För länge sedan skrev jag om varför jag tycker att musikvideon till Rides gamla ”Vapour Trail” är så fenomenal. Precis som många andra ”illustrationer” av shoegaze-låtar från den tiden vinner den på att se ganska abstrakt ut. Men användandet av samma typ av filter och suddighet funkar fint även på ordinära bandbilder, som i Slowdives ”Alison” eller Jesus & Mary Chains ”Darklands”.
Veronica Falls har nog tittat på nämnda videor mer än en gång, åtminstone att döma av det visuella ackompanjemanget till deras nya, ljuvliga singel ”Teenage”. Ja, eller så bad de bara videoregissören att fixa lite Instagram-känsla. Men jag hoppas på det tidigare.
I vilket fall, den sköra, bitterljuva popmusiken blir ännu vackrare tillsammans med de brusiga bilderna. Se, lyssna och njut!
Jag tillät inte Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart” att inleda det här projektet, men New Order, bandet som uppstod ur askorna efter glädjedivisionen, måste ändå få vara med någonstans. Deras musik gick som en röd tråd genom hela min (musikaliska) uppväxt, under både 80- och 90-talet gjorde de mängder av fantastiska poplåtar, med ”True Faith” från 1987 som den absoluta toppen. ”World in Motion” är ingen favorit idag, men när den släpptes lagom till fotbolls-VM 1990 i Italien älskade jag den, dels för att John Barnes, min favorit i engelska landslaget (jag gillade honom betydligt mer än Lineker!) var med på ett hörn och rappade (!), och dels för allsången. Ett par år senare kom MTV till Sverige, och gång efter annan som ”True Faith” visades, tänkte jag att det visserligen var en konstig video, men en riktigt bra låt. De fick också en MTV-hit med ”Regret”, som ackompanjerades av bilder från Baywatch. Märkligt, tyckte jag, som till skillnad från många av mina vänner och klasskamrater, inte brukade se på David Hasselhoffs töntiga serie (jag föredrog repriser av Knight Rider), men återigen, väldigt bra musik.
Nåväl, åren gick, och jag lyssnade inte så aktivt på bandet längre. Men så släppte tonårsfavoriterna Brainpool albumet Painkiller, där ”Holiday” var ett av favoritspåren, och strax därefter upptäckte jag Pulps klassiska singel ”Razzmatazz”. Vad har då det med New Order att göra? Jo, ytterligare något år senare köpte jag deras Technique från 1989 och insåg att både Brainpool och Pulp snott melodin från ”Round & Round” rakt av till sina respektive låtar. Faktum är att var och varannat band jag lyssnade på då, i mitten och slutet av 90-talet, hade den gamla Manchester-kvartetten som förebilder, till och med Smashing Pumpkins dyrkade dem (Billy Corgan skulle senare medverka på ”Turn My Way” 2001 års Get Ready). Den insikten var tillräckligt för att jag skulle gå ut och köpa alla deras gamla album, men hur bra de än lät så kände jag snabbt att bandet aldrig, varken förr eller senare, skulle toppa ”True Faith”. Det stadiga trumintrot, den snygga versen, den underbara bryggan, och den himmelska refrängen. Uppväxtskildringar blir inte bättre än så här.
(Den speciella videon regisserades för övrigt av Philippe Decouflé, vars näst största merit är att ha koreograferat OS-invigningen i Albertville 1992.)
Vi fortsätter med videominnen. I flera år trodde jag (liksom många andra i min ålder, har jag senare förstått) att Paul Simon var Chevy Chase och att Chevy Chase var Paul Simon. Jag menar, han är väl den långa, stora gubben som spelar alla instrument och sjunger på ”You Can Call Me Al”? Det måste ju vara han, inte den där lilla figuren som aldrig får öppna munnen. Eller?
Nä, så var det ju inte. Men bortsett från den obetalbara humorn i nämnda förvirring tycker jag verkligen att musikvideon till ”You Can Call Me Al”, från Paul Simons afrikainspirerade Graceland är riktigt rolig. Och det beror lika mycket på Chevy Chases underbara uppsyn som Simons egna komiska tajming.
Sedan är det, hm, vad ska vi kalla det, riffet? Ja, riffet. Det underbara blåsriffet! Jag behöver bara nynna det för mig själv så blir jag på gott humör. Det här är feel good-musik av yppersta klass. Och som om inte all denna rolighet var nog, så bjuder faktiskt texten också på flera briljanta formuleringar. Läs själva här. Eller slå på musiken och lyssna:
”Like a Virgin”, ”Wake Me Up Before You Go-Go”, ”I Want to Know What Love is”, ”Money for Nothing”, ”Take On Me”, ”We Built This City”, ”The Power of Love”, ”We are the World”, och signaturmelodierna från Miami Vice och Snuten i Hollywood förstås. 1985 har förmodligen årtiondets största hitkavalkad, och jag kommer faktiskt ihåg alla dessa hits från när det begav sig. Men mitt goda långtidsminne i all ära, det finns en helt vanlig förklaring till det, och den förklaringen stavas V-H-S. Ja, ’85 var året vi skaffade video, och så fort SVT visade någon musikvideo tryckte vi på REC. Sedan satt vi där och tittade på de små konstverken, om och om igen, oavsett om vi gillade dem eller ej.
Idag lyssnar jag inte på någon av nämna låtar, men någonstans på de där videokassetterna, mitt bland alla powerballader, blonderade kalufser och slap-basar, gömde sig också ett litet troll med tuperat svart hår och vitmålat ansikte. Han skulle komma att förfölja mig ett tag, blekare och läskigare för varje år, tills han slutligen lindades in i spindelväv och jag knappt vågade titta, för blotta tanken på jättespindeln som måste gömma sig i närheten var för mycket för lilla mig. Jag pratar förstås om Robert Smith och The Cure. ”Lullaby” heter spindellåten från 1989, men redan fyra år tidigare förevigades ”In Between Days” på en av våra videokassetter.
The Cure skulle hela tiden finnas i mitt medvetande under uppväxten, men till en början mest som någonting lite skrämmande, som dessutom gillades av de där på skolan som såg lika läskiga ut som trollet själv. När jag sedan i högstadiet upptäckte indiepopen och dess blandning av finstämt och skevt, insåg jag att man inte behövde vara gothare för att uppskatta Robert Smiths talanger. Uppenbarligen var det fler som tänkte likadant, oavsett vilken subkultur man bekände sig till, för i gymnasiet skulle de komma att bli bandet som förenade alla oss ”alternativa”. Synthare, gothare, hardcore-veganer, indiepopare, till och med en och annan hårdrockare – alla älskade vi The Cure. Och om det är någon låt som kan sammanfatta varför, så är det ”In Between Days”. Sprittande gitarrer, storslagna synthar, och Smiths desperata röst, sjungandes den tragisk texten till en perfekta popmelodi.
Här finns Veronica Falls video till nya singeln ”My Heart Beats” att beskåda. Skulle nog inte säga att det är en av deras bästa låtar, men de håller ju alltid hög standard, så det kanske inte säger så mycket. Videon doftar tidigt 90-tal i allmänhet och My Bloody Valentine i synnerhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka på ”How Come We”, ett trevligt albumspår från Popsicles gamla klassiska Lacquer.
Jag tror låten kommer växa med några lyssningar, och jag är säker på att nästa album från Veronica Falls kommer vara helt magnifikt. Det är bara ett par månader sedan debuten släpptes, men jag längtar redan efter mer…
Dags att slå på stora trumman, eller åtminstone den lilla snärtiga virveltrumman, för nu är nya EP:n med Eux Autres ute, både som olika sorters plastbitar i butik och ettor och nollor i cyberrymden. Och oavsett format så gör den sitt jobb, Sun is Sunk innehåller sex låtar, varav åtminstone hälften är riktigt slagkraftiga. ”Right Again” och ”Ring Out” är garagepoprökare av klassiskt Eux Autres-snitt och ”Call It Off” är en och halv minuts avskedssång med den udda kombon Bo Diddley-trummor och försiktigt pianoklink. Allra finast är dock ”Home Tonight”, tror till och med jag vågar kalla den årets hittills bästa poplåt, tillsammans med Allo Darlin’s ”Capricornia”. Det är bara att konstatera, syskonen Larimer har gjort det igen, enda frågetecknet är när de tänker leta sig till Sverige. Jag väntar med spänning.
Så är vi alla tillbaka i vardagen igen. En sån här vansinnigt grådaskig måndag kan vem som helst tappa sin tro, på ekorrhjulet, lyckan, livet, vad ni vill. För 14 år sedan gjorde Mark Osborne en liten animerad film på detta tragiska och ständigt aktuella tema. More heter den, och berättar, till tonerna av New Orders ”Elegia”, historien om en ensam figur på jakt efter något som kan hjälpa honom, och andra, bort från den glädjelösa värld de alla lever i.
För den som vill köpa det lilla mästerverket finns det till försäljning här. En kan ju tycka att det är lite saftigt med 25 dollar för en femminutersfilm, men å andra sidan är det ett trevligt sätt att stöda upphovsmannen. Och så medföljer en del extramaterial, förmodligen flera timmar längre än filmen i sig. Det är så en ynka regissör kan dra sitt strå till stacken, och sedan se det växa oändligt. Hey, den heter ju ändå More…
Så är nyårsafton här. Och för att komma på bra humör, denna ”antiklimaxbepansrade” dag (Filips bevingade ord) till ära, tar vi och tittar på en riktig gå-ut-utan-att-må-dåligt-video med Vivian Girls. ”Take It As It Comes” är en av mina favoritlåtar från i år, och musikvideon de snickrat ihop har den där omisskännliga stilen som bara 80-talets MTV kunde bjuda på. Missa inte klippet när sångerskan Cassie Ramone har i ungefär en liter spray i sitt hår! Obetalbart!
Real Estate har just släppt ett riktigt trevligt album, som lär dyka upp på många årets bästa-listor, och nu kommer de till Sverige och spelar också. Men jag kan inte säga att jag känner något särskilt sug efter att se dem live. Inte för att jag inte gillar dem, utan mest bara för att musiken är så händelselös. Den tuffar på i sin egen monotona takt, utan att det egentligen händer så mycket mellan låtarnas början och slut. Tänk er en lite mer fartfylld version av Mystic Chords of Memory, men utan refränger, eller en enda lång nerslöad Byrds-vers. Det är lojt midtempo, med loja stämmor och loja gitarrer. I fel händer kunde det blivit tråkigt, men även om det saknas hitmelodier så etsar sig Real Estate ändå fast i medvetandet, som en långsam, behaglig dagdröm. Musik gjord för avslappnade resor i passagerarsätet.
have you forgotten 