Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 

1) Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 10-4

Vi fortsätter genomgången av årets skivor. Och från och med plats 10 har jag rangordnat skivorna, även om den inbördes ordningen aldrig är något permanent.

10) Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Det tog ett tag, men 2 steg från Paradise växte verkligen till sig, och på den finns minst tre riktiga klassiker. Det kommer aldrig va över för mig är inte alls ett lika bra album, och det är nog inte fler än titellåten som kan kallas klassiker. Men Håkans lägstanivå är Himalaya-hög och en bunt vanliga albumspår med den mannen slår det mesta. Nu återstår att se vilka nya vägar han kan ta med hjälp av Mattias Hellberg. Elden fortsätter brinna, det kommer aldrig va över!

9) Rose Melberg – September
Egentligen är September bara en ogenomtänkt demo, med spartanska versioner av Melbergs favoritlåtar, utgiven på kassett i ganska få exemplar. Men enkelheten till trots är låtvalen så bra och Rose röst så underbart bomullslen, att det känns som ett helgjutet album. Simon & Garfunkels ”The Only Living Boy in New York” och Jonathan Richmans ”Not So Much To Be Loved As to Love” är några av höjdpunkterna, men där finns fina tolkningar av allt från Big Star och Beatles till Young Marble Giants och Kirsty MacColl. 22 låtar är kanske i överkant, men välj ut en tio, tolv stycken, så har du en tvättäkta mjukpopsklassiker.

8) Julianna Barwick – Nepenthe (LP) och Pacing (singel)
Julianna Barwicks ljuvliga loopar kan kallas filmiska, drömlika, hypnotiska. Kanske alltihop, beroende på sammanhang. Musiken kan skapa stämningar, den kan lugna stressade själar, den kan ackompanjera och förhöja situationer. Men mest av allt är den vacker i sig själv. Enkel och unik, mystisk och lätt som vinden.

7) Colleen – The Weighing of the Heart
Det mesta jag sa om Julianna Barwicks skivor går att säga om Colleens. Men The Weighing of the Heart är lite mindre abstrakt, och det är något med Colleens förvrängda harpor som alltid får mig att tänka på vatten. Ljudbilden känns som att flyta fram ensam på en flotte, på ett öppet, lugnt hav. Samtidigt skiftar musiken mer än på min gamla favorit The Golden Morning Breaks, det är inte bara tomma horisonter i alla väderstreck. Rätt vad det är dyker en pockande fiol upp, ett träblås kan lura bakom ens rygg, och när man minst anar det, tar en sakral orgel över en låt som verkade gå åt ett helt annat håll. Om Barwick oftast håller sig kvar i mer eller mindre en och samma sinnesstämning, så är Colleens The Weghing of the Heart i ständig rörelse – samtidigt som den är totalt rogivande. Det är ett konststycke i sig.

 

6) The National – Trouble Will Find Me
Första intrycket av The Nationals sjätte album var att det mest liknade en upprepning av deras femte. Och efter mer än ett halvårs lyssnande kvarstår det intrycket, för den låter ju väldigt mycket som Violet. Trummorna är lika härligt dova, gitarrerna gömmer sig lika försiktigt bakom stråkar och blås, och Matt Berningers röst är fortfarande samma fröjd för öronen. Men även om soundet är intakt, så bjuder Ohio-bandet på tretton helt nya låtar som är minst lika starka som på både Violet och Alligator. Och det räcker långt.

5) Veronica Falls – Five Covers Vol. 2
Det säger en del om Veronica Falls kvaliteter att de kan spela in en liten ”bonusskiva” i en av bandmedlemmarnas badrum, hastigt och utan omtagningar, för att inte störa grannarna alltför länge, och ändå få det att låta så förbannat bra. Versionerna av ”Is Anybody There” och ”Timeless Melody” är perfekt pop, och hela skivan känns så spontan och ledig, men samtidigt genomtänkt och välspelad, att jag kommer att tänka på Velvet Undergrounds odödliga tredje album. Och jag kan aldrig sluta lyssna på tolkningen av Weens ”What Deaner Was Talking About”.

 

4) Christopher Owens – Lysandre
Efter de tröga 70-talsgitarrexcesserna på vad som skulle bli Girls sista album, känns det uppfriskande att Christopher Owens låtit sin förkärlek för mjuk 50-talspop blomma ut igen. Lysandre är fylld till brädden av plockade gitarrer, schlock-harmonier och bedårande kärlekshistorier. Och så den där sköna lilla melodislingan som Owens så genialiskt placerat kors och tvärs över hela albumet för att binda ihop allting. Dessutom är hans konversation med sig själv på ”Love Is in the Ear of the Listener” både så klok och så fin. En text som borde göra Håkan Hellström grön av avund.

