Category Archives: TV

Simpsons-filmen i backspegeln

En till gammal text, från 2007 den här gången. Det finns väl ungefär 150 avsnitt av The Simpsons som är roligare än filmen. Därmed inte sagt att den är dålig. Men efter att ha sett den och känt mig varken glad eller besviken bestämde jag mig för att skriva en recension.

Lämna en kommentar

Filed under Personligt, TV

The Simpsons Movie

Mellan åren 1991 och 1997 var The Simpsons världens bästa TV-serie, någonsin. Avsnitten var bara 23 minuter långa, men innehöll så många absurda skämt, roliga och älskvärda karaktärer och originella historier att de lika gärna kunde varit tre gånger så långa. Minst. På bara några ögonblick kunde upphovsmakarna hinna med en rad intelligenta parodier, pastischer och parafraser (på TV-serier, filmer, böcker, you name it) som alla var roliga för de som fattade dem, men som aldrig tilläts stå i vägen för varken humor eller story. Däremellan klämdes det in smarta ordvitsar, absurda skämt, ren slapstick och lite politisk satir. Ändå kändes varje avsnitt sammanhängande. Det handlade aldrig om lösa sketcher, snarare förbluffades man av de innovativa, men aldrig onaturliga, sätten som scenerna knöts ihop på.

Efter denna guldålder blev serien aldrig densamma igen. Då och då har det blixtrat till, men kvalitetskurvan har gått stadigt neråt. Tonen har förändrats lite under åren som gått, och numera är det ständig fokus på Homer. Och sanningen är att han inte längre är lika rolig. Missförstå mig inte nu. Hans dumhet kan fortfarande framkalla en och annan skrattattack, men den fullkomligt surrealistiska oförutsägbarheten har för länge sedan gått förlorad. Det har till och med gått så långt att många av skämten går ut på att serien för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum.

När jag första gången hörde talas om att denna film skulle bli verklighet blev jag ganska orolig. Skulle det som en gång varit världens bästa serie nu ta steget fullt ut och visa sig medioker även på vita duken? Till och med skämma ut sig inför miljoner biobesökare? Ända sedan den dagen, och fram till att ridån gick upp inne på biografen, har jag funderat på denna film. Oftast har jag varit negativ, men ibland har jag också dagdrömt om hur den skulle rädda serien och bli ett värdigt avsked för Simpsonfamiljen. Jag inbillade mig att manusförfattarna skulle skriva någonting i hästväg. Kanske en historia som drev med alla serier som någonsin blivit film, kanske någonting extra politiskt, eller bara någonting surrealistiskt. Något i stil med de allra bästa avsnitten, såsom ”Deep Space Homer”, ”Marge vs the Monorail” eller ”Last Exit to Springfield”.

The Simpsons Movie hann inte mer än ett par minuter innan jag påmindes om att guldåldrar aldrig kan återskapas. Det var en gång, men aldrig mer. Filmen är rolig, smart och rentav rörande ibland. Men tempot är för lågt. Det känns nästan inte som Simpsons ibland. Istället för att gå sin egen väg, med absurda utvecklingar i historien, serverar de bara vanligt klassiskt Hollywood-berättande. Och åtminstone varannat skämt känns förutsägbart.

Matt Groenings skapelse är idag bara en skugga av sitt forna jag. Filmen är inte ens i närheten av de bättre avsnitten. Den som säger något annat har aldrig förstått seriens storhet.

Lämna en kommentar

Filed under Film, TV

En förlorad serie

Brideshead, åh Brideshead! En vansinnigt stilig yta, men där under – livsleda, olycklig kärlek, svek, dysfunktionella familjerelationer.

Och så Charles och Sebastian, förstås. Deras vänskap är, all destruktivitet till trots, starkare än de flesta som skildrats i rörliga bilder. Förmodligen är det, som i så många av de stora kärlekshistorierna, den hägrande olyckan som gör dem så vackra.

Allt inleds med Charles ord, om hur han första gången vaknar och känner sig trött på livet. Och de orden ekar genom hela serien, vi påminns med varje drink Sebastian sveper, varje olycklig blick han riktar mot sina föräldrar, sina syskon, Charles. Det finns bara en väg, och den går neråt.

Att se Charles långsamt halas in på Flytefamiljens charmiga krok – precis som Sebastian fasat för sedan de första gången mötte varandras blickar – är hjärtskärande sorgligt, och helt och hållet fängslande.

Men hur vackert ledsam historien än är, det är skådespelarna som verkligen utmärker Brideshead. Jeremy Irons är så bra att det nästan gör ont. I många scener sitter han, Charles, bara tyst och låter de andra föra konversationen. Ändå kan jag inte slita ögonen från honom. Med små medel förändras hans blick, i samtalen med Sebastian, Julia, Cordelia, Antoine och alla andra, från naiv till älskande, hänförd, uppgiven, bitter, förkrossad. Få kan se så oskyldiga och olyckliga ut på en och samma gång.

Irons är också underbar att lyssna till. Med sin högtidliga, men också sorgsna, nästan melankoliska, stämma lyckas han med det som så många berättarröster vill, men så få lyckats med, nämligen skapa en känsla av att det är Charles, och bara Charles, tankar vi hör – inte någon abstrakt på-näsan-skrivande författare som vill lägga sig i. Den belyser, betonar, kompletterar, men det är alltid Charles med stort C.

Och så Sebastian. Den miserable Sebastian. Det tar en stund innan jag känner igen honom, men efter några scener flimrar minnesbilder förbi. Det är märkligt att se honom igen, barndomshjälten. Här är han bitter, paranoid, trolös, hopplös. Och det gläder mig. Ivanhoe framstår idag mest som blek och menlös i sitt förutsägbara hjältemod, enkelspårig på mer än ett sätt. Sebastian är något helt annat. Bitsk, älskande och hatande på samma gång, illvillig, orolig och obotligt sorgsen.

De har tagit allt jag tyckt om. Snälla, låt dem inte ta dig också.

Men det går, som sagt, neråt. Efter ungefär halva serien förflyttas fokus från Sebastian till resten av familjen, och jag kan inte låta bli att känna kvaliteten dala. Med Sebastian försvinner mycket av det som ger den stiliga ytan djup. Julia må vara en fascinerande person, och avsnittet ombord på den stormande båten är fantastiskt, men det är ändå Charles och Sebastian som är Brideshead. Och seriens första sex avsnitt är fortfarande något av det starkaste som visats på TV.

Lämna en kommentar

Filed under Film, TV