En söndag på landet – Un dimanche à la campagne

En söndag på landet. Titeln sammanfattar egentligen alltihop. Det är en solig söndag, året råkar vara 1912, men kunde lika gärna vara 2012. Ladmiral är en ensam gammal man, men på söndagarna livas hans tillvaro upp av släkten. Kanske inte så mycket av de busiga barnbarnens upptåg, eller hans sons kallprat under de pliktskyldiga besöken, men av chansen att hans dotter, Irène, ska dyka upp. Det händer inte varje söndag, men den här gången kommer hon faktiskt. Hon tänker visserligen inte stanna till middagen, men ett par timmar har hon ändå till övers för sin far och sin bror, innan det bär tillbaka till storstaden igen. Det är ungefär vad som finns att säga om storyn. Filmens storhet ligger inte i manuset, utan i bilderna med vilka det berättas.

En söndag på landet - Un dimanche à la campagne

Att varje litet klipp känns som ett konstverk är en klyscha som används väl ofta om filmer med någorlunda fint foto och/eller speciell scenografi, men här är det verkligen sant. Regissör Bertrand Tavernier inspirerades av en Auguste Renoir-målning, Au jardin-sous la tonnelle au moulin de la galette, när han gjorde En söndag på landet, och det märks. Kameran rör sig långsamt, ibland längs grusvägen, ibland i trädgården, den åker runt det gamla huset, och in i rummen. Och ibland stannar den upp, och zoomar långsamt in, innan bilden tonar ut i svart, och det känns just som att titta på en samling vackra tavlor. Du sjunker långsamt in i en, drömmer dig bort, och går sedan vidare till nästa. Att kalla det vackert är otillräckligt, bilder som dessa är svåra att beskriva i ord. Det enda som möjligen kan göra dem rättvisa är musik.

En söndag på landet

Faktum är att jag under hela filmen, och långt efteråt, tänker på Beiruts ”A Sunday Smile”. Med tanke på titeln är kopplingen knappast långsökt, men det finns något mer, en allmän känsla i filmen, snarlik den i musiken. Det är soligt och glatt, men ändå vemodigt, en bildskön landsort skildrad ur nostalgiska ögon. Herr Ladmiral vet att hans dotter snart kommer försvinna igen, och hur ofta sonen än kommer och hälsar på, är han fullt medveten om att den här lyckliga stunden, den här söndagen på landet, bara är någonting kort och flyktigt, något att se tillbaka på i sin ensamhet. Det är egentligen en mycket sorgligare historia än Zach Condors låt, och det är möjligt att jag inte riktigt kan uppskatta Taverniers verk på samma sätt som en gammal människa kan göra. Men oavsett ålder handlar det om något de flesta upplevt, de där ögonblicken som ofrånkomligen infinner sig när den sköna, varma söndagen lider mot sitt slut, och vardagen lurar alldeles för nära runt hörnet.

Betyg: 4

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s