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 20-11

Plats 20-11, i alfabetisk ordning, eftersom alla nästan är bra nog att nå topp 10 och inte alls borde förpassas ens i närheten av bubblarna:

Au Revoir Simone – Move in Spectrums
Mer smittande analog synthpop från Williamsburg-trion. De har haft svårt att nå upp till samma höjder som på The Bird of Music, men med ”Crazy” och ”Navitron” kommer de bra nära. Och jag är fortfarande lika glad nu som 2007 över att det finns elektroniska popband som varken har rötter i Depeche Modes mörker eller Pet Shop Boys distanserade ironi. Au Revoir Simone vill liksom bara skriva låtar om livet, utsmyckade med tv-spelssynthar, snygga harmonier och förträffliga beats. Det räcker för mig.

Austra – Olympia
Man riskerar väl att åka på hipster-stryk för såna kommentarer, men det är så här jag önskar att The Knifes skivor lät. Katie Stelmanies röst är inte ljusår från Karin Dreijers, men framförallt är det de svängiga och melodiösa poplåtarna som får mig att tänka på göteborgsduons över tio år gamla hits.

Camera Obscura – Desire Lines
Camera Obscura blev slagna på fingrarna av She & Him i kategorin årets Camera Obscura-poplåt. De senares ”I’ve Got Your Number, Son” skulle gjort sig bra på Glasgow-bandets tidigare mästerverk Let’s Get Out of This Country och My Maudlin Career. Camera Obscura själva var dock inte långt efter med ”Troublemaker”, och ”Fifth in Line to the Throne” är en sån där tårdrypande ballad som bara Tracyanne Campbell kan skriva. Ändå kunde jag inte låta bli att känna det som att Desire Lines var ett album gjort på rutin, på halvfart. Förvisso en rutin stark nog att kvalificera sig på årets topp 20, men ändå.

Daughter – If You Leave
Storslaget vemod. Kanske bara lite för storslaget ibland. Daughter är ett band fullt av kreativitet, de stämmer om gitarrerna, sätter capo på basen, spelar med stråke på elgitarren – problemet är bara att de intressanta nyansskiftningar sådana idéer skapar försvinner i den bombastiska produktionen. Och nästan varannat spår känns som en kopia på det föregående, på grund av de förvillande lika ljudexplosionerna. Med det sagt är ”Youth” ändå en av årets låtar.

Haiku Salut – Tricolore
På ”Watanabe” låter det som att någon i den engelska instrumentaltrion Haiku Salut spelar fyrhändigt med Chico Marx. Det är en enkel liten poplåt, men så storslaget och frenetiskt framförd att den känns som en hel symfoni när man tänker på den – trots att det bara är fyra minuter av piano. Resten av Tricolore är kanske inte lika briljant, men full av underbara infall som hela tiden håller sig på rätt sida av gränsen mellan pop- och konstmusik. Haiku Salut gör musik för de som börjat tröttna på postrockens förutsägbara gitarrutbrott men samtidigt tycker att band som Detektivbyrån känns lite för mycket knätofs…

Low – The Invisible Way
En gång i tiden var Low världens långsammaste band. Rent bokstavligt. Låtarna flöt fram i extremt låg fart, som om man slagit på en gammal Joy Division-vinyl på kanske en tredjedel av hastigheten. En knasig idé på pappret, men med Alans och Mimis himmelska stämsång svävandes över alltihop lät det övernaturligt vackert.

I nästan lika låg hastighet, men stadigt och med samma otroliga precision, har Low ändå lyckats utvecklas under alla år som gått sedan debuten I Could Live in Hope från 1994. Och även om den magiska känslan från de första skivorna inte finns kvar, så kan de fortfarande skriva starka låtar, som ”Amethyst”, ”So Blue” och framförallt ”Just Make It Stop”.

