Tag Archives: Popsicle

When Debbie’s Back from Texas

Stina Nordenstam - And She Closed Her Eyes

Jag vet inte vad Stina Nordenstam gör idag, men oavsett om det kommer någon ny skiva från Fisksätras största snille eller inte, så har hennes album en helt eget kapitel i musikhistorien. Och bäst av dem alla är nummer två, med det litterära, nej, filmiska, nej, magiska namnet. And She Closed Her Eyes. Det kan liksom skrivas med tre punkter både för och efter, som hon själv sa i intervjun i det där gamla numret av POP. Det låter som ett synopsis till en fransk film, skrev Andres Lokko om hennes beskrivning av albumets avslutande titellåt. Detsamma kan egentligen sägas om de flesta låtarna på And She Closer Her Eyes, men aldrig blir väl inspirationen från olyckliga, men odödliga kärlekshistorier – filmiska eller litterära – som på öppningslåten. Jag menar, bara namnet – ”When Debbie’s Back from Texas” – målar ju upp hundratals bilder, av stillsamma öppningsscener, dramatiska avslutningar, en bil som rullar in på garageuppfarten, en tallrik som tappas, en människa som står fastfrusen utanför ytterdörren, en annan som lägger sig gråtande på köksgolvet.

I’m standing by the window, suddenly feeling so small
Cars go by and life, I feel like I could try just a little more

Musiken är så sorgsen, så bräcklig, så otroligt vacker. Det monotont skavande ackordet i versen, Stinas spröda röst, Andreas Mattssons ljuva men lika spröda stämma i refrängen, och den lilla kakafonin av akustiska gitarrer när den sorgliga kärlekshistorien når sitt klimax, sitt slut. Ett fulländat mästerverk på fyra minuter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

My Life in Music – Have you forgotten 1992

Få svenska artister har blivit så utbuade som Popsicle när de tog emot grammisen för 1992 års bästa rockgrupp. Där stod de, fyra unga, kaxiga Pite-pojkar som dömt ut landets musikbransch, befann sig uttalat långt till vänster politiskt (detta alltså när Calle ”brrra för Svärjje” Bildt styrde vårt land, och Bert Karlsson & greven var populära), och lovat att drämma priset i huvudet på utdelaren om de skulle vinna. Sofia Källgren var prisutdelare, så det där sista kom inte på fråga, men Fredrik Norberg, bandets ene gitarrist/sångare/låtskrivare, stod inte lottlös. Istället för att drämma till någon utnyttjade han tacktalet till att döma ut hela dansbandsgenren, genom att önska vinnarna i kategorin döden ”i en tragisk bussolycka”.

Tala om galachock! Jag var bara dryga 12 år gammal när det här sändes på TV, och även om jag inte var så förtjust i Arvingarna, tyckte jag det var rätt taskigt att säga någonting sånt. Popsicles musik däremot, hade jag ingen åsikt om. Skivan hade inte sålt mer än knappa 10 000 ex, och jag var en av de många som aldrig ens hört en låt från den.

Men efter Grammisgalan visste jag vilka de var, och något år senare skulle jag låna hem Lacquer och häpnande konstatera att varje liten låt, från spår ett till tretton, var en hit. Från inledande klassikern ”Hey Princess” till avrundande ”Slow” gömde sig där så många fantastiska popmelodier att det nästan var svindlande, och musiken framfördes med en sån fart att det kändes som att hamna i en orkan. En behaglig orkan, förvisso, men ändå. Dag ut och dag in i hela tonåren lät jag mig svepas med av den, som en aldrig sinande källa till både glädje, tröst och energi.

Åtta år efter Arvingarna-incidenten skulle Magnus Uggla, som den föredetting han blivit, tackat ja till att leda Grammisgalan. För att försöka plocka hem poäng hos artisterna i publiken, drog han något blekt skämt om att Popsicle varit fräcka mot Arvingarna men att ingen kom ihåg dem idag. Ganska pinsamt, med tanke på att en stor del av musik-Sverige hyste, och ännu hyser, väldigt stor respekt för den gamla popkvartetten. Lyckligtvis tog Håkan Hellström, när han plockade hem sin första vinst som soloartist, tillfället i akt och riktade en känga mot den trötta galavärden. Hellström påpekade lugnt och sansat att det var många som fortfarande älskade Popsicle och lade, med ett leende på läpparna, till att ”it’s better to burn out than to fade away”. Efter det fanns det inte mycket för den gamla ugglan att göra annat än att leva ut sin roll som TV4-sponsrad lekledare, och långsamt tyna bort i en meningslös tillvaro, tjurandes över hur svårt det är att betala av lånet på sjötomtsvillan med Spotify-intäkter. Alltmedan Lacquer fortsätter omnämnas bland Sveriges bästa popskivor genom tiderna och Andreas Mattsson, som dessutom hunnit med två finfina soloalbum, anlitas av ett otal artister som både låtskrivare och studiomusiker.

