Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 10-4

Vi fortsätter genomgången av årets skivor. Och från och med plats 10 har jag rangordnat skivorna, även om den inbördes ordningen aldrig är något permanent.

10) Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Det tog ett tag, men 2 steg från Paradise växte verkligen till sig, och på den finns minst tre riktiga klassiker. Det kommer aldrig va över för mig är inte alls ett lika bra album, och det är nog inte fler än titellåten som kan kallas klassiker. Men Håkans lägstanivå är Himalaya-hög och en bunt vanliga albumspår med den mannen slår det mesta. Nu återstår att se vilka nya vägar han kan ta med hjälp av Mattias Hellberg. Elden fortsätter brinna, det kommer aldrig va över!

9) Rose Melberg – September
Egentligen är September bara en ogenomtänkt demo, med spartanska versioner av Melbergs favoritlåtar, utgiven på kassett i ganska få exemplar. Men enkelheten till trots är låtvalen så bra och Rose röst så underbart bomullslen, att det känns som ett helgjutet album. Simon & Garfunkels ”The Only Living Boy in New York” och Jonathan Richmans ”Not So Much To Be Loved As to Love” är några av höjdpunkterna, men där finns fina tolkningar av allt från Big Star och Beatles till Young Marble Giants och Kirsty MacColl. 22 låtar är kanske i överkant, men välj ut en tio, tolv stycken, så har du en tvättäkta mjukpopsklassiker.

8) Julianna Barwick – Nepenthe (LP) och Pacing (singel)
Julianna Barwicks ljuvliga loopar kan kallas filmiska, drömlika, hypnotiska. Kanske alltihop, beroende på sammanhang. Musiken kan skapa stämningar, den kan lugna stressade själar, den kan ackompanjera och förhöja situationer. Men mest av allt är den vacker i sig själv. Enkel och unik, mystisk och lätt som vinden.

7) Colleen – The Weighing of the Heart
Det mesta jag sa om Julianna Barwicks skivor går att säga om Colleens. Men The Weighing of the Heart är lite mindre abstrakt, och det är något med Colleens förvrängda harpor som alltid får mig att tänka på vatten. Ljudbilden känns som att flyta fram ensam på en flotte, på ett öppet, lugnt hav. Samtidigt skiftar musiken mer än på min gamla favorit The Golden Morning Breaks, det är inte bara tomma horisonter i alla väderstreck. Rätt vad det är dyker en pockande fiol upp, ett träblås kan lura bakom ens rygg, och när man minst anar det, tar en sakral orgel över en låt som verkade gå åt ett helt annat håll. Om Barwick oftast håller sig kvar i mer eller mindre en och samma sinnesstämning, så är Colleens The Weghing of the Heart i ständig rörelse – samtidigt som den är totalt rogivande. Det är ett konststycke i sig.

 

6) The National – Trouble Will Find Me
Första intrycket av The Nationals sjätte album var att det mest liknade en upprepning av deras femte. Och efter mer än ett halvårs lyssnande kvarstår det intrycket, för den låter ju väldigt mycket som Violet. Trummorna är lika härligt dova, gitarrerna gömmer sig lika försiktigt bakom stråkar och blås, och Matt Berningers röst är fortfarande samma fröjd för öronen. Men även om soundet är intakt, så bjuder Ohio-bandet på tretton helt nya låtar som är minst lika starka som på både Violet och Alligator. Och det räcker långt.

5) Veronica Falls – Five Covers Vol. 2
Det säger en del om Veronica Falls kvaliteter att de kan spela in en liten ”bonusskiva” i en av bandmedlemmarnas badrum, hastigt och utan omtagningar, för att inte störa grannarna alltför länge, och ändå få det att låta så förbannat bra. Versionerna av ”Is Anybody There” och ”Timeless Melody” är perfekt pop, och hela skivan känns så spontan och ledig, men samtidigt genomtänkt och välspelad, att jag kommer att tänka på Velvet Undergrounds odödliga tredje album. Och jag kan aldrig sluta lyssna på tolkningen av Weens ”What Deaner Was Talking About”.

 

4) Christopher Owens – Lysandre
Efter de tröga 70-talsgitarrexcesserna på vad som skulle bli Girls sista album, känns det uppfriskande att Christopher Owens låtit sin förkärlek för mjuk 50-talspop blomma ut igen. Lysandre är fylld till brädden av plockade gitarrer, schlock-harmonier och bedårande kärlekshistorier. Och så den där sköna lilla melodislingan som Owens så genialiskt placerat kors och tvärs över hela albumet för att binda ihop allting. Dessutom är hans konversation med sig själv på ”Love Is in the Ear of the Listener” både så klok och så fin. En text som borde göra Håkan Hellström grön av avund.

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The Vaselines – Sex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade Fire – The Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.