The Beatles – de 25 bästa låtarna

För att göra det lite enklare för mig själv uteslöt jag både Beatles och Dylan från min lista med popdecenniets bästa låtar. Den gode Bob har jag redan betat av här, men the Fab Four har jag lämnat därhän. Tills nu. Det har redan gjorts oändligt många listor med allt från deras bästa skivor till snyggaste skor, coolaste frisyrer, finaste stämsång, tajtaste trumfills, you name it. Men pophistiorien är, som vi alla vet, subjektiv, så varför skulle inte jag göra en personlig lista med den historiska orkesterns allra finaste kompositioner? Det finns ju ingen anledning.

Just på sommaren har jag en tendens att lyssna extra mycket på de gamla Liverpoolpojkarna. Det är någonting med musiken, ja, hela Beatles-auran, som andas sommar och frihet. Antagligen precis samma sak som med tidigare nämnda 60-talslåtar, den där blandningen av oskyldigt och mörkt, simpelt och komplext. Men kanske också vetskapen att världens bästa popgrupp, precis som sommaren, inte varade för evigt. Till skillnad från Stones, som bara ältade vidare och snabbt blev en parodi på en parodi på sig själva, så tog Beatles-sagan slut när de milda höstvindarna börjat blåsa, men innan solen slutat värma.

Som skivinspelande artister existerade bandet i åtta år, under vilka de hann släppa hundratals makalösa poplåtar. Och här, kära vänner, har ni de 25 (ja, tjugofem!) allra mest mästerliga. Presenterade kronologiskt, såklart, för någon annan rangordning är otänkbar:

1. A Hard Day’s Night (mono)
2. No Reply (mono)
3. Ticket to Ride (mono)
4. Help!
5. We Can Work It Out
6. If I Needed Someone (mono)
7. Rain (mono)
8. Eleanor Rigby
9. I’m Only Sleeping (mono)
10. She Said She Said (mono)
11. And Your Bird Can Sing (mono)
12. Tomorrow Never Knows
13. Strawberry Fields Forever
14. Penny Lane
15. Lucy in the Sky with Diamonds (mono)
16. A Day in the Life (mono)
17. All You Need Is Love
18. Hello Goodbye
19. I Am the Walrus
20. Across the Universe (versionerna från Anthology 2 eller Let It Be… Naked)
21. Hey Jude (mono)
22. Revolution (mono, och alltså inte “Revolution 1” från vita albumet)
23. While My Guitar Gently Weeps (akustiska versionen från Anthology 3)
24. Two of Us
25. Here Comes the Sun

Häng inte läpp, Paul, hur man än räknar har du i alla fall fler låtar än George på listan!

Nico – I’m Not Sayin’

Oh, Nico! Jag kan inte få nog av den tyska sångerskans allra första singel, den Gordon Lightfoot-skrivna ”I’m Not Sayin'” från 1965. Då hade hon redan hunnit spela svensk i Fellinis oändligt överskattade La Dolce Vita och få barn med tjusiga franska skådisen Alain Delon. (Barnet kallades för övrigt för Ari, något som Royal Tenenbaums-älskare går igång på.) Hon hade just börjat hänga med coola brittiska musiker som Brian Jones och Jimmy Page, men ännu inte träffat Lou Reed eller Bob Dylan. Det är förresten Page som spelar akustisk gitarr på singeln, förmodligen den bästa inspelning han medverkat på, vilket förstås inte säger så mycket (förutsatt att det inte är han som lagt den perfekta gitarrslingan på ”I’d Much Rather Be with the Girls”, karln började ju som begåvad studiomusiker innan den där eländiga machorocken svärtade ner honom för gott).

Nåväl, nog med sidospår. Här är den förträffliga låten, en hjärtekrossare i folkrockform.

(Best of) Girl Group Sounds Lost & Found

Okej, det blir några ord till om oumbärliga samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. Det finns så många fler höjdpunkter än Donna Lynns nyss nämnda låt. Dessutom är boxen från Rhino sedan länge utgången. Den går förstås att hitta begagnad, till exempel på eBay, men inte till särskilt humana priser. Jag råder ändå er alla att, på vilket sätt ni vill, leta rätt på dessa tretton låtar. De som finns på Spotify har länkar dit, resten till YouTube.