Mark Kozelek & Desertshore – Mark Kozelek & Desertshore
Förutom de sedvanliga livealbumen som ingen orkar hålla koll på, släppte Mark Kozelek inte mindre än tre riktiga fullängdare i år. En fantastisk, en dödstrist och så den här, som var ganska trevlig. Utan riktiga höjdpunkter kanske, men med fantastiska musiker, en och annan rolig textrad (den ironiska dissningen av Wilcos gitarrist Nels Cline, eller hyllningen till gamla Steve McQueen-filmen Papillon) och genomgående starka melodier. Om bara Mark hade orkat med några fler omtagningar på sången, och hoppat över några av de lite väl hastigt påkomna texterna, så kanske det blivit en topp 10-placering också.

Mazzy Star – Seasons of Your Day
Att lyssna på Mazzy Stars första skiva på 15 år kändes först lite oroligt, men det behövdes inte mer än ett par sekunder av inledande ”In the Kingdom” för att förstå att allt stod rätt till i vårt rockuniversums parallella slow motion-värld. Cellon i titelspåret och slide-gitarren i ”Lay Myself Down” är årets vackraste instrumentala passager.

My Bloody Valentine – mbv
Den, av alla musikkritiker, mest efterlängtade skivan de senaste 22 åren kunde väl bara bli ett antiklimax? Nja, på ett sätt kanske, men den dök upp helt utan förvarning och lät som en helt logisk fortsättning, rent av en förlängning, av Loveless. Tio månader efter min recension känner jag lite starkare för mbv, men i stort sett är känslorna de samma. Kul att de är tillbaka, men lite synd ändå att de inte blåser bort mig på samma sätt längre. ”In Another Way” är i alla fall fenomenal mjukpop i en taggtrådskostym så vass att öronen börjar blöda av njutning vid bara tanken på den.

Widowspeak – Almanac och The Swamps EP
Med Mazzy Star tillbaka i stan kunde man ju tro att Widowspeak skulle bli överflödiga, men inte bara tog de ett par kliv framåt med Almanac, ett par månader senare ändrade de kursen ytterligare med EP:n The Swamps. Om debuten var långa bilfärder i Twin Peaks-granskogar, så låter det verkligen som att Widowspeak 2013 begav sig ut i träskmarkerna. Men med melodikänslan i behåll och bluesen bara som en stämningsskapande inspirationskälla. Lyssna på ”Theme from the Swamps” och ”Brass Bed” och dröm dig bort till den djupa södern.

Nytt med Colleen – Ursa Major Find

Älskar den här lilla kompositionen/drömmen.

Jag har inte sett filmatiseringen av Berättelsen om Pi, men är det någon bestående bild Colleens ljuvliga musik ritar upp i mitt huvud så är det den av ett lugnt hav och blåa himlar så långt ögonen kan nå. Lost at sea, på bästa möjliga sätt.

MBV – ett försök till en recension

Någonstans uppskattar jag tanken att de bara fortsätter låta som bandet My Bloody Valentine, inte som genrepionjärerna som ska ta shoegazegenren vidare in i 10-talet. Men med det följer också ett krav på minst lika bra låtmaterial som på tidigare skivor i allmänhet, och Loveless i synnerhet.

Nu är det kanske tidigt att uttala sig, den här typen av musik kan ta lite tid ibland. Låtarna behöver sätta sig, produktionen sjunka in. Men mitt minne av första intrycken av Loveless – jag tror jag var 17 när jag hörde den – är ändå att jag tyckte det fanns flera bra melodier. Plus att en låt var helt vansinnig, lika skrämmande som vacker som sorglig. Efter första vändan med MBV kunde jag knappt minnas någonting av musiken. Nu efter andra och tredje intrycket känner jag ändå lite för ”In Another Way”. Och ”She Found Now” kunde varit ett mysigt spår från Honey Power-EP:n. Kanske får jag ytterligare några favoriter om några dagar. Och kanske blir det också med tiden lättare att frigöra sig från jämförelserna med bandets tidigare skivor.

Men ändå. En låt som ”Nothing Is”, vad tillför den? Simpel riffmusik, förklädd till något slags försök att skapa extas. Och om ”She Found Now” låter som något i klass med Honey Power (alltså något sämre än Loveless), så kan de flesta andra låtar snarare klassas som outtakes från sagda EP. Gitarrerna är maffiga, men vi har hört dem förut, och musiken liksom bara fortsätter, lunkar på. Det är högljutt förvisso, men fortfarande bara lunk. ”Is This and Yes” avviker lite från resten av materialet, men känns mest som ett misslyckat försök att återskapa stämningen från Kevin Shields instrumentala Lost in Translation-stycken.

