Tag Archives: The National

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 10-4

Vi fortsätter genomgången av årets skivor. Och från och med plats 10 har jag rangordnat skivorna, även om den inbördes ordningen aldrig är något permanent.

HH

10) Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Det tog ett tag, men 2 steg från Paradise växte verkligen till sig, och på den finns minst tre riktiga klassiker. Det kommer aldrig va över för mig är inte alls ett lika bra album, och det är nog inte fler än titellåten som kan kallas klassiker. Men Håkans lägstanivå är Himalaya-hög och en bunt vanliga albumspår med den mannen slår det mesta. Nu återstår att se vilka nya vägar han kan ta med hjälp av Mattias Hellberg. Elden fortsätter brinna, det kommer aldrig va över!

RM

9) Rose Melberg – September
Egentligen är September bara en ogenomtänkt demo, med spartanska versioner av Melbergs favoritlåtar, utgiven på kassett i ganska få exemplar. Men enkelheten till trots är låtvalen så bra och Rose röst så underbart bomullslen, att det känns som ett helgjutet album. Simon & Garfunkels ”The Only Living Boy in New York” och Jonathan Richmans ”Not So Much To Be Loved As to Love” är några av höjdpunkterna, men där finns fina tolkningar av allt från Big Star och Beatles till Young Marble Giants och Kirsty MacColl. 22 låtar är kanske i överkant, men välj ut en tio, tolv stycken, så har du en tvättäkta mjukpopsklassiker.

JB N & P

8) Julianna Barwick – Nepenthe (LP) och Pacing (singel)
Julianna Barwicks ljuvliga loopar kan kallas filmiska, drömlika, hypnotiska. Kanske alltihop, beroende på sammanhang. Musiken kan skapa stämningar, den kan lugna stressade själar, den kan ackompanjera och förhöja situationer. Men mest av allt är den vacker i sig själv. Enkel och unik, mystisk och lätt som vinden.

Cln

7) Colleen – The Weighing of the Heart
Det mesta jag sa om Julianna Barwicks skivor går att säga om Colleens. Men The Weighing of the Heart är lite mindre abstrakt, och det är något med Colleens förvrängda harpor som alltid får mig att tänka på vatten. Ljudbilden känns som att flyta fram ensam på en flotte, på ett öppet, lugnt hav. Samtidigt skiftar musiken mer än på min gamla favorit The Golden Morning Breaks, det är inte bara tomma horisonter i alla väderstreck. Rätt vad det är dyker en pockande fiol upp, ett träblås kan lura bakom ens rygg, och när man minst anar det, tar en sakral orgel över en låt som verkade gå åt ett helt annat håll. Om Barwick oftast håller sig kvar i mer eller mindre en och samma sinnesstämning, så är Colleens The Weghing of the Heart i ständig rörelse – samtidigt som den är totalt rogivande. Det är ett konststycke i sig.

 Ntnl

6) The National – Trouble Will Find Me
Första intrycket av The Nationals sjätte album var att det mest liknade en upprepning av deras femte. Och efter mer än ett halvårs lyssnande kvarstår det intrycket, för den låter ju väldigt mycket som Violet. Trummorna är lika härligt dova, gitarrerna gömmer sig lika försiktigt bakom stråkar och blås, och Matt Berningers röst är fortfarande samma fröjd för öronen. Men även om soundet är intakt, så bjuder Ohio-bandet på tretton helt nya låtar som är minst lika starka som på både Violet och Alligator. Och det räcker långt.

VF 6

5) Veronica FallsFive Covers Vol. 2
Det säger en del om Veronica Falls kvaliteter att de kan spela in en liten ”bonusskiva” i en av bandmedlemmarnas badrum, hastigt och utan omtagningar, för att inte störa grannarna alltför länge, och ändå få det att låta så förbannat bra. Versionerna av ”Is Anybody There” och ”Timeless Melody” är perfekt pop, och hela skivan känns så spontan och ledig, men samtidigt genomtänkt och välspelad, att jag kommer att tänka på Velvet Undergrounds odödliga tredje album. Och jag kan aldrig sluta lyssna på tolkningen av Weens ”What Deaner Was Talking About”.

