Monthly Archives: januari 2013

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Veronica Falls - Waiting for Something to Happen (2013)Ah, det andra albumet, finns det något bättre? Den moderna pophistorien är full av debuter som hyllats sönder och samman, men lagom till skiva nummer två brukar hajpen ha lagt sig. Bandet blir ett i mängden. Och när de sedan försvunnit, och några musikjournalister får för sig att sammanfatta arvet från dem, då är det återigen debuten som tas upp. Men om fansen tillfrågas, då kan man slå sig i backen på att det inte är första, utan andra, albumet som älskas mest.

Det finns förstås undantag – kanske är det ett band som svänger 180 grader med varje släpp, kanske har de inte tillräckligt med talang för mer än en skiva. Eller så är de late bloomers, och blir inte riktigt bra förrän med fjärde, femte fullängdaren. Men det är inte såna jag pratar om nu, utan de som anländer som bombnedslag, med låtar som är nästintill perfekta redan från början. Band som är så starka, har så mycket självförtroende, att de skriver, spelar in och släpper uppföljaren av bara farten. Ni vet vilka verk jag pratar om. Dog Man Star, Morning Glory, Room On Fire, Abstinence, Once We Were Trees, Going Blank Again. Soundet kan ha förändrats lite – förädlats eller förstorats – men konceptet är fortfarande detsamma. Tio (ibland några fler, ibland några färre) låtar som alla är minst lika kraftfulla som de på förstlingsverket.

Waiting for Something to Happen är Veronica Falls andra fullängdare, och den kan utan tvekan sorteras in med ovan nämnda skivor som ett klassiskt frivarv. Storbritanniens finaste kvartett lyckas från start till mål med att återanvända debutens lyckade formel utan att för en sekund kännas upprepande. Det är mer av samma anemiska och slagkraftiga mjukpop med taggiga gitarrer och bitterljuv stämsång. Bara omstöpt i 13 nya låtar. ”Tell Me” börjar som någon gammal R.E.M.-singel från 1984, ”My Heart Beats” doftar av Popsicle och annan shoegazepop anno 1993, och över hela skivan svävar Velvet Undergrounds och Rides andar – men i slutändan låter allt bara som Veronica Falls.

Visst kunde Waiting for Something to Happen varit lite kortare, spår som ”Shooting Star” och ”So Tired” kan man leva med eller utan – de är inte superba, de är inte dåliga. Men oavsett ynka skönhetsfläckar är det häpnadsväckande hur detta fenomenala band kan skriva musik som sätter sig direkt, och ändå har förmågan att växa till sig med varje lyssning. Den första trion låtar är den starkaste inledning jag hört från ett popalbum på många år, och nej, just nu kan inget fan av Veronica Falls föreställa sig något bättre än deras andra album.

Veronica Falls

Waiting for Something to Happen släpps måndag 4:e februari. Missa inte att förbeställa från Rough Trade för att få en bonus-EP med covers på bland andra Dylan och The La’s! Till förra skivan gjorde bandet samma sak, och bjöd på oumbärliga versioner av Eurythmics ”Thorn in My Side” och Roky Ericksons ”Starry Eyes”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Henry Fool eller Den otroliga historien om Simon Grim

Jag har velat skriva om Henry Fool i många, många år nu. Ett utkast till texten har funnits i mitt huvud ända sedan jag såg Hal Hartleys märkliga mästerverk första gången, men hur ofta jag än sett om den har jag aldrig riktigt lyckats omsätta mina känslor i ord. Så läste jag på Twitter i veckan som gick att Hartleys andra fullträff, Trust, äntligen ska släppas på DVD. Jag fick en plötslig ingivelse att den amerikanske indieregissören kanske kan få ett litet uppsving, och inspirerad av detta har jag till sist gett mig på att försöka formulera min kärlek till Henry Fool. För mer än 15 år efter dess premiär har jag fortfarande inte sett något som den.

Simon Grim - garbage man

Simon Grim jobbar som sopgubbe i en sömnig amerikansk förort. Den sortens sovstad vars invånare alla drömmer om, men inte förmår sig, att lämna. När han inte hämtar folks skräp eller trakasseras av ligister på vägen till snabbköpet, sitter Simon hemma med sin deprimerade mamma och empatilösa syster. Precis som för personerna i Aki Kaurismäkis filmer erbjuder vardagen få ljuspunkter bortom en kopp kaffe efter arbetsskiftets slut. Men allt förändras den dagen familjen Grim hyr ut sitt källarrum till en mystisk man vid namn Henry Fool.

Henry Fool - fallen frälsare

Som någon slags fallen frälsare anländer han och tar Simon under sina brutna vingar. Henry är en beläst man och skriver på en romansvit han påstår kommer omkullkasta hela den litterära världen. Han ser stor potential i Simons dagboksanteckningar och tror sig kunna hjälpa honom bli en lysande författare.

– Though your spelling is somewhat Neanderthal and your reasoning a little naive, your instincts are profound, säger han till Simon.

Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Henry Fool - Henry, Faye och Simon

Filmtipset har någon liknat Henry Fool vid en filminkarnation av Morrisseys texter, och kanske är det inte så långt borta från sanningen. Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild, och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig:

– It hurts to breathe.

Varpå han svarar:

– Of course it does.

Humorn är obetalbar. Hur berättelsen sedan utvecklas vill jag egentligen inte gå in på, av respekt mot de som ännu inte sett filmen. Men så mycket kan jag säga, att det som händer är lika vansinnigt som underhållande. Simon fortsätter skriva, och reaktionerna på hans texter är extrema – i allt från förläggarnas upprörda refuseringsbrev till tidigare nämnda ligisters försök att starta en moralpanik. Det senare för övrigt en briljant satir av hur självutnämnda försvarare av ”det civiliserade samhället” brukar reagera på konst de inte förstår.

Skådespelarinsatserna är bländande in i minsta biroll. James Urbaniak och Thomas Jay Ryan som Simon och Henry, indiefavoriten Parker Posey som Simons syster Faye, tv-seriebekanta Kevin Corrigan som Warren. Och förstås Nicholas Hope (ni vet, Bad Boy Bobby) som prästen.

Henry Fool är realistisk, men samtidigt helt otrolig. En bisarr och förvriden askungesaga, inte bara för de som kan The Smiths texter utantill, utan för alla som någonsin känt sig utanför – i skolan, på jobbet, i samhället. Historien om Simon Grim är rolig, våldsam, skrämmande och alldeles underbar.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Celias dröm

Jag vet inte om Erin Morgenstern gillar ”Celia’s Dream”, eller om hon ens lyssnat på Slowdive. Men för mig är den magiska låten för alltid förknippad med Nattens cirkus och historien om illusionisten Celia. Jag stänger ögonen och den svävande musiken tar fram alla de bilder som Morgensterns ord målade upp i mitt huvud, av den fantastiska cirkusen, trollkonsterna, artisterna, den magiska stämningen. Och Celia.

She flies
She’s gone to ride an angel’s breath
Gone to taste a dream
And every time I call her
A shadow crawls away

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Musik

(Keep Running) Down (That) Colorful Hill

Detta måste vara den mest oväntade musikupplevelsen hittills under 2013. En italiensk hyllningsskiva till Red House Painters klassiska debutalbum Down Colorful Hill! Den har fått namnet Oldness Comes with a Smile (efter refrängen till ”24”) och totalt är det tolv band som samsas om de sex låtar som utgör originalskivan. Lyssna här!

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill – Italian Style

Mark Kozeleks musik är ju rätt svår att tackla från början, mest med tanke på de personliga texterna, men också för att det krävdes en kvartett med genialiska musiker för att komma undan med de både extremlånga och ultralångsamma låtarna. Såvitt jag vet är det inte många kända band som ens vågat försöka. Jenny Owen Youngs har gjort en meningslös version av ”Have You Forgotten”, några andra kan jag inte komma på så här på rak arm. YouTube är översvämmat med fansens egna tolkningar, men de lider av precis samma problem som de etablerade artisternas – ingen vågar tillföra något eget, och då blir det bara tomma, lånade ord, ackompanjerade av opersonliga akustiska gitarrer.

Så mycket mer förvånande då att några av dessa italienska band faktiskt gör ett hyfsat jobb. Mimes of Wine inleder trevande, men ganska vackert, med sin tolkning av ”24”. Den ligger visserligen nära originalet, men har ändå tillräckligt med egen karaktär för att jag åtminstone ska orka lyssna vidare. Low Adventures in Lo-Fi fortsätter sedan med ”Medicine Bottle”, och bjuder på en trevlig sångduett även om övrig instrumentering spretar väl mycket. Det ska väl sägas att det är tur att banden gett sig på just Down Colorful Hill, som ju består av enbart demoinspelningar. Originalens primitiva sound gör det möjligt för dessa nya versioner att låta förfinade utan att faktiskt ändra eller lägga till så mycket.

Resten av låtarna fortsätter i samma spår, avviker lite från originalen med en trummaskin här och en keyboard där, men utan att sluta låta som Red House Painters-covers. I slutändan finns förstås ingen anledning att lyssna på det här albumet istället för originalet, men har man spelat det senare sönder och samman, fungerar delar av Oldness Comes with a Smile som en trevlig tillbakablick.

Givetvis finns några bottennapp att hålla sig undan från också. Första versionen av ”Japanese to English” och andra av ”Medicine Bottle” bjuder på vedervärdig emo-rock, och ett par spår, främst Delawaters ”Michael”, är svåra att stå ut med på grund av sångarnas uppenbara brist på förståelse för vad de sjunger. Det klumpiga uttalet har jag inget problem med – med tanke på hur många svenska indieartister jag gillar som totalt omfamnat svengelskan vore det ju hyckleri – men förstår man texterna så dåligt att man utelämnar viktiga ord ur meningarna, då kan det bara bli patetiskt.

På det hela taget är jag ändå överraskad att det här projektet inte var så dåligt som jag föreställt mig. Jag menar, ett band som heter Tequila Funk Experience… Att de faktiskt lyckas spela igenom den snillrika Smiths-pastischen ”Lord Kill the Pain” utan några större skönhetsfläckar (grunge-stämmorna är väl de enda) är ett smärre mirakel. Sedan är det en annan sak att jag inte lär lyssna på någon av dessa låtar igen. En rolig resa var det, trots allt.

För den som ännu inte upptäckt originalens storhet finns min egen guide till Kozeleks musik här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Mellon Collie and the Infinite Excesses

Mellon Collie and the Infinite Sadness

När en nyutgåva av en skiva som redan från början innehöll 28 låtar utökas med ytterligare 64 stycken, då kan det väl inte bli annat än för mycket? Njae, inte nödvändigtvis. Jag har ju egentligen inget emot samlingar med demoversioner, outtakes, alternativa tagningar och annat löst material. Så min text om den nya mastodontutgåvan av Smashing Pumpkins klassiska dubbel Mellon Collie and the Infinite Sadness är inte bara ännu en trött harang om att ”det finns en anledning till att de här bonuslåtarna inte togs med på skivan”.

Som tonåring var det få saker som gjorde mig gladare än att hitta nya spännande bootlegs med favoritbanden. På (sedan länge nedlagda) Frizzle Records i Gamla stan fanns det drivor med Pumpkins-boots, ibland var de rena besvikelser – för dåligt ljud, eller liveupptagningar där Billy Corgans röst lät helt outhärdlig – men ett par gånger snubblade jag över rena guldgruvor. Som Acousticollie, vars intima demoversioner av Mellon Collie-låtarna gav mig känslan av att om inte sitta i Billys sovrum och höra honom besvärja sina demoner, så åtminstone ha tryckt örat mot hans sovrumsdörr och tjuvlyssnat. ”Lily (My One and Only)”, ”Ugly”, till och med ”Bullet with Butterfly Wings” lät alla bättre än på skivan – så mycket mer rörande när varken band eller producent backade upp Billys sköra stämma.  Och ”Wishing You Were Real” var en helt ny, tidigare ohörd, pianoballad som gav både gåshud och klumpar i halsen.

Samma fina demosamling är med på Deluxe Edition av Mellon Collie and the Infinite Sadness. Men det är också fyrtioelva andra alternativa versioner av de klassiska låtarna. Och likaså en handfull för mig hittills helt ohörda kompositioner – och om jag inte alltid tycker det finns en anledning till att låtar lämnats utanför en skiva från början, så kan jag åtminstone säga att det finns en anledning till att de inte ens platsat på några bootlegs tidigare… Spår som ”Ascending Guitars”, ”Blast”, ”Fun Time” och ”Knuckles” kommer jag aldrig lyssna på igen – inte för att de är usla, utan bara ofärdiga och ointressanta. Av de tidigare ohörda sångerna är det bara ”Towers of Rabble” och James Ihas ”One and Two” som är av visst intresse. Möjligen också den så kallade ”Nighttime”-versionen av albumets titellåt, men den var ju med redan från början, påhängd på slutet av ”Thru the Eyes of Ruby”.

Mellon Collie and the Infinite Sadness - Reissue

Det tar inte heller slut där. Förutom de 28 låtarna på dubbelalbumet, fanns det ju nästan lika många b-sidor som släpptes officiellt på de efterföljande singlarna (och därefter samlades på singelboxen The Aeroplane Flies High). Både boxen och de enskilda singlarna är ganska svåra att hitta idag, så det finns helt klart ett värde i att samla alltihop i ett och samma paket. Men märkligt nog har inte alla b-sidor tagits med, långt ifrån, och urvalet är dessutom ganska ologiskt. Pärlor som ”Pennies”, ”Rotten Apples” och ”Cherry” finns alla där, men inte ”The Boy”, inte ”…Said Sadly”, inte ”The Last Song”. Och ”Medellia of the Gray Skies”, den vackra visan från Tonight, Tonight-singeln, representeras av en alternativ tagning där Billys röst kraxar mer än vanligt och går över gränsen för vad som är acceptabel falsksång.

Så hur kan man sammanfatta denna smått vansinniga utgåva? Med fem skivor och totalt 92 låtar skulle den kunnat samla alla b-sidor, några demos och de mest intressanta alternativa versionerna. Istället lämnar den mig med känslan av att någonting saknas. Det kan låta absurt med en sådan volym, men så är det. Jag känner inte till detaljerna kring hur boxen tagits fram, men inbillar mig att problemet bottnar i att dagens Billy Corgan inte är vad han brukade vara. Som musiker har hans faiblesse för överdrivna excesser och utdraget dravel helt slagit ut den forna förmågan att balansera med lite popkänsla och bräcklighet. Och då är det väl inte heller rimligt att förvänta sig ett vettigt urval av den karln. Som gammalt fan får jag ändå glädjas åt att allt det här materialet tagits fram. Skulle de där 64 bonusspåren bara varit 25, hade jag kanske aldrig fått höra de allra mest sällsynta guldkornen.

Mellon Collie and the Infinite Sadness - 2012 box

(Men okej, för sakens skull. Här är de 25 låtar jag hade valt till ”extramaterialet”, om jag fick bestämma. Har du inte hört dessa, så se till att göra det! De flesta av dem finns inte på Spotify, men garanterat på flera nedladdningssajter – om du nu inte vill köpa hela boxen.)

1. …Said Sadly
2. The Boy
3. Cherry
4. Believe
5. Pennies
6. Rotten Apples
7. Jupiter’s Lament
8. Medellia of the Grey Skies
9. Blank
10. Tonite Reprise
11. The Last Song
12. A Night Like This
13. Dreaming
14. Tonight, Tonight (Strings Alone Mix)
15. Methusela (Sadlands Demo)
16. Autumn Nocturne (Sadlands Demo)
17. Ugly (Sadlands Demo)
18. Lily (My One And Only) (Sadlands Demo)
19. Bullet With Butterfly Wings (Sadlands Demo)
20. Mellon Collie And The Infinite Sadness (Nighttime Version 1)
21. Galapagos (Sadlands Demo)
22. Eye (Soundworks Demo)
23. One And Two
24. Wishing You Were Real (Home Demo)
25. Infinite Sadness

Lämna en kommentar

Filed under Musik