Avslutande ”Wonder 2” erbjuder i alla fall något nytt. Någonting obeskrivligt, rentav. Skenande jetplan, hysteriska trummaskiner, en pumpande orgel. Och mitt i alltihop utkristalliserar sig långsamt en mjuk poplåt. Innan något som låter som vilda blåsinstrument tar över. Eller är det gitarrer? Eller bara flygplanen igen? Ljuden snurrar runt i huvudet på mig. Soundet är, om möjligt, ännu vildare och galnare än på ”To Here Knows When”. Men jag saknar ändå de vackra inslagen. ”Wonder 2” känns lite som att befinna sig i en bombattack, eller kanske på ett vältrafikerat flygfält utan hörselskydd en tidig sommarkväll. ”To Here Knows When” målar upp mer blandade bilder – känslan av att stå framför en enorm eldsvåda mixas med någonting nästan euforiskt. Eller för att använda ett lite mer kristet bildspråk (vilket jag i och för sig inte gillar, men låt gå för den här gången), som att konfronteras med pärleporten och ingången till helvetet på samma gång.

Jag hoppas att Kevin Shields jobbar vidare i studion, att My Bloody Valentine fortsätter spela ihop, och att de inte alltid behöver leva i skuggan av Loveless. Men just nu kan jag bara tänka på det rosa omslaget, på den klassiska oväsenspopen, på allt som M B V inte är. För här finns inget som når upp till ”To Here Knows When” eller ”Soon”,  inte till ”Only Shallow” eller ”When You Sleep”, knappt ens till ”Loomer”.

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Ah, det andra albumet, finns det något bättre? Den moderna pophistorien är full av debuter som hyllats sönder och samman, men lagom till skiva nummer två brukar hajpen ha lagt sig. Bandet blir ett i mängden. Och när de sedan försvunnit, och några musikjournalister får för sig att sammanfatta arvet från dem, då är det återigen debuten som tas upp. Men om fansen tillfrågas, då kan man slå sig i backen på att det inte är första, utan andra, albumet som älskas mest.

Det finns förstås undantag – kanske är det ett band som svänger 180 grader med varje släpp, kanske har de inte tillräckligt med talang för mer än en skiva. Eller så är de late bloomers, och blir inte riktigt bra förrän med fjärde, femte fullängdaren. Men det är inte såna jag pratar om nu, utan de som anländer som bombnedslag, med låtar som är nästintill perfekta redan från början. Band som är så starka, har så mycket självförtroende, att de skriver, spelar in och släpper uppföljaren av bara farten. Ni vet vilka verk jag pratar om. Dog Man Star, Morning Glory, Room On Fire, Abstinence, Once We Were Trees, Going Blank Again. Soundet kan ha förändrats lite – förädlats eller förstorats – men konceptet är fortfarande detsamma. Tio (ibland några fler, ibland några färre) låtar som alla är minst lika kraftfulla som de på förstlingsverket.

Waiting for Something to Happen är Veronica Falls andra fullängdare, och den kan utan tvekan sorteras in med ovan nämnda skivor som ett klassiskt frivarv. Storbritanniens finaste kvartett lyckas från start till mål med att återanvända debutens lyckade formel utan att för en sekund kännas upprepande. Det är mer av samma anemiska och slagkraftiga mjukpop med taggiga gitarrer och bitterljuv stämsång. Bara omstöpt i 13 nya låtar. ”Tell Me” börjar som någon gammal R.E.M.-singel från 1984, ”My Heart Beats” doftar av Popsicle och annan shoegazepop anno 1993, och över hela skivan svävar Velvet Undergrounds och Rides andar – men i slutändan låter allt bara som Veronica Falls.

Visst kunde Waiting for Something to Happen varit lite kortare, spår som ”Shooting Star” och ”So Tired” kan man leva med eller utan – de är inte superba, de är inte dåliga. Men oavsett ynka skönhetsfläckar är det häpnadsväckande hur detta fenomenala band kan skriva musik som sätter sig direkt, och ändå har förmågan att växa till sig med varje lyssning. Den första trion låtar är den starkaste inledning jag hört från ett popalbum på många år, och nej, just nu kan inget fan av Veronica Falls föreställa sig något bättre än deras andra album.

Waiting for Something to Happen släpps måndag 4:e februari. Missa inte att förbeställa från Rough Trade för att få en bonus-EP med covers på bland andra Dylan och The La’s! Till förra skivan gjorde bandet samma sak, och bjöd på oumbärliga versioner av Eurythmics ”Thorn in My Side” och Roky Ericksons ”Starry Eyes”.