 CO

4) Christopher Owens – Lysandre
Efter de tröga 70-talsgitarrexcesserna på vad som skulle bli Girls sista album, känns det uppfriskande att Christopher Owens låtit sin förkärlek för mjuk 50-talspop blomma ut igen. Lysandre är fylld till brädden av plockade gitarrer, schlock-harmonier och bedårande kärlekshistorier. Och så den där sköna lilla melodislingan som Owens så genialiskt placerat kors och tvärs över hela albumet för att binda ihop allting. Dessutom är hans konversation med sig själv på ”Love Is in the Ear of the Listener” både så klok och så fin. En text som borde göra Håkan Hellström grön av avund.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Årets skivor 2010: plats 10-6

10. Bruce Springsteen – The Promise
Okej, Bruce bortglömda album var inte den heliga graal. Inte ens en av hans bättre skivor. Men ändå, 22 tidigare aldrig utgivna (eller versioner av tidigare utgivna) låtar på en gång. Det räcker mer än väl för att platsa på årets topp tio-lista. Min enda invändning mot projektet är att den 61-årige Bruce lagt ny sång på flera av låtarna. Det kanske är bättre än de ofärdiga och halvhjärtade tagningarna från 70-talet, men bortsett från att han var en så mycket starkare sångare då blir det också lite komiskt att höra honom sjunga rader som ”we ain’t got no money” idag. Mest av allt är jag dock bara glad att få höra den hoppfulla popmusiken som skapades parallellt med den hårda rocken på Darkness on the Edge of Town. Att ”Outside Looking In”, ”Save My Love” och framförallt ”Rendezvous” aldrig släppts på skiva tidigare är i det närmaste en skandal.

9. Sambassadeur – European
Jag hade nästan glömt bort Sambassadeur efter den anonyma andra skivan, men 2010 återtog de sin plats i Sveriges absoluta popelit. European förgyllde den underbara våren efter vad som kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Det börjar med en bris från ett fjäderlätt piano, sedan ekar det från trummorna och när stråkarna till sist tar vid är det vackert nog att smälta glaciärer. Eller åtminstone mitt hjärta. Resten av albumet håller också vad inledningen lovar – en sprakande popfest från början till slut, med sin absoluta höjdpunkt i ”Sandy Dunes”.

8. The National – High Violet
Alligator var ett av mina favoritalbum 2005, men efterföljande Boxer, som också blev The Nationals stora genombrott, var en stor besvikelse. Med undantag av ”Fake Empire” kändes den bara kall och fantasilös. Men nu är de tillbaka i gammal god form (ja, det är faktiskt deras femte fullängdare). Matt Berningers djupa röst låter starkare än någonsin och ramas snyggt in av cello, piano och dova trummor, medan gitarrerna tassar försiktigt i bakgrunden. ”Bloodbuzz Ohio” är en stark kandidat till årets låt.

7. The Drums – The Drums
Det bästa med The Drums är inte att deras debutalbum är fullt av poppärlor. Nä, det är att de med sina ah-ah-ah står för första steget mot ett internationellt erkännande av Håkan och Broder Daniel. Det unga Brooklyn-bandet anger The Tough Alliance som en av sina största influenser, och ja, ni förstår kopplingen. De har också, likt sina inspiratörer från Göteborg, lyssnat en del på The Cure. Öppningslåten ”Best Friend” hade gjort sig perfekt på både Kiss Me Kiss Me Kiss Me och The Head on the Door.

6. Eux Autres – Broken Bow
Portlands stoltheter fortsätter göra det de gör bäst – minimalistisk garagepop på engelska och franska. Varje låt är kanske inte perfekt, men de är aldrig sämre än bra. Och om inte Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” släppts redan 2009, på en obskyr hyllningsskiva, hade jag kallat den årets låt. Heather Larimer, som sjunger på de flesta låtarna, har lagt trumstockarna åt sidan, till förmån för ett piano. Det innebär ett lite mer konventionellt komp, men som kompensation kryddas nästan varje låt av ett perfekt klinkande. Keep doing that thing you do, Eux Autres!

6 kommentarer

Filed under Musik