Igår bevittnade jag ett fantastiskt bröllop, där brudparet gick nerför altargången till några ganska oväntade toner.
Samtidigt kan jag inte tänka mig ett bättre val, det är ju musiken som inleder vår generations största äventyr. Bara de första tonerna träffar en nerv som få andra saker kan komma åt.
Och har man inte hört den tidigare, eller känner till dess bakgrund, låter den ändå både högtidlig och pampig.
Tack för en vacker ceremoni!
Under Musik, Personligt
En till cool duo, en till fantastisk cover.
Dean Wareham var mannen bakom indielegenderna Galaxie 500 och senare Luna. Britta Philips var Lunas basist, och gjorde en gång i tiden också (sång)rösten till tecknade TV-figuren Jem, i Marvels Jem and the Holograms. Idag är de äkta parbandet Dean & Britta.
Redan på Galaxie-tiden hade Dean en grej för andras låtar. På mästerverket ”On Fire” tolkades både New Order och George Harrison. Luna i sin tur spelade in så många covers att de kunde fylla ut ett helt album (”Lunafied”) med dem. Gemensamt för alla dessa, från ”Ceremony” och ”Isn’t It a Pity” till ”Everybody’s Talkin'” och ”Sweet Child o’ Mine”, var att de inte skiljde sig särskilt mycket från originalen, men ändå smälte in obemärkt bland Warehams egna kompositioner.
Hyllningsalbum, å andra sidan, brukar vara raka motsatsen. Brokiga samlingar som känns så respektfulla (eller respektlösa, beroende på hur man ser det) och oinspirerade att man nästan börjar ogilla hyllningsobjektet. ”Just Like Heaven: A Tribute to The Cure” är just en sådan. Tanya Donelly, The Wedding Present och några andra indiegamlingar gör meningslösa versioner av Robert Smiths klassiska låtar. De enda som kommer undan med hedern i behåll är, som ni redan förstått, Dean & Britta.
De gör en ljuvlig, nästan drömsk duett av ”Friday I’m in Love”. Mellotronen gör sitt till, men det är mötet mellan deras röster som verkligen värmer. Där orginalet är sprudlande som en nyförälskelse känns D&B:s inspelning mer som ett stadigt förhållande. Några år på nacken, men lika kära, och lika storögt förundrade av att fortfarande vara här. Tillsammans.
You can never get enough
enough of this stuff
”My Love Will Not Let You Down” är en av Bruce Springsteens många outtakes. Efter att ha spelats in till både ”Nebraska” och ”Born in the U.S.A.”, men ändå ratats, fick den till sist se dagens ljus på samlingen ”Tracks” 1998 (i sin Born in the U.S.A.-kostym). Det är en av Springsteens starkaste låtar, men tyvärr har han lite väl mycket whiskeyröst på inspelningen.
Lyckligtvis gör Portland-duon Eux Autres en fantastisk version av den på ojämna men trevliga hyllningsskivan ”Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool”. Soundet är betydligt mer sparsmakat än på föregångaren, men de lyckas ändå bibehålla låtens driv. Trummorna dundrar fram, pianoslingan sätter sig direkt i skallen, och Heather Larimers röst är lika cool som alltid.
Det är inte många band som kan försvinna i över 20 år, sedan plötsligt göra comeback och låta precis likadant som när det begav sig. Särskilt inte om man har ett så naivistiskt och simpelt sound som The Vaselines. Men det går.
Landsmännen och vännerna i Teenage Fanclub brukar användas som det ultimata exemplet på ett konsekvent band, som bara fortsätter låta likadant i år efter år. Men även om det ligger något i det så har de utvecklat låtskrivandet, blivit duktigare på sina instrument och förfinat produktionen lite grann för varje skiva de släppt. Mognad, antar jag att det kan kallas.
Eugene Kelly and Frances McKee i Vaselines verkar inte ha mognat ett dugg. Deras låtar handlar fortfarande mest om sex, och lite om religion. Tränat på sina instrument har de definitivt inte gjort, tack gud! Istället för en flåsande gubbplatta låter det bara som om de tagit vid där de slutade, någon gång när 80-tal blev till 90-tal. Visserligen har de fått hjälp av Belle and Sebastians Bobby Kildea och Stevie Jackson (även känd som min dubbelgångare) vid inspelningen, men de är både för stora beundrare och för proffsiga musiker för att ta över produktionen.
Låtar som ”Turning It On”, ”Sex with an X” och ”Whitechapel” är underbara påminnelser om att det fortfarande finns en värld därute befriad från svulstighet. Om bara Kurt Cobain fått höra dem.
