Have You Forgotten 2013: Skivorna – bubblare & besvikelser

BUBBLARE:

Future Bible Heroes – Partygoing
Stephin Merritt har inte varit i högform senaste åren, men han har i alla fall tillräckligt med hantverksskicklighet och humor för att den tredje skivan med sido-synthprojektet Future Bible Heroes nästan ska kvalificera sig på 2013 års topp 20. (Precis som med Magnetic Fields förra året, alltså.)

Lanterns on the Lake – Until the Colours Run
Fin och storslagen drömsk pop. Om alla låtar var lika starka som ”Another Tale from Another English Town” skulle de förmodligen nått min topp 10, men resten av skivan är lite för anonym.

She & Him – Volume 3
Zooeys röst är lika otroligt som vanligt och ”I’ve Got Your Number, Son” är en förstklassig popdänga. Tyvärr är den först på albumet och därefter finns ingen låt i samma klass. Inget dåligt, men inte heller något som får mig att vilja lyssna igen.

—

BESVIKELSER

Mark Kozelek – Like Rats
Usla låtval brukar inte hindra Mark Kozelek från att lyckas med sina covers. Men Like Rats är väl undantaget som bekräftar regeln. Danzig, Bruno Mars, Ted Nugent… Hua! Tolkningen av ”I Got You Babe” är i alla fall lite gullig, men förlorar ju helt på att den inte görs till en duett.

Arcade Fire – Reflektor
Någon sa att Reflektor låter som disco av ett band som inte gillar disco. Det stämmer kanske inte helt och hållet, jag tror faktiskt Arcade Fire gillar disco, och dessutom är det väl inte så mycket disco över skivan? Men andemeningen håller jag med om. Reflektor är ljudet av ett band som försöker hitta nya idéer. Problemet är bara att de måste tro så jävla hårt på varje idé, och basunera ut den som en sanning. Och sedan står jag bara inte ut med stomptempot i ”Joan of Arc”. Det förbannade kompet låter lika illa oavsett om det kommer från Arcade Fire, Marilyn Manson eller någon svensk schlagerartist…

Kurt Vile – Wakin On a Pretty Daze
Zzzz… Oj! Inte sova! En ny låt nu… Jaha, okej, samma sak i tio minuter till? Tack och godnatt!

 

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The Vaselines – Sex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade Fire – The Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.