Popsicle - Lacquer - 1992 - svensk indie

För övrigt bjöd 1992 på påfallande många låtar jag, utan att blinka, skulle kunna utnämna till världens bästa. Vore det här projektet mer likt My Movie Year skulle förmodligen detta år (efter långvarig kontemplation) bli mitt förstahandsval. Förutom nämnda Popsicle-alster var det ”A Letter to Elise” med The Cure, ”Motorcycle Emptiness” med Manic Street Preachers, ”That Summer Feeling” med Jonathan Richman, ”I Want Everything” med Luna, ”The Saddest Story Ever Told” med Magnetic Fields, ”Find the River” och ”Nightswimming” med R.E.M. och ”Twisterella” med Ride. Och utöver det, Morrisseys ”We Hate It When Our Friends Become Successful”, Pavements ”Here”, Red House Painters ”Japanese to English” och ett gäng låtar från Lemonheads It’s a Shame About Ray och Neil Youngs Harvest Moon. Vilket jävla år, jag blir tårögd bara av att se listan!

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

Ny singel med Veronica Falls

Här finns Veronica Falls video till nya singeln ”My Heart Beats” att beskåda. Skulle nog inte säga att det är en av deras bästa låtar, men de håller ju alltid hög standard, så det kanske inte säger så mycket. Videon doftar tidigt 90-tal i allmänhet och My Bloody Valentine i synnerhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka på ”How Come We”, ett trevligt albumspår från Popsicles gamla klassiska Lacquer.

Jag tror låten kommer växa med några lyssningar, och jag är säker på att nästa album från Veronica Falls kommer vara helt magnifikt. Det är bara ett par månader sedan debuten släpptes, men jag längtar redan efter mer…

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

I am Seventeen

Det har redan sagts tillräckligt om att Andreas Mattsson åldrats med mer värdighet än sina Swindie-kollegor. Självklart har han det, Popsicle spelade alltid i en annan liga än Brainpool, This Perfect Day och Wannadies. Lacquer låter fortfarande, 19 år efter att den släpptes, lika rak, kompromisslös och enhetlig. Och uppföljaren Abstinence, lite luftigare, lite mjukare, men lika genuin.

Då var de två skivorna soundtracket till mitt liv, jag spelade in dem på kassett, och med min walkman i jeansjacksfickan blev de ljuset i de mörka högstadiekorridorerna, pulsen som mitt blyga hjärta slog efter.

Words kept circling high above us
I never had the power to bring them down

På så sätt är de daterade till en del av mitt liv, men musiken är samtidigt så förbannat bra att jag aldrig kunnat sluta lyssna på den. Mattssons tidlösa melodier, de rusande arrangemangen, Fredrik Norbergs rundgångsgitarrer – allt är i världsklass. Teenage Fanclub hade inte lika bra låtar, Ride lät för trögflytande, och Pavement lyckades aldrig riktigt beröra.

Resten av Popsicles skivor var inte samma sak. Mattsson fann en ny vän i Atomic Frisk och smittades av dennes intresse för klassisk rock och soul. Jag fortsatte ändå tro på underverk ett tag till, men någon gång efter deras Sweet Chariots-skiva gav jag upp hoppet om höjderna från de första åren.

Långt, långt senare damp så solodebuten ner, och plötsligt var indielågan vid liv igen. Hans röst, en fin gammal vän, betryggande i mina lurar. Och en fantastisk låt om att gå på konsert själv – vad mer kan man begära?

Nu är andra soloskivan, Kick Death’s Ass, här. Precis som på debuten varvas en del lättglömt material med några riktigt starka spår. ”The Taste of Big Cities” är en långsam, detaljrik ballad och ”Parklands” en mogen indie-hit. Men allra finast är avslutande ”I am Seventeen”, Mattssons (och min, förstås) resa till tonåren.

I see you off and with your number in my pocket
I walk home, thinking about us

Och så tillbaka igen, på samma gång nostalgiskt och lakoniskt konstaterandes att allt och ingenting hänt mellan 17 och nu.

It’s an eternity before we get old /…/
I am 17 and here’s what I know
From this to 43 the road isn’t long

Tack Andreas, oavsett hur lång resan blir kommer du alltid vara min vän.

Lämna en kommentar

Filed under Musik