Monthly Archives: september 2010

Ett briljant val

Igår bevittnade jag ett fantastiskt bröllop, där brudparet gick nerför altargången till några ganska oväntade toner.

Samtidigt kan jag inte tänka mig ett bättre val, det är ju musiken som inleder vår generations största äventyr. Bara de första tonerna träffar en nerv som få andra saker kan komma åt.

Och har man inte hört den tidigare, eller känner till dess bakgrund, låter den ändå både högtidlig och pampig.

Tack för en vacker ceremoni!

 

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Personligt

Kärlekens fredag (Cover #2)

En till cool duo, en till fantastisk cover.

Dean Wareham var mannen bakom indielegenderna Galaxie 500 och senare Luna. Britta Philips var Lunas basist, och gjorde en gång i tiden också (sång)rösten till tecknade TV-figuren Jem, i Marvels Jem and the Holograms. Idag är de äkta parbandet Dean & Britta.

Redan på Galaxie-tiden hade Dean en grej för andras låtar. På mästerverket ”On Fire” tolkades både New Order och George Harrison. Luna i sin tur spelade in så många covers att de kunde fylla ut ett helt album (”Lunafied”) med dem. Gemensamt för alla dessa, från ”Ceremony” och ”Isn’t It a Pity” till ”Everybody’s Talkin'” och ”Sweet Child o’ Mine”, var att de inte skiljde sig särskilt mycket från originalen, men ändå smälte in obemärkt bland Warehams egna kompositioner.

Hyllningsalbum, å andra sidan, brukar vara raka motsatsen. Brokiga samlingar som känns så respektfulla (eller respektlösa, beroende på hur man ser det) och oinspirerade att man nästan börjar ogilla hyllningsobjektet. ”Just Like Heaven: A Tribute to The Cure” är just en sådan. Tanya Donelly, The Wedding Present och några andra indiegamlingar gör meningslösa versioner av Robert Smiths klassiska låtar. De enda som kommer undan med hedern i behåll är, som ni redan förstått, Dean & Britta.

De gör en ljuvlig, nästan drömsk duett av ”Friday I’m in Love”. Mellotronen gör sitt till, men det är mötet mellan deras röster som verkligen värmer. Där orginalet är sprudlande som en nyförälskelse känns D&B:s inspelning mer som ett stadigt förhållande. Några år på nacken, men lika kära, och lika storögt förundrade av att fortfarande vara här. Tillsammans.

You can never get enough
enough of this stuff

1 kommentar

Filed under Covers, Musik

Cover #1

”My Love Will Not Let You Down” är en av Bruce Springsteens många outtakes. Efter att ha spelats in till både ”Nebraska” och ”Born in the U.S.A.”, men ändå ratats, fick den till sist se dagens ljus på samlingen ”Tracks” 1998 (i sin Born in the U.S.A.-kostym). Det är en av Springsteens starkaste låtar, men tyvärr har han lite väl mycket whiskeyröst på inspelningen.

Lyckligtvis gör Portland-duon Eux Autres en fantastisk version av den på ojämna men trevliga hyllningsskivan ”Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool”. Soundet är betydligt mer sparsmakat än på föregångaren, men de lyckas ändå bibehålla låtens driv. Trummorna dundrar fram, pianoslingan sätter sig direkt i skallen, och Heather Larimers röst är lika cool som alltid.

 

1 kommentar

Filed under Covers, Musik

Forever Young

Det är inte många band som kan försvinna i över 20 år, sedan plötsligt göra comeback och låta precis likadant som när det begav sig. Särskilt inte om man har ett så naivistiskt och simpelt sound som The Vaselines. Men det går.

Landsmännen och vännerna i Teenage Fanclub brukar användas som det ultimata exemplet på ett konsekvent band, som bara fortsätter låta likadant i år efter år. Men även om det ligger något i det så har de utvecklat låtskrivandet, blivit duktigare på sina instrument och förfinat produktionen lite grann för varje skiva de släppt. Mognad, antar jag att det kan kallas.

Eugene Kelly and Frances McKee i Vaselines verkar inte ha mognat ett dugg. Deras låtar handlar fortfarande mest om sex, och lite om religion. Tränat på sina instrument har de definitivt inte gjort, tack gud! Istället för en flåsande gubbplatta låter det bara som om de tagit vid där de slutade, någon gång när 80-tal blev till 90-tal. Visserligen har de fått hjälp av Belle and Sebastians Bobby Kildea och Stevie Jackson (även känd som min dubbelgångare) vid inspelningen, men de är både för stora beundrare och för proffsiga musiker för att ta över produktionen.

Låtar som ”Turning It On”, ”Sex with an X” och ”Whitechapel” är underbara påminnelser om att det fortfarande finns en värld därute befriad från svulstighet. Om bara Kurt Cobain fått höra dem.

Då:

Nu:

Nirvana spelar sin version av ”Jesus Doesn’t Want Me for a Sunbeam”:

1 kommentar

Filed under Covers, Musik

Space Invaders

I rymden finns inga känslor lider, likt 95% av alla svenska filmer, av att vara överpedagogisk. Men det är okej, för Andreas Öhman är mer influerad av Wes Andersons berättande än Kjell Sundvalls och Ulf Malmros. Givetvis finns det inga skådespelare i Sverige som kan jämföras med någon i Andersons stab, men ändå, Öhman har fattat någonting i alla fall.

Som aspie-film betraktad är den bättre än den här (som i och för sig är ren katastrof), och sämre än den här.

Trots pretentionerna (vi vet minsann hur Aspergers fungerar!) är det filmens anspråkslöshet (pojke möter flicka) som räddar den. En solid trea.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Årets rip-off

Surfer Blood har gjort årets bästa Weezer-singel. Men jag är, som sagt, inte den som är den. Rivers Cuomo tappade greppet för många år sedan nu. Kolla bara in omslaget till Weezers kommande album (eller är det en genialisk bild, kan inte riktigt bestämma mig). Det är på tiden att någon tar över stafettpinnen.

Här är den för Weezer och efterföljare obligatoriskt tokroliga videon:

 

1 kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Sommarkollo

Summer Camp är en amerikansk duo som spelar 80-talspop för 2010-talet och producerar fantastiska musikvideor. Varifrån de hämtat bilderna till ”Ghost Train” vet jag inte, men källan till ”Round the Moon” känner nog de flesta igen. Annika & Pär!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor