Take It (The New Year) As It Comes

Så är nyårsafton här. Och för att komma på bra humör, denna ”antiklimaxbepansrade” dag (Filips bevingade ord) till ära, tar vi och tittar på en riktig gå-ut-utan-att-må-dåligt-video med Vivian Girls. ”Take It As It Comes” är en av mina favoritlåtar från i år, och musikvideon de snickrat ihop har den där omisskännliga stilen som bara 80-talets MTV kunde bjuda på. Missa inte klippet när sångerskan Cassie Ramone har i ungefär en liter spray i sitt hår! Obetalbart!

Gott nytt år och tack till alla läsare!

Have you forgotten the books

Jag skriver sällan om litteratur här, av den enkla anledningen att jag inte hinner läsa så mycket. Det är liksom svårt att få ihop med ett 8 till 5-jobb och en hyfsat stor konsumtion av film och musik. Följaktligen har jag inte betat av så många böcker som kommit ut i år. Knappt några alls faktiskt. Men av de få jag ändå tagit mig genom tycker jag allra mest om Mats kamp, av nyligen nämnda Mats Jonsson. Hjärtskärande, upprörande och värmande läsning, med ständiga referenser till all den popkultur jag själv vuxit upp med och formats av. Bättre än Hey Princess, och helt i klass med Pojken i skogen. Några till vill jag också nämna:

Michel Houllebecqs Kartan och landskapet är stundtals riktigt bra läsning, med intressanta karaktärer och samhällskritiska observationer av de flesta företeelser man kan tänka sig. Jag gillar verkligen hur Houllebecq använder formuleringar som ”2011 hade man slutat med X”, för att visa hur dumt X är, sett ur ett historiskt perspektiv. Tyvärr blir det lite väl gubbigt ibland, och den plötsliga perspektivförskjutningen, från huvudpersonen och konstnären Jed till den något klyschige poliskommisarien, funkade inte riktigt för mig.

1Q84 är inte den bästa Murakami jag läst, men förmodligen den mest utflippade, vilket säger en hel del. Tyvärr tappade jag lite fokus av att plöja de två första delarna i våras och inte få del tre förrän sent i höstas, men det lär ändå dröja innan jag glömmer Tengo och Aomame, kattstaden, little people, Fukaeri och Ushikawa.

Det röda trädet av Shaun Tan är en ganska kort bilderbok om en deprimerad flicka. Om den är till för barn eller vuxna går att diskutera, men oavsett vilket är de f’ärgstarka bilderna något av det vackraste jag sett i år. Sista bilden skulle jag lätt hänga som tavla hemma, om den fanns i det formatet. Mats Kempe resonerar vettigt i DN kring frågan om barn borde läsa den eller inte.

Augustenbad en sommar är full av misär, både fysisk och själslig. Jag berörs starkt, dels av Anneli Jordahls fina språk, men framförallt hennes varma känslor för de stackars sjuklingarna och deras utsatthet inför självgoda doktorer och dömande lokalbefolkning på kurorten. Huvudpersonen Andreas har en del gemensamt med de allvarliga unga män som Hjalmar Söderberg brukade skildra, men Jordahl visar också upp den obehagligt egoistiska sidan hos dem, precis som Gun-Britt Sundström gjorde i För Lydia. Att hon dessutom kritiserar (det lika mycket på romanens 1890-tal som idag aktuella) klassamhället gör bara boken ännu bättre.

Ja till Liv är utan tvekan det roligaste jag både läst och sett i år. På 140 sidor avverkar fantastiska Liv Strömquist, pedagogiskt och mörkt humoristiskt från A till Ö, allt hon tycker är fel med dagens Sverige. Historien om två moderater på en öde ö är ett litet mästerverk, och den tecknade politikerns svar på Livs idé att lagstifta bort ”miljöfarlig skit” är så träffande att man vill dö: ”Den åsikten får du ge uttryck för genom att köpa en ekologisk crème fraîche nästa gång du handlar.” Vårt land i ett nöt-, förlåt, serieskal.

Bra läsning om LOTR-filmerna

Jag vet inte om ni tänkt på det, men det har nu gått tio år sedan första Sagan om ringen-filmen gick upp på bio. I samband med detta jubileum skriver världens bästa Mats Jonsson, och 19 andra människor, här om sina upplevelser av och, framför allt, förväntningar inför filmatiseringen av alla nördars Bibel. Som alltid när det gäller Mats är det personligt, detaljerat och välformulerat. Jag har aldrig varit någon LOTR-kännare – läste böckerna i tonåren och tyckte om dem, that’s it – men jag kan verkligen känna igen mig i tendensen att grotta ner sig helt i något man gillar. Att ägna dagar åt att plöja genom diverse forum, rynkandes på näsan åt alla insnöade besserwissrar, men ändå fortsätta – för där kan ju finnas livsviktig information!

Bland övriga 19 skribenter återfinns bland annat min gamla Filmmedia-kollega Sara, en hemlig Bibliotekarie i Allmänhet (roligaste sidan på FB?) och några för mig okända personer som småpratar om filmens för- och nackdelar. Att där också finns några mindre vettiga diskussioner, som snacket om Liv Tylers underbett och Cate Blanchetts existerande eller icke-existerande skönhet, och annat som påminner om varför jag aldrig orkat fördjupa mig i fantasy-träsket, det får man ha överseende med. Middle-earth är en stor värld, med plats för alla sorter…

Have you forgotten 2011 – låtarna

Efter skivorna och filmerna kommer här till sist 2011 års bästa låtar. Ett sextiotal heta musiktips, somliga med kommentarer, andra utan. Läs, lyssna, njut!

Det bör påpekas att albumspår från i år som släppts på singel tidigare än 20110101 inte får vara med. Således faller ”English Electric Lightning” (Wild Swans), ”Heart in Your Heartbreak” (The Pains) och ”Found Love in a Graveyard” (V Falls) bort från vad som annars skulle varit absoluta toppen på listan. Men låtar som tidigare bara spelats live, eller medverkat på någon demo, får givetvis vara med.

”Toppen på listan” förresten, det var ju lite fel. Jag har faktiskt inte brytt mig om att rangordna låtarna, det handlar lite för mycket om dagsform och humör för det. Men visst, om ni trugar så är jag inte den som är den – de kursiverade låtarna är crème de la crème.

Alex – Girls

Battery Kinzie – Fleet Foxes

Beatles and the Stones – Meg Baird
Ja, visst är det House of Loves gamla dänga.

Beautiful Summer – Heirlooms of August
Rustik country från årets ena Red House Painters-sidoprojekt. (Ej på Spotify, men här.)

Blue Eyes of a Millionaire  – Belle and Sebastian
B-sida till ”Come On Sister” som klår det mesta på fjolårets Write About Love. Lyssna här.

The Bluebell Wood – The Wild Swans
The Wild Swans mästerverk till album finns alltså inte på Spotify, men se till att köpa det istället! Sedan finns de flesta låtar på YouTube, förstås.

Bumper – Cults

Come On Over – Veronica Falls

Concrete Gold – WU LYF

Date It – Golden Grrrls
Oljudande twee. Kan höras här.

Death Rays – Mogwai

Do You Really Wanna Know – Papercuts

Done – Low

Dust and Light – Tape

Elaine – Wake the President

Euphoria, Take My Hand – Glasvegas
Jo, en bra låt fick de till ändå. Synd bara att det inte blev fler.

The Eye in the Eye of the Storm – Lady Lazarus
Minimalism.

Falling to Bits – The Wild Swans
Perfekt öppning på de vilda svanarnas återkomst. Att de mötts av total mediaskugga i Sverige är inget annat än sorgligt.

Forget That You’re Young – The Raveonettes

Forget You All the Time – Cloud Nothings
Catchy från ett lo-fi-band som annars tenderar att låta rätt löjliga.

Friends – Meg Baird
Meg Baird gör en fin hyllning till sina vänner och spelar gitarr lika vackert som någonsin Paul Simon eller José González.

Gan to the Kye – The Unthanks

Georgia – Yuck

Green Aisles – Real Estate

Hard Times – Widowspeak

He Gets Me High – Dum Dum Girls

Helplessness Blues – Fleet Foxes

Hold Your Hand – Dum Dum Girls

I am Seventeen – Andreas Mattsson

I Hate You But I Love You – Russian Red

I Never Would – Seapony

If You Wanna – The Vaccines
Att avfärda The Vaccines som meningslös överklassrock samtidigt som man kallat The Strokes-slynglarnas debut för världens bästa skiva är lite märkligt. Jag stör mig mest på att Vaccines (till skillnad från Strokes) blir så tjatiga efter tre, fyra låtar. (Och då pratar jag förstås om Strokes anno 2001. I år skrev de tyvärr ut sig själva ur historien med sin überskickliga och olyssningsbara musikermusik. Tråkigt, but if you wanna come back, och spela som ni gjorde förr, så är det ålrajt med mig!)

Into the Wilderness – Burning Hearts
I väntan på nästa album från Finlands bästa band.

Ladder Song – Bright Eyes

Long Way Down – Alela Diane

Lost at Sea – The Wild Swans

Me, Sola & C – Help Stamp Out Loneliness

Minuet – Stephan Mathieu
Från årets förmodat bästa ambientskiva, inte för att jag är expert på området, men…

Movin Away – My Morning Jacket
Otroligt tjusig ballad med old timey-känsla. Än har Kentucky-bandet några kvaliteter kvar.

My Terrible Friend – The Pains of Being Pure at Heart

Never Come Around – La Sera

Ocean – Asobi Seksu

Peeping Tomboy – Kurt Vile

Piledriver Waltz – Alex Turner
Höjdpunkten på Turners trevliga Submarine-soundtrack.

Port of Call – Beirut

Resolutions – My Sad Captains

Richie Now – Stevie Jackson

Ripple – Built to Spill
Den enda bra Grateful Dead-cover jag hört är en livefavorit med Idaho’s finest. I år släpptes den på singel lagom till Record Store Day.

Sadness is a Blessing – Lykke Li
Fantastisk uppdatering av Ronettes ”Walking in the Rain”.

Santa Fe – Beirut

Smothered in Hugs – Flaming Lips
Att hyllningsskivor aldrig blir så bra som man hoppas är ingen nyhet. Men på varje sådan skiva finns alltid ett undantag, och på Sing for Your Meat, tributen till Guided By Voices, är det kollegorna i Flaming Lips som står för det.

Society is My Friend – Kurt Vile

Starry Eyes – Veronica Falls

Stockholm’s Archipelago – Wake the President
Nej, det handlar inte om party på Sandhamn. Skottarna Wake the Presidents bild av den svenska huvudstadens skärgård är filtrerad genom Strindbergs, (som låten är tillägnad), Söderbergs och Bergmans blickar på våra dödligt vackra öar och holmar.

Strange – The Pains of Being Pure at Heart

Surfer’s Hymn – Panda Bear
Uppföljaren till Person Pitch når tyvärr inte ens upp till hakan på sin föregångare, men där finns ändå en del stabil flumpop.

Swollen Hearts, Bitten Tongues – Young Romance
Fin titel på denna den enda låt jag hört med Young Romance. Ett band att hoppas på storverk från i framtiden. Finns inte på Spotify, men väl här.

Suzanne – Alela Diane

Take It As It Comes – Vivian Girls
Underbar korsning mellan 60-talspop och 80-talstwee.

The Taste of Big Cities – Andreas Mattsson

Think You Can Wait – The National

This is Why We Fight – The Decemberists
När band som släppt svajiga skivor under ett par år plötsligt blir jämnbra igen, saknas alltid de riktiga topparna. ”This is Why We Fight” är så nära Decemberists kommer en på The King is Dead.

Vernon Forrest – Desertshore
Årets andra Red House Painters-sidoprojekt är egentligen gitarristen Phil Carneys band, men Mark Kozelek fick medverka på ett par låtar. Pianoballaden ”Vernon Forest” står ut mest.

We All Go Back to Where We Belong – R.E.M.
Ni bildades två veckor innan jag föddes, och nu har ni lämnat mig ensam i den här förvirrade världen! Men visst, ”We All Go Back to Where We Belong” är ett värdigt avsked, och jag kommer aldrig glömma er. Fint också att ni lät Kirstens talanger ackompanjera låten.

You are My Sister – The Unthanks
Japp, det är Anthony-låten, överjordiskt vackert framförd i en kyrka i norra London av systrarna Unthanks.

You Know What I Mean – Cults

Have you forgotten 2011 – filmerna

So this was 2011?

LÅNGFILMER:

Attenberg och Dogtooth
Inte alltid så angenäma scener, men Athina Rachel Tsangari (regissör Attenberg, producent Dogtooth) och Giorgos Lanthimos (producent Attenberg, regissör Dogtooth) kan konsten att göra åskådarna fascinerade av vad de ser, och till och med få dem att ifrågasätta deras egna verkligheter. Inte illa för två nya förmågor.

Beginners
Indieromcom i behagligt tempo.

Black Swan
Inget nytt under solen, men välgjort och spännande. Läs gärna Fredrik Asplunds artikel i Popmani där jag bidrog med ett par intervjuer.

Blue Valentine
Romantik i feel bad-format.

Brighton Rock
Andrea Riseborough, Sam Riley, Helen Mirren och John Hurt är alla briljanta i denna Greene-filmatisering. Och fotot är så pang-på att jag fortfarande kan känna det kalla engelska duggregnet i nacken.

Flickorna i Dagenham
Andrea Riseborough igen. Londonförort. 60-tal. Kvinnliga arbetarklasshjältar. Vad mer behövs?

Hjärtslag
Varför görs det inte fler så här snygga filmer, med lika bra popmusik?

Midnatt i Paris
Det kan hända att Woody upprepar den komiska poängen med en gapande Owen Wilson som möter historiska personligheter lite för många gånger, men jag fnissar varje gång. Förstklassig, intelligent underhållning.

Niceville
60-talsuppror ur ny synvinkel, dessutom med riktigt starkt persongalleri.

Norwegian Wood
Också 60-tal, helt annan vinkel. Andlöst vackra bilder med ett perfekt soundtrack.

Submarine
Underbart udda och mysigt mörk.

The Tree of Life
Hur magnifika natur- och rymdbilderna än är, kan jag inte låta bli att tycka att de kunde lämnats utanför. Hade det varit fullt fokus på den obeskrivligt vackra 50-talsfamiljeskildringen, då skulle det blivit högsta betyg och en given plats i historieböckerna. Men all respekt åt en regissör som alltid går sin egen väg.

KORTFILMER:

Apele Tac
Intensiv historia om två personer som planerar fly det kommunistiska Rumänien genom att simma över en bred flod mitt i natten.

White Turnips Make It Hard to Sleep
Förhoppningsvis kommer det höras mer om 27-åriga franska filmskaparen Rachel Lang. Och likaså Salomé Richard, fantastisk i rollen som ung konstnär som börjat tröttna på sin pojkvän.

Salomé Richard i årets kortfilm

HONOURABLE MENTIONS:

Barneys många liv – En inte helt sann historia
Paul Giamatti!

Bridesmaids
Because a good comedy is hard to find.

En dag
Kan man bara bortse från hur mycket som saknas från boken, så döljer sig där en rätt mysig film.

Jane Eyre
Mia Wasikowska är nothing short of fantastic.

The King’s Speech
Kan man tycka synd om en kung med talfel? Tveksamt, men en bländande snygg film i alla fall.

Lånaren Arrietty
Little people!

Melancholia
Vacker undergång. Och välspelad. Men det är en stämningsfilm, varken mer eller mindre.

Never Let Me Go
En annan form av undergång, också vacker.

Super 8
Hollywood skulle må bra av fler såna här sympatiska matinéer och färre överpretentiösa historier vars enda poäng är en långsökt twist.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
När vi ändå är inne på ämnet så är Tintin-filmen högklassig old school-matiné, åtminstone under första halvan.

Tre
Tom Tykwer kan bättre, men jag är glad så länge han gör film.

Win Win
Giamatti igen. Han må spela mer eller mindre samma roll jämt, men så har det aldrig funnits någon i Hollywood som honom heller.

Giamatti - one of a kind

Have you forgotten 2011 – skivorna

BUBBLARE

Butcher Boy – Helping Hands
The Decemberists – The King is Dead
Desertshore – Drawing of Threes
PJ Harvey – Let England Shake
The Raveonettes – Raven in the Grave
Seapony – Go with Me

TOPP 20

20 WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain
Kurt Cobain möter Tom Waits.

19 The Vaccines – What Did You Expect From the Vaccines?
Trevlig pop i små doser, även om det skulle räckt med en EP.

18 Alela Diane – Alela Diane & Wild Devine
Rösten!

17 Yuck – Yuck
“Georgia” är årets indierökare.

16 Real Estate – Days
Som en lat sommardag.

15 Papercuts – Fading Parade
“Do You Really Wanna Know” är välsnickrad pop med ett sagolikt skimmer. Resten av låtarna håller inte samma höga kvalitet, men är väl så skimrande de också.