Som så ofta med 60-talet har flera av låtarna spelats in av ett antal olika artister, ibland i förvillande lika versioner, som Pussycats ”Dressed in Black” som är ganska svår att skilja från The Shangri-Las original. Men det är ju också en del av charmen, att höra dem alla och välja sina personliga favoriter. Lämna gärna ett tips i kommentarerna om ni känner till bättre versioner av låtarna nedan!

Just nu gillar jag Sylvans ”We Don’t Belong” mest. En dramatisk historia om två unga älskande som, missförstådda av världen, tar livet av sig tillsammans. Det blev den unga sångerskans enda skivinspelning, men till den fick hon i alla fall med sig en gigantisk orkester på 70 personer. Shangri-Las ”The Train from Kansas City” är nästan lika dramatisk den, om än utan orkestrar och dödligt slut på kärlekshistorien. Och The Cookies ”I Never Dreamed”, ja, den är alltid lika ljuvlig.

The Bees and The Honey – ”She Don’t Deserve You”
CAKE – ”Baby That’s Me”
The Cookies – ”I Never Dreamed”
Donna Lynn – ”I’d Much Rather Be with the Girls”
Ellie Greenwich – ”You Don’t Know”
Evie Sands – ”I Can’t Let Go”
Goldie and The Gingerbreads – ”Walking in Different Circles”
Lesley Gore – ”What Am I Gonna Do with You?”
Palisades – ”Make the Night a Little Longer”
Pussycats – ”Dressed in Black”
The Shangri-Las – ”The Train from Kansas City”
Sylvan – ”We Don’t Belong”
The Young Generation – ”The Hideaway”

Och här är spellista med de sju Spotify-låtarna samlade.

Donna Lynn – I’d Much Rather Be with the Girls (cover #29)

”I’d Much Rather Be With the Girls” är en bortglömd 60-talspärla med Donna Lynn, märkligt nog (med tanke på titeln) skriven av Stones-radarparet Keith Richards och Andrew Loog Oldham. Rullstenarnas version kan höras på raritetssamlingen Metamorphosis, men nej, den är inget manifest för att sluta hänga med grabbarna, istället bräker Mick Jagger ”I’d Much Rather Be With the Boys”. Och förutom att det är ganska trist att höra gubbrockarnas gubbrockare proklamera att de hellre vill umgås med gubbgänget än några svekfulla tjejer, så är deras framförande ganska blekt. Särskilt i jämförelse med Donna Lynns lysande tolkning.

Jag vet inte särskilt mycket om nämnda kvinna, men hon släppte ett par singlar i mitten av 60-talet, varav ”I’d Much Rather Be With the Girls” är den bästa. Den är en också av många höjdpunkter på den eminenta samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. En fint utformad box med fyra cd-skivor fulla av fenomenal popmusik framförd av hyfsat okända kvinnliga sångerskor (och ibland mindre kända låtar av mer kända artister) från 60-talet. Det kommer garanterat finnas anledning att återkomma till denna box här, men tills vidare rekommenderar jag den eminenta texten på Feminist Music Geek, som förutom att hylla musiken också tittar på den subversiva kraften i lyriken. Och ingenstans är den kraften så tydlig som i ”I’d Much Rather Be with the Girls”.

Don’t put me on
It’s over now, it’s no good looking back
‘Cause I’d much rather be with the girls
Than be with you

Donna var tydligen inte mer än 14 år när hon spelade in låten, men orden betyder inte mindre för det, särskilt inte med den sånginsatsen. Körsången är lika stark den, faktum är att hela låten är underbart arrangerad och instrumenterad, från första lilla melodislinga. Allra mest gillar jag gitarrspelet i mitten och hur det låter som ett möte mellan The Byrds och The Supremes – med den lilla skillnaden att Donna är så oändligt mycket coolare än Diana Ross.

60-talssommar

Det må ha varit en julkalender, men listan med mina 24 personliga 60-talsfavoritlåtar funkar minst lika bra på sommaren. Där finns oskyldig pop för solskenet, visor för regnet, och rock n’ roll för festerna. Och en hel drös låtar som passar för alla nämnda tillfällen. Det är ju det fina med 60-talets musik, att det ofta är både lättillgängligt och komplext, glatt och melankoliskt på samma gång.

Klicka här för alla hits samlade i Spotify, eller läs om varje låt för sig här nedanför.

24. Velvet Underground – Stephanie Says
23. Leonard Cohen – So Long, Marianne
22. The Zombies – Hung Up on a Dream
21. Nico – These Days
20. Beach Boys – God Only Knows
19. The Byrds – Landy Friend
18. Paul Simon / Simon & Garfunkel – Kathy’s Song
17. The Shangri-Las – The Train from Kansas City
16. The Kinks – Waterloo Sunset
15. Françoise Hardy – Je ne sais pas ce que je veux
14. The Who – The Kids Are Alright
13. The Ronettes – I Wish I Never Saw the Sunshine
12. Tim Hardin – How Can We Hang On to a Dream
11. Buffalo Springfield – Broken Arrow
10. The Flying Burrito Brothers – Dark End of the Street
09. The Supremes – My World is Empty Without You
08. Ben E King – Stand By Me
07. Rolling Stones – No Expectations
06. Nick Drake – Fruit Tree
05. The Left Banke – Walk Away Renée
04. The Stone Poneys – Different Drum
03. The Band – The Night They Drove Old Dixie Down
02. The Shirelles – Will You Love Me Tomorrow
01. The Lovin’ Spoonful – Do You Believe in Magic?

Have you forgotten Kaleidoscope?

Kaleidoscope, finns det något mer Summer of Love-doftande ord än det? När det begav sig fanns det faktiskt inte bara ett, utan två band som ansåg sig tillräckligt färgsprakande för att kalla sig det. Borta i Amerika var det bandet som ackompanjerade Leonard Cohens kompositioner på hans mästerverk till debutalbum. De hann släppa ett par egna skivor med sin mellanösterninfluerade musik också – lite av en föregångare till Beirut, men tyvärr utan låtar som lämnar några större avtryck. I England däremot, där fanns ett gäng skickliga låtskrivare, vars skimrande musik, och lyrik också för den delen, hjälpte till att lägga grunden för den psykedeliska eran. 1967 släppte de sitt första och enda album, en ofta förbisedd juvel kallad Tangerine Dream. (Om namnkrocken med kollegorna på andra sidan Atlanten gjort publiken förvirrad under åren, så lär det knappast ha blivit bättre av att det finns ett tyskt band som heter Tangerine Dream, som dessutom bildades just 1967.)

23 år senare skulle shoegazekungarna Ride döpa andra spåret på sin debutskiva Nowhere till just ”Kaleidoscope” – en låt som spelades tusentals gånger i mina lurar under tonåren. Jag behövde inte höra mycket av Tangerine Dream för att inse att Andy Bell och Mark Gardener måste haft inte bara det färgglada 60-talet, utan också ett särskilt band, i tankarna när de skrev låten. Ringande, svajande 12-strängade gitarrer, mullrande bas och tuffa trummor. Och så de urbrittiska, skönsjungande stämmorna. Det är exakt samma sömniga och samtidigt kristallklara sound som gav Nowhere sin klassikerstämpel på 90-talet. Och liksom Ride hade Kaleidoscope – till skillnad från många andra psykedeliska band från samma tid, typ Pink Floyd (sorry, Syd!) – riktigt starka låtar att backa upp sitt tunga sound.

Som hos flera kollegor i psykedelian, och den närliggande folkrocken, är Dylan-influenserna ganska tydliga hos Kaleidoscope. Inte bara i rena parafraser på trubadurens texter (”through the smoke rings of our time” sjunger de i ”Dive into Yesterday”), utan också i sättet som orden ibland bara flödar fram, i sig själva smått obegripliga, men ändå stämningsskapande. Albumets höjdpunkt, ”The Sky Children”, är åtta minuter lång, utan ett enda längre instrumentalt parti, och skulle mycket väl kunna ses som ett brittiskt svar på drömska, slingrande kompositioner som ”Desolation Row” och ”Mr. Tambourine Man”.

Hela albumet, inklusive bonusspår, finns på Spotify, men köp hellre nyutgåvan på CD från 2005, eller jaga original-LP:n på en skivmässa nära dig. Men börjar med att scrolla ner här och avnjut ”The Sky Children” och öppningslåten, som förresten heter, ja just det, ”Kaleidosciope”!

Och så en liten bonus: Rides låt. Ja, alltså, den med samma namn.

Have you forgotten the 60s – Lucka 24 (God Yule!)

It’s such an icy feeling

Lennart Persson skrev i det legendariska världens-bästa-skivor-numret av POP att det är svårt att förknippa The Velvet Underground med 60-talet. Den skitiga, skeva musiken, bandets dekadens, de sorgliga outsiders som skildras i texterna – allt hör hemma i 70-talet, menar han. Men Velvet var varken fem eller tio år före sin tid, snarare helt utanför den. Lou Reeds medkännande berättelser om samhällets olycksbarn kunde lika gärna ha skrivits i Paris för hundra år sedan, som i det sena 60-talets New York. ”Candy Says” må handla om den högst verkliga och transsexuella Candy Darling (känd från Andy Warhols kretsar, senare porträtterad på ”Sheila Take a Bow”-omslaget) och hennes alienation inför sig själv, men orden är universella. ”Sunday Morning” är en underskön beskrivning av veckans ljummaste dag. ”Ride into the Sun” målar en oöverträffad bild av ensamhet i storstadens överväldigande vimmel. ”I’ll Be Your Mirror”, ”Pale Blue Eyes” och ”I Found a Reason” är odödliga skildringar av besvarad och obesvarad kärlek.

Bäst av alla låtar det kortlevade bandet spelade in är ändå ”Stephanie Says”. Reed gillade den så mycket att han fortsatte spinna vidare på den under 70-talet, i form av både ”Caroline Says pt I” och ”pt II”. I motsats till vad många tror är låtens Stephanie inte en ”poor little rich girl”, utan bygger istället på bandets manager, den mytomspunne Steven Sesnick.  Denne har senare anklagats för att ha intrigerat och manipulerat både John Cale och hans efterföljare Doug Yule till att ta avstånd från Reed. Men något av det hat som senare visades upp för Steven skymtas inte i texten, där finns bara en poetisk, möjligen lite svart humoristisk, beskrivning av en förvirrad själ:

But she’s not afraid to die
The people all call her Alaska
Between worlds so the people ask her
‘cause it’s all in her mind

Men, Velvet Undergrounds tidlösa storhet ligger inte bara i lyriken. De var också en brokig skara musiker som tillsammans skapade ett unikt sound. Och att höra dem idag är som att uppleva den ultimata mixen av mjuk 50-talsrock, lika mjuk 60-talssoul, rå 70-talspunk och självmedveten 90-talsindie.

1968 hade Sterling Morrison, Maureen Tucker, John Cale och Lou Reed – i väntan på besked från MGM Records om bandets framtid – börjat spela in vad de hoppades skulle bli ett nytt album. Men istället beslutade någon ärthjärna på bolaget att göra sig av med bandet, och skivan realiserades aldrig. De fick kontrakt med Atlantic istället, men det skulle dröja ända till 1985 innan MGM-sessionerna såg dagens ljus, med raritetsamlingen VU. Jag kan bara ana vilken utomjordisk upplevelse det måste varit att äntligen få höra ”Stephanie Says” efter så många år. Det försiktiga gitarrintrot, trummorna som liksom tassar in i musiken, den änglalika xylofonen, Reeds raspiga röst, den söta körsången. Och så förstås Cales viola, som står för det kanske enskilt vackraste instrumentala ackompanjemanget i historien. Hjärtat vill slå frivolter och gråta floder varje gång musiken strömmar ur högtalarna. Och efter bara två minuter och femtioen sekunder är allt över. Flyktigt, skört och helt perfekt.

Have you forgotten the 60s – Lucka 22

Ungefär en minut och fyrtio sekunder in i ”Hung Up on a Dream” är det som att låtens hjärta hoppar över ett slag. Det är knappt märkbart, känslan varar inte mer än tiondels sekund, men någonstans där, just när musiken ska börja om, känns det som att den slår en drömsk kullerbytta, innan den fortsätter, om möjligt ännu lite vackrare än precis innan. Det är vid såna tillfällen du påminns om allt som är starkt och vackert med popmusiken. The Zombies sjunger om att vara fast i en dröm, men det är den ljuvligaste drömmen du någonsin haft, och ändå blir du inte ledsen när den tar slut. Du är bara glad, åt att leva, åt att få sjunga, och åt vetskapen att du alltid kommer kunna gå tillbaka till drömmen igen. Livet är popmusik och musiken finns i dig.

Have you forgotten the 60s – Lucka 20

Det finns mycket att störa sig på med Beach Boys. Brian Wilson var en gudabenådad kompositör, men ofta tenderar hans musik att kännas lite överarbetad. Just när man tror att han hållit igen, så kommer ett helt onödigt stick, eller någon störande detalj. För att inte tala om all stämsång som, hur proffsig den än är, ofta ligger väl nära gränsen till musikaltjafs. För varje liten basröstad ”ba-ba-ba-ba” blir det svårare och svårare att hålla sig för skratt. Och då har jag inte ens nämnt texterna. ”Little Honda” är väl en sak, men ”California Girls” är inget annat än pinsam. Och ”Don’t Worry, Baby”, detta ljuvliga mästerverk som skulle fått en plats på den här listan om det bara inte vore för raderna ”I guess I should’ve kept my mouth shut when I started to brag about my car, but I can’t back down now because I pushed the other guys too far”. Jag menar, okej om det var ett tufft rockband som sjöng, men några välkammade bröder med helylleimage? Nä…

Till Pet Sounds fick Brian den goda idén att låta en lite mer mogen textförfattare hjälpa honom realisera sina idéer. Tony Asher hette mannen som fattade pennan, och med ”God Only Knows” fick han till en riktig fullträff. Brian vägrade till en början att låta texten inledas med ”I may not always love you”, vilket säger en hel del om bandets framtoning, men lyckligtvis stod Tony på sig.

Den briljanta öppningen är bara en av många saker som gör ”God Only Knows” till pophistoriens kanske mest hyllade låt. Hela texten är faktiskt riktigt vacker. Och trots att Brian kanske skulle hoppat över den där töntiga lilla trudelutten efter första refrängen, så är det en häpnadsväckande komposition. Men den är också unik i sitt framförande, bland alla de gitarrband som snackar om hur mycket de älskar den, finns det inget som spelat in något liknande. Om Phil Spector skapade en stor ljudvägg med sin musik, så gjorde Brian Wilson snarare ett böljande ljudhav. Det mest framträdande instrumentet är dragspelet, men där gömmer sig också flöjt, klarinett, valthorn, piano och hammondorgel. Och alla tillsammans skapar de det kanske finaste ljud ett par öron fått höra.

Have you forgotten the 60s – Lucka 19

Det kan ju verka lite märkligt att utse en David Crosby-komposition till The Byrds bästa låt. Men Roger McGuinn i all ära, det är faktiskt inte som låtskrivare det kaliforniska bandet går till historien. ”My Back Pages”, ”Wild Mountain Thyme” och ”Goin’ Back” är alla fantastiskt framförda och arrangerade, men det är inte deras egna låtar. Nä, det är snarare soundet som gör dem förtjänta av sin plats i historieböckerna. När The Byrds var som bäst lät de perfekt.

Lyssna på ”Lady Friend”. Gitarrerna klingar så förbannat snyggt, basen har en otrolig udd, och stämsången slår banne mig både Beatles och Beach Boys på fingrarna, särskilt med det underbara eko Crosby lagt på i studion. Dylan beskrev lätet av Blonde on Blonde som ”that thin, that wild mercury sound, it’s metallic and bright gold”. Jag har inte hört något likande citat om The Byrds, men om Dylan var guld så var de unga kalifornierna åtminstone silver, och någonstans därute finns säkert en lika poetisk och träffande beskrivning av dem.

Märkligt nog blev ”Lady Friend” inte någon större hit på 60-talet, och brukar inte heller nämnas när rockhistorikerna pratar om The Byrds. Den kom som singel under sommaren 1967, ett par månader efter Younger Than Yesterday, men fick aldrig vara med på något album, när The Notorious Byrd Brothers släpptes ett halvår senare hade Crosby hunnit sparkas ur bandet. Idag har den dock fått lite av kultstatus, dels för att det kom att bli Crosbys svanesång i bandet, men också för att den uppskattas av senkomna lyssnare, som färgats av shoegazen. För alla fans av ”Like a Daydream”, ”Star Sign” och ”Alison” är ”Lady Friend” 60-talets bästa poplåt.