Någonstans uppskattar jag tanken att de bara fortsätter låta som bandet My Bloody Valentine, inte som genrepionjärerna som ska ta shoegazegenren vidare in i 10-talet. Men med det följer också ett krav på minst lika bra låtmaterial som på tidigare skivor i allmänhet, och Loveless i synnerhet.
Nu är det kanske tidigt att uttala sig, den här typen av musik kan ta lite tid ibland. Låtarna behöver sätta sig, produktionen sjunka in. Men mitt minne av första intrycken av Loveless – jag tror jag var 17 när jag hörde den – är ändå att jag tyckte det fanns flera bra melodier. Plus att en låt var helt vansinnig, lika skrämmande som vacker som sorglig. Efter första vändan med MBV kunde jag knappt minnas någonting av musiken. Nu efter andra och tredje intrycket känner jag ändå lite för ”In Another Way”. Och ”She Found Now” kunde varit ett mysigt spår från Honey Power-EP:n. Kanske får jag ytterligare några favoriter om några dagar. Och kanske blir det också med tiden lättare att frigöra sig från jämförelserna med bandets tidigare skivor.
Men ändå. En låt som ”Nothing Is”, vad tillför den? Simpel riffmusik, förklädd till något slags försök att skapa extas. Och om ”She Found Now” låter som något i klass med Honey Power (alltså något sämre än Loveless), så kan de flesta andra låtar snarare klassas som outtakes från sagda EP. Gitarrerna är maffiga, men vi har hört dem förut, och musiken liksom bara fortsätter, lunkar på. Det är högljutt förvisso, men fortfarande bara lunk. ”Is This and Yes” avviker lite från resten av materialet, men känns mest som ett misslyckat försök att återskapa stämningen från Kevin Shields instrumentala Lost in Translation-stycken.
Avslutande ”Wonder 2” erbjuder i alla fall något nytt. Någonting obeskrivligt, rentav. Skenande jetplan, hysteriska trummaskiner, en pumpande orgel. Och mitt i alltihop utkristalliserar sig långsamt en mjuk poplåt. Innan något som låter som vilda blåsinstrument tar över. Eller är det gitarrer? Eller bara flygplanen igen? Ljuden snurrar runt i huvudet på mig. Soundet är, om möjligt, ännu vildare och galnare än på ”To Here Knows When”. Men jag saknar ändå de vackra inslagen. ”Wonder 2” känns lite som att befinna sig i en bombattack, eller kanske på ett vältrafikerat flygfält utan hörselskydd en tidig sommarkväll. ”To Here Knows When” målar upp mer blandade bilder – känslan av att stå framför en enorm eldsvåda mixas med någonting nästan euforiskt. Eller för att använda ett lite mer kristet bildspråk (vilket jag i och för sig inte gillar, men låt gå för den här gången), som att konfronteras med pärleporten och ingången till helvetet på samma gång.
Jag hoppas att Kevin Shields jobbar vidare i studion, att My Bloody Valentine fortsätter spela ihop, och att de inte alltid behöver leva i skuggan av Loveless. Men just nu kan jag bara tänka på det rosa omslaget, på den klassiska oväsenspopen, på allt som M B V inte är. För här finns inget som når upp till ”To Here Knows When” eller ”Soon”, inte till ”Only Shallow” eller ”When You Sleep”, knappt ens till ”Loomer”.
have you forgotten 