14 The Unthanks – Last
Vacker, tidlös folkmusik, nästan lika stark som förra skivan.

13 Andreas Mattsson – Kick Death’s Ass
Landets bästa låtskrivare är dessutom en finfin textförfattare.

12  Cults – Cults
Yeah, you know what I mean!

11 My Sad Captains – Fight Less, Win More
Fortsätter låta som världens mysigaste mix av Teenage Fanclub och Yo La Tengo.

10 Meg Baird – Seasons on Earth
Missa inte ”Beatles and the Stones” – 10-talscover på 90-talspop, i skepnad av 60-talsfolk.

9 Widowspeak – Widowspeak
Michaels taggtrådsgitarr + Mollys rökiga röst = kärlek.

8  Beirut – The Rip Tide
Zachs jämnaste platta hittills.

7  Dum Dum Girls – Only in Dreams
Perfekt garagepop.

6  Wake the President – Zumutung!
Årets skotska pop.

5  Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo
Som jag önskar att J Mascis soloalbum ska låta.

4  Fleet Foxes – Helplessness Blues
Uttjatade i svensk media, men nog är ”Helplessness Blues” årets låt ändå.

3  The Pains of Being Pure at Heart – Belong
The Pains put the heart in your heartbreak!

2  The Wild Swans – The Coldest Winter for a Hundred Years
Efter 30 år har de gjort sin första helgjutna skiva. Placera den mellan Dog Man Star och Ocean Rain.

1  Veronica Falls – Veronica Falls
Jag älskar allt med Veronica Falls. Det går inte att sammanfatta det bättre än så. Eller okej, mitt hjärta tar glädjeskutt varje gång jag hör det perfekta hopkoket av ”There She Goes”, ”Shadow of a Doubt” och Shangri-Las. Ren indiekärlek.

Årssammanfattningar

Jag råkade visst bränna upp alla superlativ i min 60-talsjulkalender, så nu finns det knappt några kvar till årsammanfattningarna. Kanske lika bra det, man kan ju bli ganska mätt på dem…

Förra året skrev jag långa haranger om de 15 bästa skivorna, i år har jag valt ut 20 stycken, men det blir bara en kort kommentar om varje. För att kompensera för det tänker jag den här gången göra en filmlista också. Och, om det vill sig riktigt väl, ett litet urval med årets låtar.

Utan att göra några större djupdykningar i trender och rörelser, kan jag kort konstatera att 2011 var ett förbannat bra popår, kanske till och med ännu bättre än 2010. Filmåret däremot bjöd inte på några fullträffar. Flera bra rullar, visst, men inget som fick mig att ramla baklänges – med reservation för att jag inte hunnit se varken The Skin I Live In, Tinker Tailor Soldier Spy eller Mannen från Le Havre ännu (klar ramla-baklänges-risk på alla tre). Play vet jag inte ens om jag tänker se, jag gillade visserligen De ofrivilliga väldigt mycket, men debatten som rasat i svensk media gjorde mig bara trött.

Nåja, först ut är i alla fall årets 20 bästa skivor, plus ett par bubblare som bara nästan kvalade sig in på listan. Så får jag be intresseklubben plocka fram sina anteckningsböcker, för nu drar vi igång!

Have you forgotten the 60s – Lucka 24 (God Yule!)

It’s such an icy feeling

Lennart Persson skrev i det legendariska världens-bästa-skivor-numret av POP att det är svårt att förknippa The Velvet Underground med 60-talet. Den skitiga, skeva musiken, bandets dekadens, de sorgliga outsiders som skildras i texterna – allt hör hemma i 70-talet, menar han. Men Velvet var varken fem eller tio år före sin tid, snarare helt utanför den. Lou Reeds medkännande berättelser om samhällets olycksbarn kunde lika gärna ha skrivits i Paris för hundra år sedan, som i det sena 60-talets New York. ”Candy Says” må handla om den högst verkliga och transsexuella Candy Darling (känd från Andy Warhols kretsar, senare porträtterad på ”Sheila Take a Bow”-omslaget) och hennes alienation inför sig själv, men orden är universella. ”Sunday Morning” är en underskön beskrivning av veckans ljummaste dag. ”Ride into the Sun” målar en oöverträffad bild av ensamhet i storstadens överväldigande vimmel. ”I’ll Be Your Mirror”, ”Pale Blue Eyes” och ”I Found a Reason” är odödliga skildringar av besvarad och obesvarad kärlek.

