Få svenska artister har blivit så utbuade som Popsicle när de tog emot grammisen för 1992 års bästa rockgrupp. Där stod de, fyra unga, kaxiga Pite-pojkar som dömt ut landets musikbransch, befann sig uttalat långt till vänster politiskt (detta alltså när Calle ”brrra för Svärjje” Bildt styrde vårt land, och Bert Karlsson & greven var populära), och lovat att drämma priset i huvudet på utdelaren om de skulle vinna. Sofia Källgren var prisutdelare, så det där sista kom inte på fråga, men Fredrik Norberg, bandets ene gitarrist/sångare/låtskrivare, stod inte lottlös. Istället för att drämma till någon utnyttjade han tacktalet till att döma ut hela dansbandsgenren, genom att önska vinnarna i kategorin döden ”i en tragisk bussolycka”.
Tala om galachock! Jag var bara dryga 12 år gammal när det här sändes på TV, och även om jag inte var så förtjust i Arvingarna, tyckte jag det var rätt taskigt att säga någonting sånt. Popsicles musik däremot, hade jag ingen åsikt om. Skivan hade inte sålt mer än knappa 10 000 ex, och jag var en av de många som aldrig ens hört en låt från den.
Men efter Grammisgalan visste jag vilka de var, och något år senare skulle jag låna hem Lacquer och häpnande konstatera att varje liten låt, från spår ett till tretton, var en hit. Från inledande klassikern ”Hey Princess” till avrundande ”Slow” gömde sig där så många fantastiska popmelodier att det nästan var svindlande, och musiken framfördes med en sån fart att det kändes som att hamna i en orkan. En behaglig orkan, förvisso, men ändå. Dag ut och dag in i hela tonåren lät jag mig svepas med av den, som en aldrig sinande källa till både glädje, tröst och energi.
Åtta år efter Arvingarna-incidenten skulle Magnus Uggla, som den föredetting han blivit, tackat ja till att leda Grammisgalan. För att försöka plocka hem poäng hos artisterna i publiken, drog han något blekt skämt om att Popsicle varit fräcka mot Arvingarna men att ingen kom ihåg dem idag. Ganska pinsamt, med tanke på att en stor del av musik-Sverige hyste, och ännu hyser, väldigt stor respekt för den gamla popkvartetten. Lyckligtvis tog Håkan Hellström, när han plockade hem sin första vinst som soloartist, tillfället i akt och riktade en känga mot den trötta galavärden. Hellström påpekade lugnt och sansat att det var många som fortfarande älskade Popsicle och lade, med ett leende på läpparna, till att ”it’s better to burn out than to fade away”. Efter det fanns det inte mycket för den gamla ugglan att göra annat än att leva ut sin roll som TV4-sponsrad lekledare, och långsamt tyna bort i en meningslös tillvaro, tjurandes över hur svårt det är att betala av lånet på sjötomtsvillan med Spotify-intäkter. Alltmedan Lacquer fortsätter omnämnas bland Sveriges bästa popskivor genom tiderna och Andreas Mattsson, som dessutom hunnit med två finfina soloalbum, anlitas av ett otal artister som både låtskrivare och studiomusiker.
För övrigt bjöd 1992 på påfallande många låtar jag, utan att blinka, skulle kunna utnämna till världens bästa. Vore det här projektet mer likt My Movie Year skulle förmodligen detta år (efter långvarig kontemplation) bli mitt förstahandsval. Förutom nämnda Popsicle-alster var det ”A Letter to Elise” med The Cure, ”Motorcycle Emptiness” med Manic Street Preachers, ”That Summer Feeling” med Jonathan Richman, ”I Want Everything” med Luna, ”The Saddest Story Ever Told” med Magnetic Fields, ”Find the River” och ”Nightswimming” med R.E.M. och ”Twisterella” med Ride. Och utöver det, Morrisseys ”We Hate It When Our Friends Become Successful”, Pavements ”Here”, Red House Painters ”Japanese to English” och ett gäng låtar från Lemonheads It’s a Shame About Ray och Neil Youngs Harvest Moon. Vilket jävla år, jag blir tårögd bara av att se listan!
have you forgotten 