Tag Archives: Veronica Falls

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

SC - SP

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 MK & JL

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 VF W

1) Veronica FallsWaiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 10-4

Vi fortsätter genomgången av årets skivor. Och från och med plats 10 har jag rangordnat skivorna, även om den inbördes ordningen aldrig är något permanent.

HH

10) Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Det tog ett tag, men 2 steg från Paradise växte verkligen till sig, och på den finns minst tre riktiga klassiker. Det kommer aldrig va över för mig är inte alls ett lika bra album, och det är nog inte fler än titellåten som kan kallas klassiker. Men Håkans lägstanivå är Himalaya-hög och en bunt vanliga albumspår med den mannen slår det mesta. Nu återstår att se vilka nya vägar han kan ta med hjälp av Mattias Hellberg. Elden fortsätter brinna, det kommer aldrig va över!

RM

9) Rose Melberg – September
Egentligen är September bara en ogenomtänkt demo, med spartanska versioner av Melbergs favoritlåtar, utgiven på kassett i ganska få exemplar. Men enkelheten till trots är låtvalen så bra och Rose röst så underbart bomullslen, att det känns som ett helgjutet album. Simon & Garfunkels ”The Only Living Boy in New York” och Jonathan Richmans ”Not So Much To Be Loved As to Love” är några av höjdpunkterna, men där finns fina tolkningar av allt från Big Star och Beatles till Young Marble Giants och Kirsty MacColl. 22 låtar är kanske i överkant, men välj ut en tio, tolv stycken, så har du en tvättäkta mjukpopsklassiker.

JB N & P

8) Julianna Barwick – Nepenthe (LP) och Pacing (singel)
Julianna Barwicks ljuvliga loopar kan kallas filmiska, drömlika, hypnotiska. Kanske alltihop, beroende på sammanhang. Musiken kan skapa stämningar, den kan lugna stressade själar, den kan ackompanjera och förhöja situationer. Men mest av allt är den vacker i sig själv. Enkel och unik, mystisk och lätt som vinden.

Cln

7) Colleen – The Weighing of the Heart
Det mesta jag sa om Julianna Barwicks skivor går att säga om Colleens. Men The Weighing of the Heart är lite mindre abstrakt, och det är något med Colleens förvrängda harpor som alltid får mig att tänka på vatten. Ljudbilden känns som att flyta fram ensam på en flotte, på ett öppet, lugnt hav. Samtidigt skiftar musiken mer än på min gamla favorit The Golden Morning Breaks, det är inte bara tomma horisonter i alla väderstreck. Rätt vad det är dyker en pockande fiol upp, ett träblås kan lura bakom ens rygg, och när man minst anar det, tar en sakral orgel över en låt som verkade gå åt ett helt annat håll. Om Barwick oftast håller sig kvar i mer eller mindre en och samma sinnesstämning, så är Colleens The Weghing of the Heart i ständig rörelse – samtidigt som den är totalt rogivande. Det är ett konststycke i sig.

 Ntnl

6) The National – Trouble Will Find Me
Första intrycket av The Nationals sjätte album var att det mest liknade en upprepning av deras femte. Och efter mer än ett halvårs lyssnande kvarstår det intrycket, för den låter ju väldigt mycket som Violet. Trummorna är lika härligt dova, gitarrerna gömmer sig lika försiktigt bakom stråkar och blås, och Matt Berningers röst är fortfarande samma fröjd för öronen. Men även om soundet är intakt, så bjuder Ohio-bandet på tretton helt nya låtar som är minst lika starka som på både Violet och Alligator. Och det räcker långt.

VF 6

5) Veronica FallsFive Covers Vol. 2
Det säger en del om Veronica Falls kvaliteter att de kan spela in en liten ”bonusskiva” i en av bandmedlemmarnas badrum, hastigt och utan omtagningar, för att inte störa grannarna alltför länge, och ändå få det att låta så förbannat bra. Versionerna av ”Is Anybody There” och ”Timeless Melody” är perfekt pop, och hela skivan känns så spontan och ledig, men samtidigt genomtänkt och välspelad, att jag kommer att tänka på Velvet Undergrounds odödliga tredje album. Och jag kan aldrig sluta lyssna på tolkningen av Weens ”What Deaner Was Talking About”.