Bäst av alla låtar det kortlevade bandet spelade in är ändå ”Stephanie Says”. Reed gillade den så mycket att han fortsatte spinna vidare på den under 70-talet, i form av både ”Caroline Says pt I” och ”pt II”. I motsats till vad många tror är låtens Stephanie inte en ”poor little rich girl”, utan bygger istället på bandets manager, den mytomspunne Steven Sesnick.  Denne har senare anklagats för att ha intrigerat och manipulerat både John Cale och hans efterföljare Doug Yule till att ta avstånd från Reed. Men något av det hat som senare visades upp för Steven skymtas inte i texten, där finns bara en poetisk, möjligen lite svart humoristisk, beskrivning av en förvirrad själ:

But she’s not afraid to die
The people all call her Alaska
Between worlds so the people ask her
‘cause it’s all in her mind

Men, Velvet Undergrounds tidlösa storhet ligger inte bara i lyriken. De var också en brokig skara musiker som tillsammans skapade ett unikt sound. Och att höra dem idag är som att uppleva den ultimata mixen av mjuk 50-talsrock, lika mjuk 60-talssoul, rå 70-talspunk och självmedveten 90-talsindie.

1968 hade Sterling Morrison, Maureen Tucker, John Cale och Lou Reed – i väntan på besked från MGM Records om bandets framtid – börjat spela in vad de hoppades skulle bli ett nytt album. Men istället beslutade någon ärthjärna på bolaget att göra sig av med bandet, och skivan realiserades aldrig. De fick kontrakt med Atlantic istället, men det skulle dröja ända till 1985 innan MGM-sessionerna såg dagens ljus, med raritetsamlingen VU. Jag kan bara ana vilken utomjordisk upplevelse det måste varit att äntligen få höra ”Stephanie Says” efter så många år. Det försiktiga gitarrintrot, trummorna som liksom tassar in i musiken, den änglalika xylofonen, Reeds raspiga röst, den söta körsången. Och så förstås Cales viola, som står för det kanske enskilt vackraste instrumentala ackompanjemanget i historien. Hjärtat vill slå frivolter och gråta floder varje gång musiken strömmar ur högtalarna. Och efter bara två minuter och femtioen sekunder är allt över. Flyktigt, skört och helt perfekt.

Have you forgotten the 60s – Lucka 23

Det är något med Leonard Cohens musik som får folk att vilja spela honom på både bröllop och begravningar, och rista in hans ord på sina gravstenar. Den är högtidlig och enkel, ödmjuk och oändligt djup. Berättelser om tro och tvivel, med smäktande mandoliner och gråtande fioler. Han är hopplöst romantisk och permanent ärrad av motgångar.

Orden är personliga, ofta riktade till en specifik människa, men tonsatta så allmängiltigt enkelt och direkt att de når hjärtat utan omvägar. De skulle kunna vara hitlåtar, schlagers, kanske rentav barnvisor, men Cohens närvaro inger dem en märklig, bohemisk karaktär. Som vore han någon slags extravagant gatumusikant, utbränd, lite smutsig, men stilig med näsduk i bröstfickan och fjäder i brättet, och mynt och blommor strödda omkring sig från varje förbipasserande. En vacker förlorare.

So long, Marianne
It’s time that we began
To laugh and cry, and cry and laugh
About it all again

r

Have you forgotten the 60s – Lucka 22

Ungefär en minut och fyrtio sekunder in i ”Hung Up on a Dream” är det som att låtens hjärta hoppar över ett slag. Det är knappt märkbart, känslan varar inte mer än tiondels sekund, men någonstans där, just när musiken ska börja om, känns det som att den slår en drömsk kullerbytta, innan den fortsätter, om möjligt ännu lite vackrare än precis innan. Det är vid såna tillfällen du påminns om allt som är starkt och vackert med popmusiken. The Zombies sjunger om att vara fast i en dröm, men det är den ljuvligaste drömmen du någonsin haft, och ändå blir du inte ledsen när den tar slut. Du är bara glad, åt att leva, åt att få sjunga, och åt vetskapen att du alltid kommer kunna gå tillbaka till drömmen igen. Livet är popmusik och musiken finns i dig.