – ”Stay Gold” och ”Walk Unafraid”
Systrarna Söderberg är de bästa svenska låtskrivarna på år och dag, och Stay Gold är fylld till bristningsgränsen med första klassens pop. Därmed inte sagt att de inte också har förmågan att göra starka tolkningar av andra artisters verk. ”Walk Unafraid” är en av höjdpunkterna från R.E.M.:s senare period, och First Aid Kits nedtonade version framhäver både den fantastiska melodin och den vackra texten.

Damon Albarn – ”Everyday Robots”
Britpopens enda överlevare lunkar vidare.

Julia Holter – ”Don’t Make Me Over”
Julia Holter får dela på förstapriset (med First Aid Kit) för årets cover. På She & Hims Classics finns en hyfsad Bacharach-tolkning, men den står sig verkligen slätt i jämförelse med Holters bakåtlutade ”Don’t Make Me Over”. Häpnadsväckande att något så mjukt kan träffa så hårt.

Allo Darlin’ – ”Kings and Queens”
Allo Darlin’ må ha tappat både musikalisk gnista och fantasi sedan debutskivan, men Elizabeths röst är lika bedårande som alltid, och när hon sjunger sitt hjärta på ”Kings and Queens” är det svårt att värja sig.

Alvvays – ”Archie, Marry Me”
Som en enda lång refräng jag inte kan sluta lyssna på.

Hospitality – ”Sunship”
”Sunship” börjar som en liten avskedsvisa, fortsätter som en lång och underbart utdragen trumpetfanfar innan den går tillbaka till att säga hej då.

King Creosote – ”Miserable Strangers” och ”Pauper’s Dough”
I mina öron har King Creosote liksom alltid låtit mysigt folkig och sympatisk, men aldrig fått mig att tappa hakan eller gett mig hjärtklappning. Så från ingenstans dyker From Scotland with Love upp, full av en massa pampigt 50-talsinfluerade ballader och kampsånger med storslagna körer, och hakan kanske inte riktigt faller ner, men nog påverkas min hjärtrytm lite.

La Sera – ”10 Headed Goat Wizard”
Hour of the Dawn har flera punkdängor där Katy Goodman skickar välriktade sparkar mot gamla idioter till expojkvänner, men jag gillar ändå ”10 Headed Goat Wizard” mest, med sina Smiths-gitarrer och solskensharmonier.

Markus Krunegård – ”Hell Yeah Norrtälje”
På något sätt lyckas Markus Krunegård alltid beröra mig som mest när han sjunger om någon som sitter eller står någonstans – i soffan eller under köksfläkten – och säger något känslostarkt. Han kastar oss rakt in i ett ögonblick, ett minne som etsat sig fast, och det dröjer inte många millisekunder förrän klumpen i min hals bultar i takt med musiken.

The National – ”Learning”
B-sidan till ”I Need My Girl” är en cover på Perfume Genius ”Learning” och ännu en i den långa raden av tårdrypande National-ballader jag inte kan sluta lyssna på. Ett enkelt piano och Matt Berningers röst. Ack, du underbara melankoli!

Warpaint – ”Drive”
”Love Is to Die” är förvisso i en klass för sig på Warpaints självbetitlade album, men den spelades ju flitigt redan 2013. Med det sagt förtjänar ”Drive” ändå en plats på 2014-listan.

Dum Dum Girls – ”Too True to Be Good”
Dum Dum Girls nya synthskrud klär dem väl, och även om Dee-Dees låtförfattande börjar gå lite på tomgång så hör ”Too True to Be Good” till det bästa hon skrivit.

Morrissey – ”Staircase at the University”
Efter alltför många album med ansträngd muskelrock var det hög tid att Mårran öppnade sina fönster och rensade ut den unkna luften. World Peace Is None of Your Business kan nog inte beskrivas som lätt och luftigt, men där finns ett par spanskinfluerade sånger som får albumet att andas lite, och ”Staircase at the University” ekar av den gamla goda Stephen Patrick (titeln får väl också sägas vara en blinkning till gamla favoriten ”Alma Matters”).

Have you forgotten 2014: Skivorna (och bristen på bra sådana?)

Jag vet inte om det bara är för att jag befunnit mig i bebisbubblan under större delen av året, men i mina öron har i alla fall 2014 inte bjudit på särskilt många bra album. Nä, de har faktiskt varit så få att jag knappt kunde få ihop en topp tio som inte kändes krystad. Men okej, det blev ändå tio skivor till slut, och ett par bubblare. Men jag kunde inte förmå mig att rangordna dem helt, egentligen är det bara ettan och tvåan som jag verkligen, verkligen älskat. Så det blir en inte helt klassisk rangordning, utan flera artister får samsas om en och samma plats. Kommentarer har jag lämnat till låtlistan, som kommer imorgon.

1) First Aid Kit – Stay Gold

2) The War On Drugs – Lost in the Dream

3) Alice Boman – EP II

3) Grouper – Ruins

5) King Creosote – From Scotland with Love

5) Vashti Bunyan – Heartleap

7) Angel Olsen – Burn Your Fire for No Witness

7) Cœur De Pirate – Trauma

7) Papercuts – Life Among the Savages

10) Alvvays – Alvvays

—

Bubblare:

Allo Darlin’ – We Come from the Same Place
Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide
La Sera – Hour of the Dawn
Russian Red – Agent Cooper
Sharon Van Etten – Are We There
Warpaint – Warpaint

Innocence & Despair

Det är någonting med körsången hos Beach Boys, ni vet de där ba-ba-ba-barbershop-basrösterna och den nästan bisarra falsetten, som får mig att undra hur en vuxen människa kan ta musiken på allvar. Så ironiskt då, att de kanske allra vackraste versionerna av Brian Wilsons kompositioner görs av en barnkör.

I mitten på 70-talet får Hans Fenger, musiklärare i en grundskola utanför Vancouver, idén att föreviga sina elevers framförande av några samtida rockhits och ett par örhängen från föregående årtionde. Två fullängdare blir resultatet, som släpps 1976 respektive 1977 med det gemensamma namnet Langley Shools Music Project. Inte helt oväntat går de både musikpress och publik obemärkt förbi. Men två och ett halvt decennium senare kommer en entusiastisk skivsamlare över inspelningarna och ser till att ett någorlunda stort bolag (amerikanska Bar/None Records, kanske mest kända som Yo La Tengos tidigare hemvist) släpper en samling med alla låtarna – fint döpt till Innocence & Despair.

Ytterligare fem år efter detta återsläpp hör jag först talas om Langley School-projektet, när det börjar hajpas i lilla indie-sthlm. Och även om jag då inte riktigt kan förstå hur alla dessa ”barnsliga” versioner kan höjas till skyarna av så många, fastnar jag ändå för Beach Boys-tolkningarna. ”Good Vibrations” har aldrig låtit så drömsk, och ”Help Me, Rhonda” och ”I Get Around” får blomma ut som de galet kolorerade, skiftande sångfester de verkligen är. Och allra finast, förstås, ”God Only Knows”, befriad som den är från alla Pet Sounds-skojfriska arrangemang.

Men sedan läggs albumet på hyllan hos mig, som så lätt sker efter en hajp, och glöms bort i ytterligare några år. Till nu. 2014. När alltihop plötsligt fått en helt ny innebörd.

Jag sitter med min dotter i knät, ”Good Vibrations” har just klingat ut och en udda klang av lite ostämd gitarr, keyboard, xylofon och något som låter som bjällror, försiktigt tassar fram i mina högtalare. Och så de berömda raderna:

I may not always love you
But long as there are stars above you
You’ll never need to doubt it

Barnkören, de där orden, och det underskönt lågmälda ackompanjemanget. Min dotter som tittar på mig medan jag sjunger med. Det är bara för mycket. Tårarna rinner.

Andra versen, och ja, God only knows vad jag vore utan dig. Låten fortsätter, tassar lika lugnt hela tiden, men mitt hjärta slår starkare och starkare. Sista refrängen anländer, nästan obemärkt minskar instrumenten i intensitet, medan kören fortsätter. Så ökar gitarr och bas lite. Körerna sjunger mot varandra. ”What would I beeee without you” ekar det, i stereon, i mina öron, i mitt huvud. Ett sista pling från keyboarden, eller är det xylofonen? Utan att jag märkt det är låten plötsligt slut, och jag undrar om musik kan bli vackrare än så här.

 

 

Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

Jag har inte mycket att säga om Benji, Sun Kil Moons senaste alster. Lyriken är omvartannat sorgsen och banal, med lite för mycket betoning på det senare, men framförallt är musiken en skugga av sitt forna jag, och på större delen av skivan sjunger Mark Kozelek som en kratta.

Inledande ”Carissa” stör jag mig dock inte på, det är en gripande historia, om än musikaliskt ganska medioker. Och ”Micheline” är faktiskt riktigt bra, för 10-15 år sedan skulle det varit ett dugligt albumspår på valfri Kozelek-platta. Men ingen av dem har tillräckligt med styrka för att rädda albumet från en snabb och säker död i min dators papperskorg. Nä, det enda som håller min uppskattning av Benji vid liv är ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”. Om resten av skivan sträcker sig från dålig till hyfsad, så är det en låt i en mästarklass för sig. För herregud, så fin den är, denna 10 minuter långa introspektiva resa genom en artists liv.

Över ett samtidigt drömskt och frenetiskt gitarrplock, någonstans mellan Red House Painters ”Trailways” och flamenco-influenserna på Admiral Fell Promises, sjunger Kozelek på toppen av sin numera utslitna rösts förmåga. Och orden som rinner ur honom är ett fascinerande flöde av minnen, som tar sin början i konsertfilmen om barndomshjältarna i Led Zeppelin, fortsätter via döda släktingar, melankoli, skolgårdsbråk och slutligen landar i ett tack till mannen som gav Red House Painters deras skivkontrakt med 4AD. Melodin har släktskap med gamla ”Have You Forgotten” och ”Wop-A-Din-Din” och mellan de långa, långa verserna hörs en märklig kör som inte bara blir till hjärnspöken i Kozeleks ögonblicksbilder, utan också ekar av tidiga verk som ”Evil” och ”24”. Musiken är så på en gång vacker och suggestiv att jag inte kan kalla den annat än magisk, och texten hoppar så lätt mellan det enkla och det hjärtskärande.

”I Watched the Film…” vore ett fullgott, rentav briljant, låtval att avsluta sin karriär med. En tillbakablick på och sammanfattning av det som utgjort Marks Kozeleks ”beautiful, beautiful musical world”. Men hans musikaliska resa kommer inte stanna där, det vet jag. Han kommer fortsätta spotta ur sig sina nya banala vardagsobservationer och tonsätta dem med oinspirerande melodier och rutinmässigt gitarrspel. Och det är okej med mig. Så länge han då och då skriver låtar av den här kalibern är allt annat oviktigt. Jag kommer glatt fortsätta betala för skivorna (här).

Have you forgotten 2013: Filmerna

Årets bästa filmer listar jag i min filmblogg, We Could Watch Movies. Happy Festivus!

Have you forgotten 2013: Böckerna

– Jag är ju ingen läsare.

Så kanske inte en text om årets bästa böcker ska inledas. Men jag kände att jag borde nämna att jag inte är någon bokslukare av rang, eller tidigare har läst så mycket att jag kan påstå att jag vet särskilt mycket om det ena eller andra.

Hur som helst. Här är ändå en lista med de böcker jag läst som getts ut (på svenska) i år. De flesta tyckte jag mycket om, andra lite mindre.

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma
En hisnande och hårresande totalupplevelse. Främst handlar det om den misslyckade Andrée-expeditionen och vad som verkligen hände med de tre oerfarna KTH-grabbarna, som sensommaren 1897 försvann i en luftballong på väg mot Nordpolen, och hittades döda på den otillgängliga Vitön först 30 år senare – men också om Uusmas egna försök att pussla ihop ledtrådar. Välj den stora illustrerade utgåvan, varje bild måste ses!

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Trilogin knyts ihop och det är storslaget och finstämt omvartannat. Både scenerna från gränslandet och rättegångssalen är oförglömliga.

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnsson
Ett helt gigantiskt From Hell-tjockt seriealbum med hela Engelsforstrilogin skulle passa mig fint, men nu får jag hålla till godo med den här lite tunnare boken, där alla tecknare gör fint ifrån sig. Personligen gillar jag Lina Neidestams bildberättande mest.

Zelda vs. patriarkatet av Lina Neidestam
Det enda jag inte älskade med de två första böckerna om Zelda var att samma punchline upprepades väl många gånger, men så kände jag inte med denna tredje bok. Det mesta känns igen från tidigare, men allt har liksom blivit ännu lite roligare, smartare och mer varierat.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Otroligt välskrivet, men en historia som tyvärr mest gör mig trött. Jag vet inte riktigt, kanske tänkte Andersson egentligen bara göra ett debattinlägg. Och kanske behövs det ett så snustorrt språk för att neutralt och nyktert kunna skildra någon som faller hals över huvud för en otrevlig person, men utan känslor inblandade blir det liksom inte mycket kvar av läsupplevelsen.

Monstren i skogen av Mats Jonsson
Mats Jonssons självbiografiska historier funkar utmärkt även i barnboksform och det känns lika naturligt att följa den lilla Mats här som i mästerverket Pojken i skogen.

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
En poetisk och allvarlig historia, presenterad i barnboksform, som alla vuxna människor borde läsa. En kombination av bilder och ord som får hela hjärtat att vridas om.

Kupé nr 6 av Rosa Liksom
Snirkligt och tjusigt språk i en berättelse som utspelar sig längs Transsibiriska järnvägen, där den unga kvinnliga huvudpersonen får stå ut med bisarra inviter och fruktansvärda berättelser om det gamla Sovjet (och enstaka hövligheter) från den otrevliga gamla man hon delar kupé med.

Gone Girl av Gillian Flynn
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Gone Girl, men som deckare är den intelligent berättad med oväntade vändningar. Och som satir av amerikanska pars strävan efter perfektion är den både träffande, mörk och rolig. Men jag som icke-amerikan, och utan tron på den där låtsade perfektionen, känner mig mest av allt ganska tom när jag slutligen slår ihop pärmarna.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Oerhört vackert vemod om Karin Boyes liv i 30-talets Berlin. Någon elak kritiker skrev att den här boken förminskade vår nationalskatt Boye, men det håller jag inte med om. Den historiska korrektheten kan jag inte uttala mig om, men hur skulle man kunna skildra en bräcklig och ångestfylld människa som stark och stabil? Eller är det plötsligt skönt när knoppar brister? Förresten har hon sina tuffa sidor även i Kolterjahns berättelse, men oavsett vilket förtar det ingen av den kraft hennes texter fortfarande besitter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Have You Forgotten 2013: Låtarna

En låtlista måste det ju bjudas på också! Det mesta av musiken är hämtad från någon av de album jag listat som årets bästa, undantagen är antingen enstaka singlar eller enskilda spår från skivor som i övrigt inte var något att hänga i julgranen.

Nåväl, här följer listan och en länk till låtarna på rikets kändaste ställe-som-låtsas-vara-reko-betalalternativ-för-musik. Och de kompositioner som inte finns där har fått en liten YouTube-länk. Stay cool!

”Another Tale From Another English Town” – Lanterns on the Lake
”Awful Sound (Oh Eurydice)” – Arcade Fire
”Baby In Death Can I Rest Next To Your Grave” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Berlin Lovers” – Still Corners
”Brass Bed” – Widowspeak
”Broken Toy” – Veronica Falls
”Call” – Julianna Barwick
”Ceiling Gazing” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Data World” – Wild Nothing
”Det kommer aldrig va över för mig” – Håkan Hellström
”Don’t Swallow The Cap” – The National
”Du kan gå din egen väg” – Håkan Hellström
”Fifth In Line To The Throne” – Camera Obscura
”Forgive Me” – Austra
”Going Back to Strange” – Still Corners
”Graceless” – The National
”Gravitron” – Au Revoir Simone
”He Always Felt Like Dancing” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Here We Go” – Christopher Owens
”In Another Way” – My Bloody Valentine
”In the Kingdom” – Mazzy Star
”I’ve Got Your Number, Son” – She & Him
”Just Make It Stop” – Low
”Lay Myself Down” – Mazzy Star
”Line of Fire” – Junip
”Love Is in the Ear of the Listener” – Christopher Owens
”Love Is to Die” – Warpaint
”Mariette” – Mark Kozelek & Desertshore
”Midnight Drive” – Still Corners
”Minnewaska” – Widowspeak
”Not So Much to Be Loved as to Love” – Rose Melberg
”Offing” – Julianna Barwick
”Onward” – Mark Kozelek
”Out of the Woodwork” – Courtney Barnett
”Somehow The Wonder Of Life Prevails” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Teenage” – Veronica Falls
”The Only Living Boy In New York” – Rose Melberg
”The Trip” – Still Corners
”The Weighing of the Heart” – Colleen
”Timeless Melody” – Veronica Falls
”Troublemaker” – Camera Obscura
”Ursa Major Find” – Colleen
”Waiting for Something to Happen” – Veronica Falls
”Watanabe” – Haiku Salut
”What Deaner Was Talking About” – Veronica Falls
”When You Sleep” – Shonen Knife
”You Missed My Heart” – Mark Kozelek & Jimmy LaValle
”Youth” – Daughter

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 

1) Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.