 CO

4) Christopher Owens – Lysandre
Efter de tröga 70-talsgitarrexcesserna på vad som skulle bli Girls sista album, känns det uppfriskande att Christopher Owens låtit sin förkärlek för mjuk 50-talspop blomma ut igen. Lysandre är fylld till brädden av plockade gitarrer, schlock-harmonier och bedårande kärlekshistorier. Och så den där sköna lilla melodislingan som Owens så genialiskt placerat kors och tvärs över hela albumet för att binda ihop allting. Dessutom är hans konversation med sig själv på ”Love Is in the Ear of the Listener” både så klok och så fin. En text som borde göra Håkan Hellström grön av avund.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Veronica Falls - Waiting for Something to Happen (2013)Ah, det andra albumet, finns det något bättre? Den moderna pophistorien är full av debuter som hyllats sönder och samman, men lagom till skiva nummer två brukar hajpen ha lagt sig. Bandet blir ett i mängden. Och när de sedan försvunnit, och några musikjournalister får för sig att sammanfatta arvet från dem, då är det återigen debuten som tas upp. Men om fansen tillfrågas, då kan man slå sig i backen på att det inte är första, utan andra, albumet som älskas mest.

Det finns förstås undantag – kanske är det ett band som svänger 180 grader med varje släpp, kanske har de inte tillräckligt med talang för mer än en skiva. Eller så är de late bloomers, och blir inte riktigt bra förrän med fjärde, femte fullängdaren. Men det är inte såna jag pratar om nu, utan de som anländer som bombnedslag, med låtar som är nästintill perfekta redan från början. Band som är så starka, har så mycket självförtroende, att de skriver, spelar in och släpper uppföljaren av bara farten. Ni vet vilka verk jag pratar om. Dog Man Star, Morning Glory, Room On Fire, Abstinence, Once We Were Trees, Going Blank Again. Soundet kan ha förändrats lite – förädlats eller förstorats – men konceptet är fortfarande detsamma. Tio (ibland några fler, ibland några färre) låtar som alla är minst lika kraftfulla som de på förstlingsverket.

Waiting for Something to Happen är Veronica Falls andra fullängdare, och den kan utan tvekan sorteras in med ovan nämnda skivor som ett klassiskt frivarv. Storbritanniens finaste kvartett lyckas från start till mål med att återanvända debutens lyckade formel utan att för en sekund kännas upprepande. Det är mer av samma anemiska och slagkraftiga mjukpop med taggiga gitarrer och bitterljuv stämsång. Bara omstöpt i 13 nya låtar. ”Tell Me” börjar som någon gammal R.E.M.-singel från 1984, ”My Heart Beats” doftar av Popsicle och annan shoegazepop anno 1993, och över hela skivan svävar Velvet Undergrounds och Rides andar – men i slutändan låter allt bara som Veronica Falls.

Visst kunde Waiting for Something to Happen varit lite kortare, spår som ”Shooting Star” och ”So Tired” kan man leva med eller utan – de är inte superba, de är inte dåliga. Men oavsett ynka skönhetsfläckar är det häpnadsväckande hur detta fenomenala band kan skriva musik som sätter sig direkt, och ändå har förmågan att växa till sig med varje lyssning. Den första trion låtar är den starkaste inledning jag hört från ett popalbum på många år, och nej, just nu kan inget fan av Veronica Falls föreställa sig något bättre än deras andra album.

Veronica Falls

Waiting for Something to Happen släpps måndag 4:e februari. Missa inte att förbeställa från Rough Trade för att få en bonus-EP med covers på bland andra Dylan och The La’s! Till förra skivan gjorde bandet samma sak, och bjöd på oumbärliga versioner av Eurythmics ”Thorn in My Side” och Roky Ericksons ”Starry Eyes”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Video till Veronica Falls – Teenage

För länge sedan skrev jag om varför jag tycker att musikvideon till Rides gamla ”Vapour Trail” är så fenomenal. Precis som många andra ”illustrationer” av shoegaze-låtar från den tiden vinner den på att se ganska abstrakt ut. Men användandet av samma typ av filter och suddighet funkar fint även på ordinära bandbilder, som i Slowdives ”Alison” eller Jesus & Mary Chains ”Darklands”.

Veronica Falls har nog tittat på nämnda videor mer än en gång, åtminstone att döma av det visuella ackompanjemanget till deras nya, ljuvliga singel ”Teenage”. Ja, eller så bad de bara videoregissören att fixa lite Instagram-känsla. Men jag hoppas på det tidigare.

I vilket fall, den sköra, bitterljuva popmusiken blir ännu vackrare tillsammans med de brusiga bilderna. Se, lyssna och njut!

4 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor

Nytt på gång med Veronica Falls

Nytt album med Veronica Falls - Waiting for Something to Happen

Yes! Nu har nya Veronica Falls-albumet fått ett releasedatum. 4:e februari nästa år kommer uppföljaren till 2011 års bästa skiva, och den ska heta Waiting for Something to Happen. Här finns nya låten ”Teenage” att lyssna på. Gör det, den låter fantastiskt vemodig och poppig på samma gång – precis som brukligt med de unga britterna.

