Monthly Archives: januari 2011

And the Oscar might go to…

Så har Colin Nutley och Helena Bergström mobbats ut även av Oscarsjuryn. Inte heller detta år fick de en enda nominering av the Academy of Motion Picture Arts. Är det inte så man bara vill gråta?

Vilka som faktiskt har nominerats kan du läsa om här… Jag har inte direkt några favoriter på listan, förutom Coen-bröderna förstås. Men det känns mest som att de, liksom Nobelpristagare nuförtiden, prisas för sina gamla meriter. Hur bra än True Grit kan tänkas vara, lär den inte komma i närheten av (Oscarlösa) klassiker som Barton Fink eller The Big Lebowski.

1 kommentar

Filed under Film

Just gimme indie Yuck!


Surfer Blood, Beach Fossils, Bubblegum Lemonade och The Pains of Being Pure at Heart. Det är bara att konstatera att 90-talsindie är i ropet igen.

Yuck släpper sitt självbetitlade debutalbum 21 februari, och om hälften av låtarna är hälften så bra som singeln ”Georgia” kan det bli en av årets höjdpunkter. Sångaren och låtskrivaren Daniel Blumberg hävdar att han inte lyssnat så mycket på 90-talets indierock och lo-fi, eftersom han helt enkelt är för ung för det. Säga vad man vill om det påståendet, hans musik låter i alla fall som ett destillat av Yo La Tengo, Pavement och Guided By Voices. Eller kanske Sebadoh, Archers of Loaf och Superchunk. Det spelar inte så stor roll vilket. Skruva upp volymen, plocka fram luftgitarren och sjung med!

Georgia, what’s a girl to do? Georgia, I’m still in love with you!

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Tio saker du (kanske) inte visste om Soul Asylum

  • Minneapoliskvartetten släppte sitt första album Say What You Will, Clarence… Karl Sold the Truck 1984.
  • På “Never Really Been” från 1986 års Made to Be Broken sjunger Dave Pirner raderna “And where will you be in 1993? Still sitting in the same chair?”. 1993 skulle de få sin tid i solen med ”Runaway Train” som ett av årets allra största hits.
  • Den inledande halvminuten av ”Cartoon” från 1988 lånade svenska Sator till sin största hit ”I Wanna Go Home”. (Jämför Soul Asylum & Sator.)
  • Efter genombrottet 1993 gjorde de ”en Oasis” – sparkade sin gamla trummis Grant Young till förmån för en mer kompetent och mindre personlig.
  • Pirner var tillsammans med en annan Minnesotare, Winona Ryder, under 1993 och 1994. Det är också anledningen till att han dyker upp i slackerklassikern Reality Bites.
  • De är ett av regissören Kevin Smiths favoritband. I eftertexterna till Chasing Amy hörs ”We 3”, en betydligt bättre skildring av ett triangeldrama än Smiths klåpiga film.
  • På välgörenhetsskivan Sweet Relief: A Benefit for Victoria Williams gör de en underbar version av Williams ”Summer of Drugs” med bland andra Evan Dando på kör.
  • Pirner kan, förutom att sköta sång och gitarr, också spela trummor, piano, saxofon och trumpet. Här hinner han blåsa några strofer av ”Silly Love Songs” på Letterman innan Paul Shaffer tar trumpeten ifrån honom (en märklig incident som jag först många år senare förstod berodde på pengarna det kostar att spela McCartney-låtar i tv).
  • Gitarristen Dan Murphy ingick i kollektivet Golden Smog tillsammans med medlemmar från Jayhawks, The Replacements och Wilco.
  • Basisten och originalmedlemmen Karl Mueller drabbades av strupcancer 2004. Senare samma år anordnade bandet en konsert i hemstaden Minneapolis, där också lokala kollegorna Paul Westerberg (Replacements) och Bob Mould och Grant Hart (Hüsker Dü) uppträdde, som drog in över 50 000 dollar. Mueller fick behandling och mådde till en början bättre, men blev sedan snabbt sämre igen, och sommaren 2005, innan han ens hunnit fylla 42, avled han i sitt hem. Skänk honom en tanke nästa gång du hör den lilla basgången efter första refrängen i ”Runaway Train”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Det var då, BD

Jag minns så väl detta avsnitt av Tryck Till, ett av gamla ZTV:s mest sevärda program. Det var påsklov 1998, vi hälsade på hos mormor i Halmstad och jag låg uttråkad på soffan. Så kom Broder Daniel som en virvelvind och gjorde livet lite bättre.