Då:
Nu:
Nirvana spelar sin version av ”Jesus Doesn’t Want Me for a Sunbeam”:
I rymden finns inga känslor lider, likt 95% av alla svenska filmer, av att vara överpedagogisk. Men det är okej, för Andreas Öhman är mer influerad av Wes Andersons berättande än Kjell Sundvalls och Ulf Malmros. Givetvis finns det inga skådespelare i Sverige som kan jämföras med någon i Andersons stab, men ändå, Öhman har fattat någonting i alla fall.
Som aspie-film betraktad är den bättre än den här (som i och för sig är ren katastrof), och sämre än den här.
Trots pretentionerna (vi vet minsann hur Aspergers fungerar!) är det filmens anspråkslöshet (pojke möter flicka) som räddar den. En solid trea.
Under Film
Surfer Blood har gjort årets bästa Weezer-singel. Men jag är, som sagt, inte den som är den. Rivers Cuomo tappade greppet för många år sedan nu. Kolla bara in omslaget till Weezers kommande album (eller är det en genialisk bild, kan inte riktigt bestämma mig). Det är på tiden att någon tar över stafettpinnen.
Här är den för Weezer och efterföljare obligatoriskt tokroliga videon:
Under Musik, Musikvideor
Summer Camp är en amerikansk duo som spelar 80-talspop för 2010-talet och producerar fantastiska musikvideor. Varifrån de hämtat bilderna till ”Ghost Train” vet jag inte, men källan till ”Round the Moon” känner nog de flesta igen. Annika & Pär!
Under Musik, Musikvideor
En till gammal text, från 2007 den här gången. Det finns väl ungefär 150 avsnitt av The Simpsons som är roligare än filmen. Därmed inte sagt att den är dålig. Men efter att ha sett den och känt mig varken glad eller besviken bestämde jag mig för att skriva en recension.
Under Personligt, TV
Mellan åren 1991 och 1997 var The Simpsons världens bästa TV-serie, någonsin. Avsnitten var bara 23 minuter långa, men innehöll så många absurda skämt, roliga och älskvärda karaktärer och originella historier att de lika gärna kunde varit tre gånger så långa. Minst. På bara några ögonblick kunde upphovsmakarna hinna med en rad intelligenta parodier, pastischer och parafraser (på TV-serier, filmer, böcker, you name it) som alla var roliga för de som fattade dem, men som aldrig tilläts stå i vägen för varken humor eller story. Däremellan klämdes det in smarta ordvitsar, absurda skämt, ren slapstick och lite politisk satir. Ändå kändes varje avsnitt sammanhängande. Det handlade aldrig om lösa sketcher, snarare förbluffades man av de innovativa, men aldrig onaturliga, sätten som scenerna knöts ihop på.
Efter denna guldålder blev serien aldrig densamma igen. Då och då har det blixtrat till, men kvalitetskurvan har gått stadigt neråt. Tonen har förändrats lite under åren som gått, och numera är det ständig fokus på Homer. Och sanningen är att han inte längre är lika rolig. Missförstå mig inte nu. Hans dumhet kan fortfarande framkalla en och annan skrattattack, men den fullkomligt surrealistiska oförutsägbarheten har för länge sedan gått förlorad. Det har till och med gått så långt att många av skämten går ut på att serien för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum.
När jag första gången hörde talas om att denna film skulle bli verklighet blev jag ganska orolig. Skulle det som en gång varit världens bästa serie nu ta steget fullt ut och visa sig medioker även på vita duken? Till och med skämma ut sig inför miljoner biobesökare? Ända sedan den dagen, och fram till att ridån gick upp inne på biografen, har jag funderat på denna film. Oftast har jag varit negativ, men ibland har jag också dagdrömt om hur den skulle rädda serien och bli ett värdigt avsked för Simpsonfamiljen. Jag inbillade mig att manusförfattarna skulle skriva någonting i hästväg. Kanske en historia som drev med alla serier som någonsin blivit film, kanske någonting extra politiskt, eller bara någonting surrealistiskt. Något i stil med de allra bästa avsnitten, såsom ”Deep Space Homer”, ”Marge vs the Monorail” eller ”Last Exit to Springfield”.
The Simpsons Movie hann inte mer än ett par minuter innan jag påmindes om att guldåldrar aldrig kan återskapas. Det var en gång, men aldrig mer. Filmen är rolig, smart och rentav rörande ibland. Men tempot är för lågt. Det känns nästan inte som Simpsons ibland. Istället för att gå sin egen väg, med absurda utvecklingar i historien, serverar de bara vanligt klassiskt Hollywood-berättande. Och åtminstone varannat skämt känns förutsägbart.
Matt Groenings skapelse är idag bara en skugga av sitt forna jag. Filmen är inte ens i närheten av de bättre avsnitten. Den som säger något annat har aldrig förstått seriens storhet.
Jenny and Johnny har snott det mesta från Lemonheads. Och de är nästan lika tjusiga ihop som Evan och Juliana.
Men jag är inte den som är den. En bra låt är en bra låt.
Under Musik
have you forgotten 