Här nedanför finns också gamla livefavoriten ”Bury Me Alive”, som nu verkar ha döpts om till ”Buried Alive”. Även ”My Heart Beats”, singeln från tidigare i år, får vara med på skivan. Allt som allt är det 13 låtar, lite fler än vanliga popstandarden 10-12, vilket kanske blir en utmaning för kvartetten.

För vissa band innebär ju album nummer två en ny inriktning, medan andra rider vidare på vågen från debuten och mest bara gör mer av samma. Det första alternativet låter förstås mest spännande, men ärligt talat är det ju ofta när banden bara förfinar sitt koncept lite, lite grann, men fortsätter i samma fotspår, som de riktiga klassikerna skapas. Sedan börjar medlemmarna tröttna på varandra, spinner loss på sina egna, sämre idéer, och så kommer den tredje skivan och magin är förlorad för gott. Men nu går vi händelserna i förväg. Lyssna på smakproven och dröm om ett spektakulärt pop-2013, det tänker jag göra!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Ny singel med Veronica Falls

Här finns Veronica Falls video till nya singeln ”My Heart Beats” att beskåda. Skulle nog inte säga att det är en av deras bästa låtar, men de håller ju alltid hög standard, så det kanske inte säger så mycket. Videon doftar tidigt 90-tal i allmänhet och My Bloody Valentine i synnerhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka på ”How Come We”, ett trevligt albumspår från Popsicles gamla klassiska Lacquer.

Jag tror låten kommer växa med några lyssningar, och jag är säker på att nästa album från Veronica Falls kommer vara helt magnifikt. Det är bara ett par månader sedan debuten släpptes, men jag längtar redan efter mer…

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Have you forgotten 2011 – skivorna

BUBBLARE

Butcher Boy Helping Hands
The DecemberistsThe King is Dead
DesertshoreDrawing of Threes
PJ Harvey – Let England Shake
The RaveonettesRaven in the Grave
SeaponyGo with Me

TOPP 20

20 WU LYFGo Tell Fire to the Mountain
Kurt Cobain möter Tom Waits.

19 The VaccinesWhat Did You Expect From the Vaccines?
Trevlig pop i små doser, även om det skulle räckt med en EP.

18 Alela DianeAlela Diane & Wild Devine
Rösten!

17 YuckYuck
“Georgia” är årets indierökare.

16 Real EstateDays
Som en lat sommardag.

15 PapercutsFading Parade
“Do You Really Wanna Know” är välsnickrad pop med ett sagolikt skimmer. Resten av låtarna håller inte samma höga kvalitet, men är väl så skimrande de också.

14 The UnthanksLast
Vacker, tidlös folkmusik, nästan lika stark som förra skivan.

13 Andreas MattssonKick Death’s Ass
Landets bästa låtskrivare är dessutom en finfin textförfattare.

12  CultsCults
Yeah, you know what I mean!

11 My Sad CaptainsFight Less, Win More
Fortsätter låta som världens mysigaste mix av Teenage Fanclub och Yo La Tengo.

10 Meg BairdSeasons on Earth
Missa inte ”Beatles and the Stones” – 10-talscover på 90-talspop, i skepnad av 60-talsfolk.

WidowspeakWidowspeak
Michaels taggtrådsgitarr + Mollys rökiga röst = kärlek.

BeirutThe Rip Tide
Zachs jämnaste platta hittills.

Dum Dum GirlsOnly in Dreams
Perfekt garagepop.

Wake the PresidentZumutung!
Årets skotska pop.

Kurt VileSmoke Ring For My Halo
Som jag önskar att J Mascis soloalbum ska låta.

Fleet FoxesHelplessness Blues
Uttjatade i svensk media, men nog är ”Helplessness Blues” årets låt ändå.

The Pains of Being Pure at HeartBelong
The Pains put the heart in your heartbreak!

The Wild SwansThe Coldest Winter for a Hundred Years
Efter 30 år har de gjort sin första helgjutna skiva. Placera den mellan Dog Man Star och Ocean Rain.

Veronica FallsVeronica Falls
Jag älskar allt med Veronica Falls. Det går inte att sammanfatta det bättre än så. Eller okej, mitt hjärta tar glädjeskutt varje gång jag hör det perfekta hopkoket av ”There She Goes”, ”Shadow of a Doubt” och Shangri-Las. Ren indiekärlek.

Veronica Falls - årets album

Lämna en kommentar

Filed under Musik