Däremot hade jag glömt hur korkad Kristian Luuk lät. Man riktigt ser hur sur Fredrik Strage blir av personerna bredvid sig. Med all rätt förstås, ”I’ll Be Gone” är en av alla tiders bästa svenska låtar och att jämföra den med plojbandet Caesar’s Palace är ren idioti.

Senare skulle hela Broder Daniel få sin revansch, men den där långfredagen för tretton år sedan var de fortfarande landets mest missförstådda band.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor

Bubblegum Lemonade – Sophomore Release

Lawrence McCluskey kommer från Glasgow, har pottlugg och spelar 12-strängad Rickenbacker. Han gillar Jesus & Mary Chain, Velvet Underground och Ride. Mer än så behöver man inte veta om Bubblegum Lemonade, McCluskeys enmansband. Får något av det ovanstående ditt hjärta att slå lite snabbare är det här musik för dig.

2007 års debut-EP Ten Years Younger innehöll en kvartett klockrena treminuters poplåtar och den följdes av perfekta singeln ”Susan’s in the Sky”. Allt var upplagt för en ny stjärna på pophimlen, men tyvärr höll inte fullängdaren vad de första låtarna lovat. Det mesta lät som utfyllnad och den stora Bubblegum-hajpen uteblev.

Lyckligtvis är McCluskey inte typen som bryr sig om framgångar, eller bristen på dem. Han skriver den sortens musik han själv vill lyssna på, utan en tanke på vilken smak Pitchfork råkar tugga just nu. Nackdelen med det är förstås att många, inklusive mig, missade hans andra album Sophomore Release, som släpptes i november. Men vad spelar releasedatum för roll i det långa loppet? Jag snubblade över skivan häromdagen, och det är jag glad för.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan sist (enligt gammal skotsk tradition), McCluskey gör fortfarande passningar till gamla klassiker (förut var det ”Surfin’ USB”, nu är det ”We Could Send Emails”) och använder samma stämsång, samma gitarrslingor och ungefär samma ackord – men allt låter lite bättre. Melodierna är mer minnesvärda och produktionen mer genomarbetad. ”She’s Got a Gun” och ”We Could Send Emails” är förkrossande bra poplåtar som lätt kunde platsat på både Darklands och Nowhere.

Var Sophomore Release skulle hamnat på min Best of 2010-lista låter jag vara osagt, men om det är någon indikation så gillar jag den bättre än både genrekollegorna Beach Fossils och Glasgow-grannarna The Vaselines verk från samma år.

3 kommentarer

Filed under Musik

10 Leftovers from ’10

När man väljer årets bästa skivor blir det alltid några stackars artister över som kanske spelade in en enda singel, en EP eller bara lyckades med en låt på deras i övrigt rätt trista album. För tio, femton år sedan kunde såna band lätt glömmas bort, men alltsedan musik började spridas på nätet har albumen som konstart minskat i betydelse. Det räcker med en eller ett par låtar för att nå framgångar, eller ja, åtminstone bli lite omtalade.

Så. Här kommer mina tio ”unika” favoritlåtar från 2010. Trevlig lyssning och läsning!

Bourgeois Heroes spelar psykedelisk pop i samma stil som Elephant 6-kollektivet, med den lilla skillnaden att de i första hand är intresserade av låtskrivande. Elephant-band som Olivia Tremor Control är bra på att låta som Beatles i ungefär en vers, sedan brukar de antingen flippa ur eller gå över till en ointressant refräng som låter betydligt mer E.L.O. än The Fab Four. Jag hoppas Bourgeois Heroes fortsätter skriva låtar i samma klass som på EP:n Musical Postcards, då kan det bli åka av under 2011. (Och förhoppningsvis dyker det upp fler videoklipp av dem på YouTube!)

Darker My Love kan bäst beskrivas som ett sämre Bourgeois Heroes. Samma 60-talsinfluenser, men sämre melodier. Men ”Rain Party” är en riktigt fin ballad med körsång av Maria Taylor från Azure Ray.

Fiveng är en San Francisco-kille som gör trevligt monoton (ja, det kan vara ett positivt ord!) musik på sin laptop. Han släppte två EP:s under 2010, Easy och Jonah. Och i likhet med 90-talets shoegazeband, som han säkert lyssnat en del på, handlar hans musikvideor mer om stämningsskapande än historieberättande.

High Places musik är minst lika drömsk som Fivengs, man skulle nästan kunna kalla den impressionistisk. Tyvärr var deras senaste skiva, High Places vs. Mankind, mer som en lång, sömnlös natt. Undantaget är öppningsspåret ”The Longest Shadows”, med en lätt bultande vers och en refräng som, när den hörs första gången efter två och en halv minut, är lika vacker som en blommande majdag.

Jens Lekman drar mer åt easy listening-hållet för varje år som går. Hans röst blir smörigare och smörigare, stråkarna smetigare och smetigare, och texterna mer och mer lättsamma. På ”The End of the World is Bigger than Love”, hans enda singel från 2010, testar han dessutom lite Phoenix-gitarrer (ett smörband i hipsterkläder). Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör den. Ljudet av det lilla pianotemat får mig att tänka på ”November Rain” och refrängen är helt enkelt för tjusig för att inte gilla. Lita på att den snart 30-årige Göteborgarens nästa album kommer bli rejält omskrivet – när det nu dyker upp.

Bästa spåret på Jim O’Rourkes märkliga hyllningsalbum till Burt Bacharach har precis det som Jens Lekman saknat på sina senare alster – något som skär emot det tillrättalagda. På klassikern ”Always Something There to Remind Me” är det Jims bandkollega Thurston Moore som sjunger. Han är allt annat än en smörsångare, men det gör bara att låtens vemod känns starkare. Efter att både Sonic Youth och My Bloody Valentine uttryckt sin uppskattning för Bacharach undrar jag bara när det kommer riktigt högljudda covers på hans gamla 60-talshits.

Memoryhouse är ännu ett av 2010:s många drömska band. På ”Lately (Deuxième)” samplar de, passande nog, gitarren från ”Phone Call” – en av de finaste kompositionerna från det undersköna soundtracket till Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Panda Bear gjorde ett av 2007 års bästa album, med sin uppdaterade och utflippade version av Beach Boys-soundet (Beach Boys må ha varit utflippade själva, men det hördes alltför sällan i deras musik). Under 2010 släppte han ett par singlar inför vad som förhoppningsvis blir en fullängdare under 2011. Ingen av dem var riktigt i klass med materialet på Person Pitch, men ”You Can Count on Me” har helt klart potential.

Summer Camp gör 80-talsdoftande poplåtar med textrader som ”We danced all night and held each other tight”. Vad passar väl bättre till det än bilder från Roy Anderssons tidlösa ungdomsskildring En kärlekshistoria. ”Round the Moon” är årets musikvideo.

Mark Kozelek (som är mannen bakom Sun Kil Moon och tidigare Red House Painters) har alltid varit en mästare på covers. 2010 släppte han förutom albumet Admiral Fell Promises också EP:n I’ll Be There, döpt efter Jackson 5:s klassiska ballad. Har man inte hört Kozeleks musik brukar såna tolkningar komma som lite av en chock. Själv har jag varit ett fan i snart 15 år, och under åren lärt mig att det inte finns en låt han inte kan göra om till en vacker vaggvisa, oavsett om upphovsmännen är Jacksonfamiljen eller AC/DC. På I’ll Be There gör han förutom titellåten också Casiotone for the Painfully Alones ”Natural Light” och Stereolabs kanske allra främsta verk, ”Tomorrow is Already Here”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor